Limbo

Jag har funderat en del på varför jag så lättvindigt funnit mig i en behandling som tillfört så mycket osäkerhet till mitt liv. För krasst sätt har ingenting i den här relationen varit säkert, varken på det stora eller på det lilla planet. Varje helg som bokats, har haft ett digert avbokningsskydd. Det har känts som ”Vi kan ses då, om jag inte får något annat för mig eller kommer på att jag inte vill”. Det är svårt att inte alltid vara lite rädd i det läget.

Jag förstår i och för sig resonemangen bakom tankesättet. Om man inte lovar någonting, gör man inte heller någon besviken. Att prioritera saker som arbete är i stor utsträckning rationellt och acceptabelt, och ger mycket lite utrymme för motparten att hoppas på saker man inte känner att man kan eller vill leva upp till.

Förutom att det inte funkar så.

I situationer där jag inte har tillräckligt mycket information kan jag inget annat än att bilda mig en uppfattning utifrån det jag rimligen kan anta. Och rimligen är ett begrepp som går att sträcka långt… Den bygger upp mycket hopp, som sedermera grusas när en träff blåses av. I det läget spelar det ingen roll att anledningen därtill var god, besvikelsen blir lika stor för det.

Och så jävla svårt är det inte att bestämma sig för saker och sedan genomföra dem. Det är klart att planer måste ändras ibland, men de flesta verkar ändå kunna ordna sina liv kring en hel serie av löften som inte bryts. Det kallas prioritering, och är en medveten process. Att ingenting lova för att man inte vet vad man kommer kunna eller vilja hålla är att placera sin motpart i limbo.

Och det är nyttigt att binda upp sig för saker. Det är nyttigt för ens relationer, av vilket slag de än må vara, och för ens självbild. Att inte lova för att inte såra fungerar inte, för all mellanmänsklig kommunikation kräver någon typ av antaganden, en viss konsensus, och vissa löften. Att alltid sitta där med ett avbokningsskydd skyddar ingen från besvikelser, det genererar dem. Då är det långt, långt mycket bättre att säga nej ibland och ja ibland och verkligen stå fast vid båda. Ett nej är inte en lika stor besvikelse.

Och att säga att man vill men inte vet vad, om, när man kan, är att gömma sig bakom det där avbokningsskyddet igen. För vad hindrar en _egentligen_ från att säga ”Jag vill, därför gör jag så”? Prioriteringar? Rädslan att såra igen? Rädslan att väcka förhoppningar som är i vägen nästa gång man vill säga nej?

Men information är inte sårande. Blir det ja ibland och nej ibland så är det som det är. Det går att hantera. Det ger mottagaren trygghet att veta vart han eller hon har folk. Det ger en kontroll över sina egna val. Och om folk inte vet var de har sig själva då? Nå, den diskussionen har jag haft många gånger med människor som sagt ”Jag vet inte vad jag vill”. Det enda svaret jag har kunnat ge är ”Pröva”.

Funkar det inte? Prova igen. Prova något annat. Diskutera det du kände och tänkte med någon. Sluta vara så där tyst tills du hittat det enda rätta svaret, för du kommer inte hitta det i ditt huvud alena. Släpa fram saker och prova dem mot andras argumentation. Och de kommer se konstiga ut när du säger dem. Få saker är likadana utanför som inuti ens huvud. Vissa saker vet man inte ens att man har tänkt innan man hört hur dumma de låter när de sägs högt. Och det är bra! Det är vad all vetenskap, all utveckling, bygger på; att bygga upp och bryta ner sina egna hypoteser, föresatser, fördomar. Att vara tyst för att man inte vet, tills man magiskt hittar rätt, är inte utveckling. Det är religion.

Och om jag nu låter väl hård i min bedömning, so what? Det är min blogg, mitt forum för tankar, min spegel där jag granskar det jag tror att jag tror på för att se om det håller en dag till. Det kanske inte alltid är så himmlarns objektivt men det är i vart fall högt tänkt. Det kan angripas, både av mig och av andra. Man behöver inte veta vart man ska för att ändra sig. Men man behöver veta vart man är.