Min mor

Min mor ringde mig idag. Samtalet inleddes med den numera obligatoriska skitandet av att jag är upptagen (i det här fallet satt jag på jobbet) för hon skulle ”bara fråga mig om en sak”.

Det visade sig att hon träffat en ny man (igen…) och att de planerar att åka till Thailand tillsammans. De har hunnit ses två gånger, vilket föranledde till och med min inte så kloka syster att påstå att mor var dum i huvudet.

Lite bakgrund här: sedan min far dog för tio år sedan har min mor då och då träffat nya män. De har i samtliga fall lurat av henne pengar. Senast det hände, handlade det om hundra tusentals kronor och förorsakade, tillsammans med en god portion annan dumhet från min mors sida, att hon försattes i personlig konkurs. Därefter har jag levt med hennes evinnerliga självömkande, för det är ju så himla hemskt och orättvist att hon nu inte har pengar till det hon vill ha. Staten och kronofogdemyndigheterna är helt klart onda, och ingen förstår henne. Osv, osv.

Den här gången sa dock min syster tydligen ifrån, och krävde att mor skulle ringa mig och höra vad jag tyckte om saken. Så mor börjar förklara för mig vem mannen i frågan är, hans liv och bakgrund, medan jag står här på expeditionen och känner att jag verkligen har annat för mig. Säger till henne att hennes beskrivningar egentligen är ganska meningslösa, för jag kan ju rimligen inte bilda mig en uppfattning om denna människa såhär på några minuter och dessutom är hon vuxen och får bestämma helt själv vad hon vill göra.

Så du har inget emot att jag åker iväg undrar hon? Eh, jag tycker att du är fullkomligt vrickad som åker till Thailand med en man som du träffat två gånger. Vad tänker du med egentligen? Till och med lillasyster P inser att det här är helt vrickat. ”Jaha” svarar mor förnärmat ”Men jag har redan bestämt mig. Och vi har köpt biljetterna” ”Så varför ringde du mig?” undrade jag. ”Jooo, för att lillasyster P ville det…”

Men suck. Jag vet ju att hon ringer för att hon i sin naiva lilla hjärna varje gång tror att jag ska säga ”Åh, vilken fantastiskt ide!” Hon vill så gärna höra från mig att hon gör rätt, men kan inte ta att jag tycker hon gör fel. Har jag invändningar förväntas jag hålla tyst med dem, även om hon faktiskt frågar om råd. Jag är van vid det här bemötandet vid det här laget, så det är väl okay. Men jag blir ändå så trött på min naiva, dumma mor.

Nu är det väl bara att vänta på att svenska ambassaden i Thailand hör av sig om en sorgråtande kvinna som blivit av med alla sina pengar och påstår att jag ska ordna så att hon kommer hem. Det låter helt bisarrt, men är inte alls ett otroligt scenario. Jag ar fått ta hand om min mor och hennes skit många gånger.

Men jag blir även ledsen på att hon bemöter mig så illa, på att hon blir sur för att jag inte tycker att hon och hennes idéer är fantastiska. Trots alla år av avståndstagande kan jag inte bli av med detta dåliga samvete. Jag kan inte göra henne vettig. Jag kan inte göra allt bra. Och jag får leva med att hon alltid kommer vara besviken på mig för att jag inte alls är den dotter hon bestämde att hon skulle ha. Det suger att leva med den vetskapen.