Dejt #2

Det var en annorlunda dejt; vi målade hans nya lägenhet. Och spelade lite PS3 på kvällen, innan jag stupade i säng av trötthet. Det var härligt att gå runt och pyssla och småprata lite, men… well. Nu är jag ledsen igen.

Jag satt på tåget hem, lyssnade på Lisa Miskovsky och aktade mig noga från att gråta tills jag kommit hem. Jag vet faktiskt inte om jag fixar det här. Trodde det skulle funka så bra när vi bestämde oss för att dejta, trodde det var det som behövdes och att jag kunde låta det ta den tid det behövde. Första gången var också fantastisk; bättre än jag kunde föreställt mig. Men strax efter att han åkt hem så drabbade rädslan mig, och jag har levt med den sedan dess.

Det är som att knäböja med huvudet på stupstocken, hoppandes på nåd men väntande på hugget. Och nu börjar jag undra om jag inte ska göra slut på de här själv, för man kan gråta hur mycket som helst över ett hopp som gått åt helvette, men det går över. Det finns ett slut på den gråten. Man blir ytterligare lite mer trasig, men man kan gå vidare. Medan det här… jag vet inte när den här gråten kommer ta slut, och det skrämmer mig.

You ripped me apart and I ran for my life cause I had to

My heart won't stop bleeding and I'm no longer sure if I want it to

Jag har fått rådet att sätta press på honom, men jag ser inte vad det skulle tillföra. Kan knappas tro att någon känner mera under press, eller kan tänka bättre. Men fan, jag skulle vilja! Jag skulle vilja var arg och ställa ultimatum och kräva svar. Och jag vet att det kan jag inte, för han kan inte hjälpa den situation som är, och skulle knappast bli mer säker på vad han känner av mina krav. Jag kan rimligen inte motivera ultimatum, men ungen i mig tjurar ihop och vill. Vill ha kontroll. Vill få tillbaka sitt liv.

I've got a hole in my heart. I see darkness ahead

I've got a whole lot of living to do before I'm dead

There's a hole in my heart, it was something you said

You've got a whole lot of nothing in that pretty little head...

Han vet inte, och det är det jag har att hänga upp mitt hopp på. Jag klandrar honom inte, men det är tunt, tunt bröd att leva på. Men hade det bara känts helt hopplöst… hade det känts helt hopplöst hade inte det här valet varit så jävla svårt.

Ibland säger han dessa sweet, sweet nothings som jag inte vet vad jag ska göra av. Söta, känsloladdade fraser, halvt på skämt. Eller mer än halvt. Men inte helt. Han sa inget liknande förut och de slinker bara ut sent om kvällen, eller när han har druckit. Jag tror att det ligger lite av hans hopp i dem. Jag tror inte han har tänkt på det. Fast jag har redan allt för väl bevisat att jag inte kan vara kär och klok samtidigt, så vem är jag att göra den här tolkningen egentligen..?

I feel so much greater than you

I see so much more than you do

And I'm here eating it all

then I leave quietly

Ändå är jag här nu. Tålamodigt tänkandes och analyserandes vad jag ska göra, i en situation som jag inte förstår, gällande ett förhållande jag inte kan avgöra om det skulle funka, med en pojke som jag inte vet vad han känner. Som inte vet det själv. Jag skulle vilja ha en magkänsla att gå på, men min magkänsla är per definition svart, svart. Så det enda som återstår är rationaliteten, som inte tar mig någonvart.

I know it’s silence that will kill us in the end.

Shadows on the wall keeps dancing ‘round my bed.

This paper moon, the silence I can not mend.

Jag behöver information för att vara trygg, och jag kan inte få den. Inte nu, för det finns ingen att ge. Jag behöver prata men han vet inte vad han ska säga och jag vet inte vad jag ska fråga efter. Rosorna jag fick förra helgen slokar helt. Och jag önskar att jag kunde känna att jag skulle orka med någon av de två alternativ jag har nu.

Jag är beredd att gå över lik för att få det här att fungera, men ett av de liken kommer inte vara jag själv. Paradoxalt nog känns det skönt att stå här och tveka, för för första gången på länge känner jag att jag har återtagit lite av kontrollen över mitt liv. Jag är beredd, jävligt som det känns, att själv välja vart jag vill gå. Jag hatar limbo. Men jag har en väg ut. Jag är beredd att ta den, och konsekvenserna därav. Jag tänker inte ha sönder mig själv mer, inte ens för det här.

Help me to understand why I need you oh so bad

Senare

Här tvekade jag länge innan jag fortsatte att skriva. Jag var tvungen att låta alla tankar sjunka in, få tid att formulera vad jag vill. Och det jag vill är att älska den där människan tills världen går under. Även om det innebär att jag måste börja med att behöva blotta mina känslor ibland, känna mig utsatt och i underläge. Och bita ihop, och vänta. Och jag tänker göra det, men bara tills jag riskerar att tappa bort mig själv, för längre än så kan jag inte gå. Ibland hjälper inte all kärlek i världen. Det är bittert, och skönt, att inse det.

I can feel it, I know you feel it to.

You're stuck with me cause I believe in you

Jag tänker se var det här tar mig en stund till. Nu vet jag i vart fall att jag kan välja.

P.S Alla dessa små fåniga textsnuttar som dyker upp här och där i blogginlägget är bitar av sånger av Lisa Miskovsky som spelade medan jag skrev. Slumpen är ett konstigt djur. Eller så är det bara så att man hör det man behöver ibland. D.S