Jag har ett varierande jobb. En stor del av det går ut på att vara det enda ansikte folk får att sätta på sina problem med CSN. I mina samtal med studenter får jag ta emot all den ångest, ilska förväntningar och förhoppningar de har, deras vånda över sådant som hänt och deras frustration över att befinna sig i en situation där de ska redogöra för varför de, i CSN’s ögon, inte har hållit måttet.
Jag träffade en sådan student idag. Till saken hör att jag företrädde honom redan förra terminen i ett ärende han sedermera fick avslag på. Nu är hans ärende uppe igen och han kontaktade mig för att få hjälp. Men när vi träffades hade han så många taggar utåt att jag fick göra mitt yttersta för att få samtalet att inte bli ett gräl. I nära nog två timmar satt han och missuppfattade saker jag sa, tolkade dem i sämsta möjliga ljus.
När jag undrade om en fråga av personlig karaktär som han mycket kortfattat återgivit i sitt brev så blev han arg för att han trodde att jag förringade dem. När jag lyssnade på det han berättade hajjade han i ett läge till och frågade om jag skrattade åt honom. Det var så oerhört svårt för mig att veta hur jag alls skulle bemöta honom, hur jag skulle ställa de frågor jag behövde ställa för att få fram relevant information.
Vad ska man göra i ett sådant läge? Killen var uppenbart oerhört frustrerad och kände sig motarbetad från alla håll. Jag fanns där och fick således representera alla som inte förstod honom. Men jag ville förstå och jag ville hjälpa. Som vanligt tror jag dock att han, liksom nästan alla andra studenter jag träffar, hade för höga förväntningar på vad jag egentligen kunde åstadkomma.
Ordet ”ombud” i min titel låter så högtravande och juridiskt, men sanning att säga har jag ingen reell makt. Jag sitter med på CSN’s möten och får säga vad jag tycker. Jag gör mycket nytta, men den ligger främst i att hjälpa studenterna föra fram sin version av vad som hänt. Jag är deras röst på mötet, men jag har ingen detaljkunskap om CSN’s regler som jag kan utnyttja för att svepa undan handläggarnas argument. Jag säger vad jag tycker, utifrån hur studenten själv ser på saken. Blir det sen bifall så anser de flesta att jag inte gjort mer än mitt jobb. Blir det avslag har jag uppenbarligen gjort fel. Men tack då.
Och pudelns kärna? Jag tar åt mig. Jag blir ledsen och frustrerad när människor tror att jag motarbetar dem, försöker jävlas, maskar, skiter i mitt jobb. Jag ser världen genom deras ögon, tar deras frustration och förvaltar den mer än väl. Gör den till min egen. Hur fel jag än tycker att folk kan ha materiellt sätt, kan jag inte låta bli att försöka se saker ur deras perspektiv, och känna med dem. Det är så dumt, så dumt…
Min far brukade ofta säga att jag var hysterisk och ibland funderar jag på om det inte ligger något i det. En människa som hotar ett litet barn som gråter med stryk, i förhoppningen att detta ska få barnet att sluta gråta och därmed per definition bli ett glatt barn kanske inte bör behandlas som expertvittne för vad som är friskt och sunt beteende, men ändå. Han kan ju rent slumpmässigt haft rätt.
Fröken 2 får ibland intrycket att mina känslor skvälper runt i mig för mycket. Att jag reagerar onödigt starkt på saker. Och jag vet ju med mig att jag känner väldigt mycket, har lätt för att känna med andra, att bli arg, frustrerad och ledsen. Ledsen är i och för sig en ganska ny känsla ändå. Jag har nog aldrig tidigare gråtit så mycket som jag gjort de sista månaderna. Jag skyller det på brist på mentala reserver men förklaringen kanske är enklare än så. Jag kanske helt enkelt är sådär lite hysterisk ibland.
Alldeles klart är i vart fall att jag själv är medveten att jag borde hålla en större distans till vissa saker, till exempel till mitt jobb. Men hur fan gör man? Jag har ju de teoretiska resonemangen och alla argument klara för mig. Fröken 2 är rationell och håller en tillbördigt professionell profil. Men sedan då? Hur omsätter man dessa kloka saker till praktik; hur får man den där bunten av rationella argument att vinna över en hög med irrationella känslor? Hur skärmar man av sig?
För samtidigt vill jag inte skärma av mig alldeles. I mitt privatliv vill jag ha tillgång till det här spektrat av känslor för det rockar så mycket att kunna älska alldeles sådär fullkomligt och allomslutande som jag kan göra. Det är så jävla häftigt. Å andra sidan vet jag att det har betraktats som besvärande av mer än en människa. Så hur jämkar man? Kan man operera in en termostat någonstans?
Nåja, jag försöker trösta mig med att jag är medveten om problemet och att jag i alla fall är professionell utåt. Att jag går hem och är ledsen senare lider ingen mer än jag av. Och så kanske ni som läser det här och liksom mig inte kan låta bli att bry er ibland. You poor suckers.
Det är sent, jag är trött och jag vet egentligen inte vad meningen med den här posten är längre. Jag hade en fantastisk struktur planerad för den från början, men liksom många andra saker som bor i mitt huvud kom den ut lite som den själv ville. Det är ganska fascinerande hur klok man kan vara inne i sitt huvud, så länge man inte släpper ut något…
Men för att sammanfatta då; jag är för känslosam. I mitt professionella liv behöver jag styra upp detta. Och lite mer distans till världen kan nog även vara bra i privata sammanhang, men där förbehåller jag i vart fall mig rätten att fortsätta vara hejdlös kär om jag nu känner för det. Och på tal om det så saknar jag M massor nu. I alla praktiska avseenden är han inte mer otillgänglig nu än han var för tre dagar sedan, men flyttar någon i utomlands så hamnar de automatiskt Långt Bort, vilket är skäl nog att sakna dem.
I övrigt saknar jag att koppla av med WoW, eller bara att kunna Koppla Av (TM). Och Den Jävla Värderingskursen har blivit omstrukturerad så att vi nu ska skriva en salstenta istället för en hemtenta som det stod i kursplan. Men på det hela taget har idag varit en uppgradering från igår. Så livet är spännande nästan jämt. Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar