Bidde inget med min arbetsnarkomani denna gång. Goddamnit, här försöker man nära ett ohälsosamt beroende och vad får man för det? Ett uppriktigt ”Tack för hjälpen, men vi vill inte överbelasta dig så vi anställer någon som kan göra det här så att ingen ska må dåligt och alla blir glada”. Fan också.
Men jag fick i vart fall leka lite spion och snoka runt på den något mer avlägsna delen av vår organisation. Och jisses vad man kan hitta saker om man är en liten, försynt flicka som ställer snälla frågor, nickar och hummar mycket. Ganska snart märkte jag nämligen att om jag ställde en direkt fråga av typen ”Vad tycker du är problemet här?” eller ”Hur skulle du vilja lösa det här?” så var människorna ganska inbundna. Jag tror inte ens de var medvetna om det själva, utan det var snarare någon typ av försvarsreaktion. ”Nej, här är det inte så illa. Vi reder oss”. Ahh, Luther skulle ha varit stolt. Lät man dem prata fritt däremot, kanske ställde lite stöttande frågor, sådär så att de kände sig lyssnade på, så bara forsade saker ur dem.
Det kom faktiskt lite som en chock för mig; denna otroliga frustration och känsla av maktlöshet jag stötte på hos mina medarbetare där borta. Ganska snart uppdagades källan till det hela. Inte för att jag inte hade haft mina misstankar redan innan, men att det var så här illa hade jag aldrig anat. Verksamhetschefen... Allvarligt talat saknar jag ord för hur illa han betedde sig. Låt mig sammanfatta det hela med att han var en extremt egocentrisk person som använde sina anställda på ett otroligt fult sätt för sina egna syften. Dessutom finns det funderingar över huruvida han kanske använder vissa av verksamhetens intäkter för sina egna syften med, men det vågar jag inte uttala mig om just nu. Vi får se.
I vart fall så slängde han en blick på mig och avskrev mig helt uppenbart som Ofarlig ™, vilket gjorde att jag utan problem kunde stå bredvid och lyssna när han betedde sig allmänt svinilla. Sedan var det bara att skriva ner allt och lämna in det till min chef. Själv kände jag mig något rutten för att jag sprang och skvallrade, men samtidigt så måste någon berätta hur det ser ut där borta. De anställda själva skulle inte säga någonting för de ”vill ju inte klaga, och det går ju an, och vi reder oss...” och när storchefen kommer förbi så är allt bara bullar. Så jag tror definitivt det är bra att jag är där och observerar lite.
Däremot kommer jag inte ha något ansvar alls för någon praktisk form av problemlösning, utan det har f.d Kollegan B blivit anställd till att göra. Och jag tror att han kommer göra ett strålande jobb; det är som klippt och skuret för honom. Han är en peoples person och kan vara en bra influens på de anställda där borta, samtidigt som han inte tar skit från någon så han kommer klara av verksamhetschefen. Och bäst av allt; han kommer vara Där Borta. Jag kommer fortfarande behöva stå ut med att folk lovprisar marken han gått på, men det kan jag ta. Kanske. Damnit, min ödmjukhet blir hårt prövad dessa dagar...
Men vad var det jag skulle säga i denna post egentligen? Jo just det; jag ska alltså återgå till att spela WoW på betald arbetstid, och kanske bara ge mig ut för att spionera någon gång då och då. Och det känns faktiskt tråkigt. Jag vill göra mer. Jag vill involvera mig i saker på jobbet. Fan vet varför, men jag vill ha mer ansvar, fler arbetsuppgifter. Jag vill ha en anledning att jobba över, goddamnit! Fast eventuellt har jag lyckats bli invald i en marknadsföringsgrupp som ska startas upp snart. Och så ska jag kika lite på budgetarbetet i veckan, samman med Kollegan M. Det här är någonting som Kollegan M gjort i alla år inför budgetkonferensen, så jag blev lite ställd när både hon och vår ekonomiansvarig tittade sådär förväntansfullt på mig när de tog fram budgetunderlaget och började spåna idag. Det är mystiskt det där; att människor så ofta tycks tro att jag vet fan så mycket mer än jag känner att jag vet.
Oh well, nu virrar jag och tappar tråden igen. Skitsamma. Det känns som att jag har skrivit det jag skulle, även om jag inte direkt vet vad det skulle ha varit. Eller är.
Jag är tlöt. Men ganska glad. Antar att det trots allt ger en positiv differens!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar