Nattens svammel

Svammlat mellan kl 4.30 och 6 på natten, i ett tillstånd av sömnlöshet, i en alldeles för mjuk konferanslokalssäng.

Här ligger jag och kan absolut inte sova. Klockan är närmare 5, och det är jag i och för sig tacksam för; det innebär att det snart är morgon. Jag är på konferens med studentjävlar och näringslivstoppar. Just studentjävlarna har gått mig lite på nerverna. Skulle man kunna säga…

Vi har en liten ”me-me-me”-flicka här, och jag får uppbåda tålamodet uppbyggt på fyra jobbiga pojkvänner och tio års kattägarskap för att inte be henne hålla käften. Vid middagen idag ägnade hon lätt 30 minuter åt att förklara för mig och alla runtomkring hur illa hon tycker om rökare och hur gärna hon hade velat gå fram till folk på stan och släcka deras cigaretter. För de kunde ju ryka på henne. Och en gång hade hon fått ett astmaanfall. Och hon skulle minsann inte behöva bli utsatt för rök när hon inte ville det. Och hon hade en morfar som dött av rökning, så hon visste vad hon pratade om. Och hade därigenom per automatik rätt att bestämma vad andra skulle ägna sig åt, ty hon Visste (TM).

Flickungen är 21 och i ett svagt ögonblick var jag tvungen att fråga henne om så små ungar kan gå på dass själva. Hon förstod inte vad jag menade. Men i ärlighetens namn är det för all del inte åldern det är fel på här, utan egot. Och möjligen flickungens självförtroende, för jag tror att det primära skälet till varför tösen lyfte upp sig själv så, var att hon nog kände att världen annars skulle trampa ner henne. Men oavsett så var hon jävligt enerverande.

Jag fick otroligt mycket cred. igår, och det känns tyvärr mer betungande än smickrande. Både min chef och ekonomichefen har, oberoende av varandra, sagt att det vore förödande för organisationen om jag slutade. Och jag i min lutherska enfald känner att detta förpliktigar. Jag vill inte göra dem besvikna. Jag vill göra ett bra jobb, som andra är nöjda med. Och jag vill inte jobba kvar här.

Nu har jag sikten så inställd på något kul projektledarjobb med stort tekniskt inslag, att jag har svårt att tänka mig någonting annat. Och jag ser alla dessa saker som skulle kunna förbättras och organiseras upp hemmavid, men det enda jag känner inför dem är att det är _för mycket_. För mycket jobb, för lite möjligheter. För många begränsningar. För mycket tjafs. Jag ids inte styra med det längre, det känns som inte värt det.

Istället drömmer jag mig bort till ett jobb där jag får vara både jurist, ekonom, beteendevetare och datanörd. Och så säger folk att jag gör ett så fantastiskt bra jobb, att de verkligen inte vet vad de skulle göra utan mig… Så in träder det dåliga samvetet. Som om jag inte hade nog med saker att känna mig dålig över.

Men annars är livet förvånansvärt lustfyllt. Jag ligger här i sängen, efter 2 ,5 h sömn (späckad med mardrömmar) och mår rätt bra faktiskt. Fan vet varför. Mitt kärleksliv är… well… förvirrat. Och jag mår dåligt av det ibland. Men mest tycker jag om pojken och hoppas att allt kommer gå bra.

Jag har börjat träna. Det är inte alltid superspännande men jag mår bra av det, så det går an. Jag skrev klart en av mina fyra sista uppgifter i söndags. Nu är det ett PM och två omtentor kvar till examen. Och så har jag börjat spela WoW igen och säga vad man vill om beroenden, men just detta är bara bra för mig. Ja, det har sin beskärda del av ångest och frustration det med, but hey, det är trots allt mitt liv vi pratar om här. Vissa saker måste bara följa mönstret.

Men annars är det bra. Psykiatrin skulle kanske kalla detta en manisk fas, men jag tänker inte skåda given häst i mun. Ska man se det hela krasst är allas glädje ändå bara signalsubstanser och hormoner. Jag råkar bara var lite mer cyklisk. Eller cynisk. Möjligen även hypokondrisk.

De nada. Just nu är livet helt ok. Och om en månad får jag pussa på pojken igen. Wee! Jag hoppas jag mår bra då med, för få förtjänar mig när jag mår dåligt. Men nu svamlar jag mest bara. Ska se om jag inte kan sova 1h nu innan frukost.

God morgon/God natt!