John Blund kom med en säck full av ångest till mig i natt. Som vanligt kom det hela smygande. Jag kände mig stressad, hade svårt att varva ner. Hjärnan spann loss som en gerbil i ett automatiskt ekorrhjul, men ajg hade många små saker som behövde göras undan och tänkte inte mer på det. Tänkte att jag var effektiv. Kände mig duktig. Produktiv. Så kom kvällen och tröttheten. Jag bestämde mig för att varva ner. Och bestämde är verkligen rätt ord i sammanhanget. Jag fick kommendera mig att lugna ner mig, att försöka slappna av, andas vettigt, sluta tänka på så många saker samtidigt... Just det där med tankarna visade sig vara det största problemet. Det tog inte lång tid innan ajg insåg att min hypade hjärna försökte hålla något dålt för mig och därför slängde upp tankar hej villt. Jag försökte fokusera, koncentrera mig på det som låg bakom och som jag inte ville tillåta mig själv att titta på, men det var som att ha brytnignsfel och försöka titta på en av de där 3D-bilderna som var så poppulära på 90-talet. Man fokuserar, o fokuserar, kisar, tittar bort och tittar dit igen i hopp om att lura bilden att avslöja för en vad det är den egentligen visar. Men inte då, nej det som syns är en gröt av löv eller abstrakta mönster...

Jag lyckades slappna av till slut, och började spontant att gråta till stackars P’s stora förvåning. Fan vad fånig jag kända mig! Blir alltid så när Fröken 1 och Fröken 2 är involverade. Fröken 1 gråter som om hjärtat ville brista, och Fröken 2 ser på och undrar what the fuss is all about. För inget har ju hänt, egentligen. Det finns ingen anlednign till att må dåligt här, eller hur?
Jag somnade iaf till slut, utan att ha fått reda på vad alltsammans handlade om, och utan att må det minsta bättre. Skitpsyke, skitvärld, skitliv.