Jag pep iväg till jobbet tidigt i morse för att genomföra intervjuer med två töser som är tänkta att ta över min tjänst på universitetet. Eller; en av dem är tänkt att göra det, men i morse visste jag ännu inte vilken; därav intervjuerna. Nåväl. Sa hejdå till P, som ska iväg och tälta över helgen med flickan sin och lite annat löst folk. Kom hem i godan ro någon timme senare, för intervjuerna gick snabbt, och jag har fortfarande ingen dator där nere att arbeta från. Kliver in i lägenheten och där står de båda två, P och flickan, i färd med att packa och tittar förskräckt på mig...
P gör genast en bragdinsats för att bryta isen med den fantastiska inledningsfrasen ”Um, jag trodde du skulle vara på jobbet...” ”Nope” svarar jag glad i hågen ”Jag är klar med intervjuerna nu” *mer förskräckt blick från dem båda* Någonstans här höll jag på att börja fnissa
Men jag och flickan presenterade oss för varandra och jag sade några trivialiteter om kattungarna för hey, något måste man ju säga... De såg så ohyggligt drabbade och framför allt skyldiga ut. Inte kattungarna då, utan P och flickan. Fast nu när jag tänker på det har jag sett liknande miner hos kattungarna med, bland annat den gången Mei-Mei kissade i blomkrukan. Så jag pratade på lite, men vad säger man? Jag är inte direkt bra på small talk och det var verkligen inte lätt att komma på något relevant och intressant att säga, bara så där. Det mesta blev riktat till P, och sades medan jag packade upp maten jag köpt på hemvägen.
Sen gick de ner för att hämta saker i källaren och bara P återkom, slokörad och upprepandes ”Men jag trodde inte du skulle komma hem på ett tag...” Och han hade väl rätt i sina farhågor om att jag skulle kunnat tagit illa upp. Det är inte nödvändigtvis kul att springa in i ens ex’s nya flamma hemma hos sig själv... Dessutom har de (eller mest P iofsg...) som bekant lyckas tabba sig lite förut och såra mig genom att visa tämligen lite hänsyn till mitt revir och mina känslor.
I den här situationen kände jag mig dock tämligen lugnt med det hela och det sa jag också, men han hade redan hunnit chasa bort henne till bilen där hon satt och väntade snällt på han skulle packat klart. Det var riktigt underhållande egentligen. Lite småkomiskt sådär, att se dem slinka runt med låg svansföring.
Och det bästa av allt var att hon verkligen inte var snygg alls! Jag har sett henne på bild förut och fan vet vad det var med ljuset den dagen, för på det fotot var hon toksöt. I verkligenheten däremot var hon lite lätt rundlagd, hade lite väl slapp haka, (tråkigt) permanentat och blonderat hår... Hon var kort sagt as common as muck. Det kändes fantastiskt.
För ett tag sedan diskuterade jag med E om det inte vore värre om flickan vore tämligen trist och alldaglig i utseendet (då trodde jag fortfarande att hon var tämligen vacker). Men det är som inte frågan om att jag blev utbytt mot någon fulare. Det var trots allt jag som tog initiativet till att avsluta det här förhållandet, så jag känner mig knappast dumpad. Snarare känns det som att han må ha gått vidare, men fan inte till något bättre. Nåja, inte utseendemässigt bättre i vart fall och det är jag beredd att hänga upp en hel del på just nu.
Jag misstänker att jag kommer bli lite ledsen sen, ikväll eller så, mest bara för att jag fortfarande tycker det är astråkigt att det tog slut mellan P o mig. Jag saknar honom ibland, honom och de riktigt bra sakerna i vårt förhållande. Men det kommer gå över, och på det hela taget känns det bara skönt att ha träffat flickan och inte minst fått kända att jag var den som hade kontroll på situationen idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar