För många år sedan drabbades jag under en period av ganska allvarlig social fobi. Att gå ut, att gå till skolan triggade en typ av skruvad självmedvetenhet där jag vägde och mätte varje handling hos mig själv och bedömde att min omvärld fan detta handlande vara skit värt. Bara att vistas ute bland människor innebar att jag kände, bortom det rimliga resonemangets gräns, att alla tittade på mig och att de allihop tyckte att jag var fel. Det var naturligtvis väldigt ångestframkallande och gick, trots mina bästa försök, inte att komma över med hjälp av logiska argument.
Det är svårt att förklara känslorna bakom en fobi för någon som inte varit fobisk för någonting själv, och naturligtvis är fobier sinsemellan tämligen olika. Efter att ha gått igenom halva listan vill jag dock påstå att det de definitivt har gemensamt är att den där fobiska känslan som griper tag i en och sveper bort en inte kan hejdas med någonting som kan tänkas eller sägas. Jag visste att de allra flesta människor faktiskt inte kunde bry sig mindre över vad jag gjorde och vem jag var, men det hjälpte föga. Regel nr 1: Irrationella känslor kan inte påverkas av rationella argument.
Den (kategoriska) sociala fobin gick över. Jag tvingade den att gå över genom att ge mig ut, helst i rusningstid, och trängas med folk på stan. Jag tvingade mig själv att gå till skolan i kläder som jag tyckte om, trots att jag visste att en och annan där faktiskt skulle stirra på riktigt. Det var otroligt plågsamt, men det fungerade. Jag använde samma strategi mot min höjdskräck; klättrade upp och ner i lastkranar i hamnen tills den fåniga höjdskräcken gav med sig. Och nu spelar jag WoW. Den nya fobin är nämligen människor online. Don’t ask... (Det är i vart fall inte svampar. Jag har en bekant som är svampfobiker. Vi pratar champinjoner, kantareller, that kind of shit. Att tänka på henne får mig nästan alltid att känna mig förhållandevis sane.)
Jag har kommit så långt nu att jag inte loggar ut bara för att någon börjar prata med mig, vilket jag faktiskt gjorde i början. Det är naturligtvis prestationskrav som ligger i bakgrunden; där som i mina andra socialt orienterade fobier. Jag är fånigt, fånigt rädd för att göra fel. Jag är fånigt rädd för att andra ska se att jag gör fel. Och inga logiska argument hjälper här; ingenting om att det bara är ett spel och att alla har varit nybörjare och att ingen tar det hela på allvar hjälper. Jag vet att allt det där är sant, naturligtvis. Ändå var jag tvingen att lägga ner spelet idag för att jag helt enkelt inte orkade fortsätta spela i grupp. Det blev så ångestframkallande att jag inte klarade av att tänka på annat; det blev som ett slukande svart hål som hotade att dra ner mig i någonting jag inte alls kunde hantera så jag valde att fly.
Jo, jag hör ju själv hur löjligt det låter. Fobiskt rädd för att min onlinekaraktär ska göra något fel i åsynen av andra onlinekaraktärer som styrs av människor jag aldrig träffat? Fröken 2 bara skakar på huvudet och suckar. Det är ett spel. Du tycker att det är skitroligt. Så spela då, flicksnärta! Spela och lär dig. Lär dig framför allt att dina misstag inte är så himla viktiga att någon egentligen bryr sig. Lär dig att världen inte kretsar kring dig. Lär dig att ta saker med en klackspark; eller sluta spela, för nu beter du dig bara larvigt. Jo, jag vet. Men hjärtat dunkar och hålet i magen blir större och större och när fröken 1 börjar gråta så måste jag sluta.
Det håller som sagt på att bli bättre, men under tiden har jag gott om tillfällen att känna mig som världens fjantigaste människa. Dear god, vilka problem man har... Ibland önskar jag mig svält, krig och (mer) sjukdom så att jag åtminstone kan få ha ångest över någonting som spelar någon roll. Men men. Tills vidare får jag väl fortsätta spela och hantera de problem jag nu trots allt råkar ha. Och jag borde hitta mig några kranar med, för höjdskräcken är tillbaka. Vad gör man egentligen med trasiga flickor som mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar