Kurs och lite till

Jag är just hemkommen från en utbildning som jag borde ha fått för flera veckor sedan. Det har varit... intressant...

Utbildningen i sig var förhållandevis intressant och innehållsrik, om än i kortaste laget. Å andra sidan framgick det att de andra deltagarnas tjänster inte innehöll ens hälften så mycket ombudsjobb som min, så den mängd information som gavs under dagen var väl anpassad för dem och deras behov. Det var rätt intressant faktiskt att se verksjuristen (den ena av våra två föreläsare) tappa hakan lite när jag beskrev vad jag gjorde, särskilt med tanke på att jag gjorde det utan någon formell utbildning inom sakområdet och till synes med mycket goda resultat.

Diskussionerna blev som de brukar; kursarna kom med kreativa åsikter och jag hade full koll. Som vanligt. Det kunde ha varit en självförtroendeboost; detta att känna att den enda person som kunde resonera på samma nivå som jag var just fru verksjurist. Men istället kändes det (även det som vanligt) lite tragiskt att dessa andra människor inte hade mer vett än så.

Under en av rasterna försökte jag diskutera olika aspekter av kårobligatoriet med en av kursarna, vilket ganska snabbt urartade till nedsättande kommentarer gällande min intelligens från hans sida. Själv log jag bara och försökte, desperat, föra tillbaka diskussionen till en civiliserad nivå. Vilket inte gick. Det ar inte så att han var rakt ut jävlig, men när hans argument (jo, men så här är det – jag har rätt) inte visade sig få avsedd effekt så fanns för honom inget annat att ta till än ett ifrågasättande av mina möjligheter att formulera giltiga argument över huvet taget. Ett sådant slöseri med energi, att inte vara klokare än så.

Låter det här som hybris för min sida? Då kanske jag bör föra till protokollet att jag inte tror mig sitta inne med det rätta svaret varken på den specifika fråga som vi diskuterade, eller på frågor i allmänhet. Men jag verkar trots allt besitta en sällsynt förmåga, må den vara bra eller dålig, att kunna diskutera saker ur olika perspektiv utan att blanda in personliga påhopp (förutom något senare, i min blogg...), att inte missta mina preferenser eller moraliska ställningstaganden för allmängiltiga sanningar eller ens för generella rekommendationer. Hittills har jag väl träffat en handfull likasinnade. Jag undrar om vi är ett utdöende släkte, eller om vi kanske aldrig har varit så många. Och mer viktigt; tillför vi egentligen någonting av värde till mänskligheten?

Nåväl. Det var i alla fall en intressant dag, och till största del riktigt trevlig. Jag pratade en hel del med fru verksjurist och konstaterade att hennes jobb inte alls lät så dumt. Hon å sin sida tyckte jag verkade ha en bra utbildning (särskilt kombinationen av juridik och sociologi) och detta gladde mig att höra. Hon var smart och trevlig och kompetent, och jag tänker bli som henne när jag blir stor!

Det var också hemskt trevligt att träffa C och TB kvällen innan kursen, även om det med blev alldeles för kort. Jag insåg efteråt hur mycket jag saknar den typen av dricka-te-snacka-skit-umgänge. Det finns för få människor att göra det med här i stan. Jag behöver skaffa mig ett liv, men jag är faktiskt lite trött på mitt gamla. Att skaffa sig ett nytt däremot kräver lite samarbete, och ligger väl delvis utanför min kontroll. Får jag använda det som ursäkt för att inte göra någonting åt de andra aspekterna av ”nytt liv” heller?

Det börjar i vart fall klia lite i fingrarna att flytta från stan. Jag konstaterade när jag satt på tåget på väg mot utbildningen att jag skulle vilja bo någonstans på landet. Eller; inte landet-landet, bland komockor och grisbönder, utan på vad vi stadssjälar kan tänkas kalla landet – eg bland träd.

Jag saknar tallarna. Tallarna, ljungen och den barrtäckta marken mellan klipporna i skärgården. Här borta har vi mest björk, ek och någon typ av bladsly som jag inte alls kan artbestämma. Jag älskade ekbackarna när jag flyttade hit och jag tycker väl fortfarande att de har sin charm men jag inser samtidigt att jag får någonting drömmande i blicken när den när lite mer karga sörmlandsskogen skiftar förbi utanför tågfönstret. Uppsala har börjat locka en hel del (Nej, det ligger inte i Sörmland. Men de har tallar ändå!) men jag vågar inte uttala mig om vart jag hamnar när jag är klar här. Det finns för många okända variabler i den ekvationen.

Och nu ska jag sova.