I’ll get by…

…with a little help of my friends

Jaa ni. Hur ska jag nu skriva det här så att det inte låter som tacktalet från en Grammis-vinnare?

Jag fixade delseminariet idag, med god marginal dessutom. Men en liten re-cap för er som inte vet vad som hände igår; igår drabbades Jo av existentiell och inte minst akademisk prestationsångest. Jag hade slitit med den vid det här laget många gånger avhandlade skitkursen, och fick ingen ordning på seminarieuppgiften. Det rörde sig om en finansiell och strategisk analys, för er som vet vad en sådan är. Och problemet var att jag inte visste hur jag skulle få fram relevant data. Efter en dags slit med den allra sista delen var jag på väg att ge upp, lägga ner, skita i studierna och föda upp kaniner på Gottland istället.

Som en sista desperat åtgärd ringde jag några människor, lika mycket för att få gråta ut som för att se om jag kunde få någon praktisk hjälp. Det är här tacktalet kommer in ;)

Tack C för att du övertygade mig att inte ge upp! Jag var precis på gränsen till att skita i alltsammans när du övertygade mig om att i vart fall försöka överleva inlämningen. Jag vet fortfarande inte om jag fixar kursen, men det ser oändligt mkt ljusare ut nu!

Tack MS för att du uppbådade ett aldrig tidigare skådat tålamod och lugnt förklarade för mig att mina ambitioner inte riktigt stämmer överens med den faktiska frågan i uppgiften. Du hade så klart helt rätt. Jag är övertygad om att du kommer mobba mig för detta i evig tid, men det är ok.

Och söta E, tack för att du blev alldeles arg å mina vägnar! När man är ledsen är det så skönt när någon kan säga ”nää, gud så orättvist!”. Den förmedlade kontakten till JU var även den super!

P, som förvisso inte läser den här bloggen, ska ha ett stort tack han med. Trött och sliten efter ett lajv dröste han in hos mig sent på kvällen, förklarade lugnt att det skulle lösa sig och tryckte upp en telefon mot mitt öra. Och så fick jag prata med en yrkesverksam ekonom som gav mig högar med tips, medan P gick runt i lägenheten och klappade på katterna. Det var superskönt att ha någon i bakgrunden som såg till att jag inte flippade ur på ren reflex.

Jag pratade med många fler den kvällen, och det går inte att göra samtalen rättvisa här. Det jag slogs av efteråt, när uppgiften var klar och världen lugn igen, var hur otroligt många människor som ställde upp, klappade på mig över telefonen, rotade upp sina avlägsna bekantskaper som kanske skulle kunna vara till hjälp, var medkännande, var rationella, var precis det där jag behövde just då. Jag har fantastiska vänner.