Dagens debattartikel i DN, "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel" lämnar mig riktigt illa berörd. Att artikelförfattarna helhjärtat argumenterar för en ståndpunkt som jag på intet sätt kan ställa mig bakom må vara hänt. Jag har trots allt ingenting emot att åsikter av alla de slag tas upp till debatt; utan en sådant utbyte tror jag att en positiv samhällig utveckling skulle vara omöjlig. Nej, det jag reagerar på är främst det skrämmande sättet som dessa åsikter förs fram på.
Man framhåller exempelvis att äktenskapet
"inte bara är ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktigande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt".
Jag frågar mig nu: hur får man det här till att äktenskap emellan samkönade par inte skulle kunna utgöra detta ramverk? Vilken typ av tolkning gör man för att härur få fram argument för att samkönade par inte kan vare sig uppbära rättigheter eller skyldigheter på ett sådant sätt att det tillgodoser ett barns bäst?
Vidare:[Utredningen] slår istället fast att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan.
Jag älskar formuleringen "måste avse", eller "måste anses" som det ibland också heter. Det förekommer frekvent även inom juridiken och ger onekligen upphov till vissa frågor. "Är den nödvändighet som här uttrycks av logisk karaktär, till den grad att den som inte håller med uttalandet uttrycker en kontradiktion? Eller är det måhända frågan om en naturlagsbunden nödvändighet? Fallet kanske är att "måste" används synonymt med "bör". [...] Det ligger vidare något minst sagt okonventionellt i att hävda att någon måste ha en viss uppfattning eller ståndpunkt. Genom att passivformen används hamnar det egentliga subjektet i det fördolda och jag frågar mig: Vem måste anse? Alla? Alla som godtar resonemangets (mer eller mindre uttalade) premisser?" skriver min vän MS i ett tidigare arbete och han har en god poäng i det, pojken.
För att konkretisera: Att utredningen slår fast att äktenskapet är en institution som syftar till reproduktion är föga förvånande. Detta har i huvudsak religiösa och historiska orsaker och är tämligen okontroversiellt. Artikeln implicerar dock att det snarare är ett naturbundet faktum än en social konvention det rör sig om. Därur drar även artikelförfattarna slutsatsen att faktumet inte bara föreligger utan även bör eller till och med måste föreligga. Att det här rör sig om slutsatser som pekar mot att äktenskapet skulle vara ett biologiskt faktum torde väl i vart fall ge en fingervisning om att någonting är fel i slutledningen?
Ytterligare ett exempel på denna märkliga logik återfinns längre ner i samma artikel.
I den meningen skulle ett sådant äktenskap inte längre baseras på att handla om två personer - det blir inte längre monogamt. [Angående samkönade pars behov av donation av ägg/sperma från tredje part för att genomföra en befruktning]
Hur tänker de nu...? "Monogam" är ett ord med en tämligen fastslagen betydelse, och ingenstans i denna framgår att monogamiteten skulle förändras av donation. Om jag tar emot ett hjärta från någon annan, blir jag då två personer? Nåja, den liknelsen må ha vissa brister, men jag har svårt att rationellt bemöta argument av ovanstående slag. Hela diskussionen blir så absurd eftersom själva premisserna för den haltar.
Tyvärr har omotiverade uttalanden ofta en större auktoritet än motiverade, för att man inte vet vilka skäl som ligger bakom och därför har full frihet att föreställa sig övertygande grunder. Detta, menar jag, riskerar att försvåra läsarens förståelse av de bakomliggande mekanismerna, liksom möjligheten att ifrågasätta resultaten i forskningen eller argumenten i en debatt. Att utan någon som helst kritisk analys lägga vad som bäst kan kallas för rena trossatser om avvägningar till grund för vad som skulle utgöra analyser må vara etablerat, men är inte särskilt fruktbart.
Bara en sådan sak att artikelförfattarna aktivt advokerar för att faderskapspresumtionen bör bevaras. Oh for the love of god!! Hur rimligt är det att basera en lagstiftning på utgångspunkten att gifta människor lever i trogna förhållanden livet ut? Och på denna grund, genom en logisk loop som jag inte riktigt kan få grepp om, utesluta samkönade par från äktenskapet (med argumentet att att ha papper på vem som donerat sperma i ett lesbiskt äktenskap naturligtvis ger barnet en mindre "rätt att känna till sitt eget genetiska ursprung och arv" än vad en faderskapspresumption i ett tvåkönat äktenskap ger)? Återigen är argumenten så höjda i dunkel att jag blir mörkrädd. Ty det torde vara en sak att argumentera för att barn som kommer till via insemination per se lider av bristen på biologisk förälder. Men här säger man inte detta utan snarare att rätten till att veta vems ens biologiska förälder är inte kan tillgodoses i samkönade äktenskap.
Att det inte finns någon rätt för homosexuella par att ingå äktenskap har såväl en fransk överdomstol som Europadomstolen slagit fast, betonar utredningen.
En könsneutral äktenskapslag i Sverige skulle också kunna öka främlingskapet inför vårt samhälle bland många nyanlända medborgare. [...] Aspekten att integrationen skulle försvåras måste tas på fullaste allvar.
Det här var en tjusig retorisk vinkling. Här används inte "är"-argumentet länge. Istället dristat författarna till att göra en prognos och ur den dra slutsatsen att det är ohållbart att utsätta människor som har valt Sverige som sin framtida bostadsort för värderingar grundade på jämlikhet rörande religion, härkomst eller sexuell läggning. Frågan jag ställer mig är då; hur långt kan det här resonemanget sträckas innan det framtår som så absurt att ingen längre är beredd att köpa det? Finns det exempelvis skäl att dämpa åtgärder för ökad jämställdhet mellan könen, för att vårt sätt att se på människor som jämlika i den aspekten skulle kunna uppfattas som stötande av andra kulturer?
Det är inte min avsikt att argumentera för att äktenskap som institution ska vara tillgängligt för så väl samkönade som tvåkönade par. I själva verket säger jag ingenting om vare sig detta, eller den nuvarande uppställning i äktenskap och partnerskap. Vad jag vill göra är istället att peka på de inkonsekvenser och de pinsamma brister i argumentation som kännetecknar många politiska (och juridiska) debatter.
Artikelförfattarna kritiserar i inledningen Regnérs utredning för att vara medvetet ensidig och inte i tillräckligt hög utsträckning förhålla sig kritisk granskande till sitt område. Om detta säger jag intet. Men jag vill i vart fall uppmana uppsatsförfattarna själv att överväga huruvida de inte är barn av samma argumentationsskola som han vars arbete de ställer sig så kritiska till.
2 kommentarer:
Välskrivet och intressant. Ett av de få riktigt sakliga inläggen i debatten. :)
Tack! Själv kände jag att jag hade lite svårt att hålla samman texten här och där, helt enkelt för att jag var så arg. Men det är kul att höra att den ändå funkar =)
Skicka en kommentar