Liten

Liten blev påkörd i fredags, och jag blev ännu än gång medveten om hur dålig jag är på att sörja. Jag kan vara ledsen hela vägen in i själen, men ändå inte veta vad jag ska göra av det. Eller koppla bort alla jobbiga tankar en stund, bara för att sedan få dåligt samvete för att jag inte är mer ledsen. Jag tittar på mig själv utifrån och det jag ser uppför sig inte vettigt. Och den interspekten stör mig.

Just nu är jag mest trött. Jag har en massa saker i huvudet som jag skulle vilja skriva, men de kommer liksom inte fram, stockar sig i halsen. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Vet väl kanske inte vad jag själv menar. Kanske lika bra att lägga ner det här istället, och gå och krama lite på den kisse jag har kvar.