Belöningar

Vi behöver belöningar, men inte bara i form av en klapp på axeln för en väl utförd uppgift. Dofter kan vara belönande, liksom smaker. Vi belönar oss själva med en chokladbit, men det är inte chokladen i sig som är belöningen. Att slänga i sig en chokladkaka till lunch för att man inte hinner ngt annat skiljer sig från den där känslan som uppstår när man tillåter sig att känna efter hur chokladen smakar, hur den luktar, vad den har för textur, vad den gör med en.

Chokladen smakar annorlunda när man har fått se fram emot att smaka på den. Den som badar i choklad längtar inte efter den, och belönas inte av den. Men vi är dåliga på att längta även när vi inte har det vi önskar i överflöd. Vi springer mellan olika mål, inte med längtan i sikte, utan med en groende känsla av att vi borde vara klara redan, att vi måste göra det här bra, att vi inte kommer klara det... Och när vi väl har fått våran chokladkaka så tittar vi på det tomma paketet och sörjer att den redan är slut. Vi undrar om vi någonsin kommer få lika god choklad igen, vi till och med tvivlar på det... Och vi vet, bara vet, att något dåligt kommer komma av att vi föll till föga för att njuta av den där jämrans chokladen, som vi inte borde ha tagit, hjälp nu kommer allt gå åt helvette, önskar jag kunde få mer choklad på en gång, varför har alla andra massor med choklad men inte jag...? Människan är ett konstigt djur. Varför gör vi så där mot oss själva?

Jag lärde mig nyligen vad belöningar innebär. Jag lärde mig att längtan är belöningens esence. Att jag måste våga njuta av minnet av den där chokladen, och våga längta efter den. Det är ett läskigt steg för en pragmatiker som jämställt längtan med frustration, för att inte tala om utsatthet. Men jag vill bli belönad igen, jag vill njuta av de där dofterna och smakerna, av beröringen och känslan. Så jag tänker lära mig att längta förbehållslöst och helhjärtat.

(Och ja, det var en mkt bra helg! ;)