Där?

Vem pratar man med mitt i natten, när man behöver få bekräftat att världen finns kvar?

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här. Allting gör så ont att det är svårt att... finnas. Och ändå är ingenting på riktigt. Jag tror att om jag skulle försöka ta på saker så skulle de flimmra till och ge vika för min hand, som hologram. Fröken 2 säger att det inte är så, att allt är som vanligt. Jag sitter ju här och skriver, så uppenbarligen finnsa saker kvar. Men jag tror henne inte, för när jag tittar på världen, verkligen tittar, så är den inte riktigt där. Fast det kanske är mitt önsketänkande som spökar.

Jag orkar inte riktigt, så jag stänger ner. Jag vet att jag egentligen fryser nu. Det blir så ibland; kroppen stänger av sådant som inte är riktigt viktigt, som värmehållning. Men även det är långt borta. Jag undrar varför jag sitter här och skriver, jag undrar om det är ett sätt att försöka hålla sig kvar. Jag undrar om det spelar någon roll. Imorgon kanske det gör det, men imorgon är så långt borta att det är meningslöst att tänka på det. Det är så långt borta att det inte finns, det heller.

Någon, vaken, vettig, levande del av mig lyssnar efter ljud utifrån, hoppas på att få höra någonting, från någon. Någon annan del sitter här och skriver. Själv vet jag inte riktigt vart jag är. Men det känns i alla fall lite bättre nu. Jag känner att jag är hungrig. Det är bra. Men jag vågar inte riktigt gå ut i köket. Jag tänker inte berätta varför, för jag skäms lite. Fröken 2 skäms. Hon vill inte att jag ska vara sådan. Men jag är som jag är, det är vi alla. Vi gör så mycket, vi föröker och vi tror. Men det förändrar ingenting. Världen finns inte här för någon av oss, inte alltid.