Folk är idioter. Jag har just spenderat 40 minuter med att få detta skrivet på näsan.
Jag var på återbesök/uppföljning av ett vårdprogram jag genomförde i våras. Utan att behöva trötta ut er med detaljer kring det hela kan jag iaf nämna att jag under 6 månader träffade en hel stab med personer ca 4 halvdagar i veckan, med syftet att få min trasiga skitkropp att må bättre. Man hade kunnat tycka att dessa personer, under denna tid, och efter alla de högar med anteckningar de gjort om en skulle ha lite koll. Alltså, jag kräver inte mycket, men vad sägs om iaf en rudimentär insikt i vad min problematik handlar om?
Men nej. Ty de har Mallen ™. Mallen med stort M, som säger hur man ska kategorisera människor så att allt det där utredningsarbetet inte blir så svårt och komplicerat. Mallen som gör det möjligt att utifrån en handfull enkla kriterier bestämma vem någon är, vad deras problem går ut på och hur man ska bemöta dem. Behöver jag säga att det inte finns plats för mig innom den mallens ramar? Likt förbannat så försöker de. Fan vad de försöker. För jag /ska/ kunna passa in där.
Medelålders dam: Ja, men du kan väl testa [alternativ X]..? *Välvilligt leende*
Jo: Nej. Vi har redan pratat om det här. [Alternativ X] förvärrar mina symptom.
Medelålders dam: *nervöst tittandes i sina papper* Jaaa, men om du ändrar lite i [alternativ X]... Jag bara spånar lite här, men [alternativ x] är ju väldigt bra för [problem jag inte har, aldrig har haft och som är helt irrelevanta i mitt fall]
Jo: *suckar o känner sig fullkomligt överkörd* /Nej/. [beskriver mina problem för kanske tusende gången] Därför fungerar inte [alternativ X].
Medelålders dam: Ja, men…
Det här upprepades genom hela samtalet, tillsammans med riktade frågor som jag inte kunde besvara för att jag inte kände att de var applicerbara på mig, samt en växlande känsla av att damen på andra sidan bordet inte hade den mentala kapaciteten att ta in att jag inte passade hennes vårdmall. Så jag gjorde en lite överslagsberäkning o kom fram till att jag hade två alternativ. Valde det förstnämnda, vilket var att nicka, le och säga precis det hon ville höra för att hon inte skulle bli ledsen, den stackars damen som ju ville så väl. Jag har dessvärre väldigt lite erfarenhet av att göra vad som förväntas av mig så den där lilla bekymrade rynkan dök upp mellan hennes ögonbryn då och då, men jag tyckte jag lyckades korrigera mina svar riktigt snyggt med den som huvudindikator på att jag nu avvek för mycket igen.
När jag kom därifrån till slut kände jag mig, som vanligt, kränkt och överkörd och klappad på huvudet. Och jävligt fel och annorlunda.
Varför är det så jävla fel att inte passa andras mall? Jag är inte rund, jag kommer aldrig passa i det runda hålet! Varför är så många så himla angelägna om att slipa bort alla kanter jag har, ta bort allt som är vasst och sticker i ögonen och släta till mig så att jag ska kunna passera genom deras värd utan att lämna för underliga intryck? Så jävla fel tycker jag inte att jag är! Och jag är verkligen inte offensiv i mitt sätt att inte riktigt följa strömmen. Jag sticker inte ut, syns väldigt sällan, försöker aldrig förklara för någon att mitt sätt att se på världen är rätt. Om du såg mig i en hög med människor skulle du inte lägga märke till mig. Så varför är människor, även de som står mig nära, så måna om att förklara för mig hur det jag gör och tror på är fel?
Fler eminenta exempel:
”Ta en promenad så kommer du må bättre”
Alltså, om problemet är för mycket stillasittande arbete, bristande motion, stress eller dylikt, så har jag inga invändningar! Men P, älskade, välmenande, men ack så egocentriska P, föreslår promenader som lösningen på snart sagt alla typer av problem, inklusive energibrist pga sjukdom.
Jo: Men älskling, jag blir inte piggare av att gå ut och gå. Jag blir piggare av att sova och vila. (och av att inte bli bråkad på…)
P: Nej, man blir bara seg av att sova. Du behöver ut o röra på dig!
Jo: *suckar* Neeej, /du/ blir piggare av att gå ut och gå, för du sitter inne och jobbar hela dagarna och är rastlös när du kommer hem. Jag är sjuk och behöver ta det lugnt väldigt mycket för att orka något alls. Och den energi jag har tänker jag inte slösa på promenader, jag tänker investera den i sånt jag tycker är kul.
P: Det är nyttigt att gå ut och gå!
Jo: Jag bestrider inte detta generella faktum. Men det är fan inte applicerbart på mig just i detta fall! Kan du vänligen se till /mina/ förutsättningar i det här?! Kan du inse att jag har andra behov en den statistiska genomsnittspopulationen ibland??
P: *stött och oförstående*
***
”Så där gör du bara för att provocera”
Ja, du har helt rätt. Så insiktsfullt av dig! Självklart gör jag det jag gör, känner det jag känner, enkom i syfte att försöka få /din/ uppmärksamhet. För det handlar inte på något sätt om att jag har ett inre känsloliv som inte är kopplat till dig. Det handlar inte heller om att jag tycker och tänker saker baserat på de erfarenheter som jag samlat under mitt liv. Nej. Det handlar om dig. Du blir provocerad, alltså gör jag det jag gör i syfte att provocera. Enkelt och okomplicerat. Faktum är att jag borde vara tacksam att jag alls får ta upp en så stor del av din värld! Jag är smickrad över att du lägger så stor vikt vid mig, att du på allvar tror att det jag gör, gör jag helt och hållet utifrån dina förutsättningar. För jag finns inte, tänker inte, känner inte, utanför din värld. Utanför din värld kan ingenting existera, allra minst mina personliga preferenser.
***
”Du måste verkligen göra något åt din situation!”
Nähä? Menar du att det inte är bra att vara sjuk, trött och deprimerad, att det skulle vara dåligt att inte ta tentor, att vara sönderstressad, att inte ha pengar, att känna att allt är skit? Jag som trodde att det var så det skulle vara!
Idioter! Vad fan tror de, att jag tycker det är kul att leva så här? Att jag ligger hemma på soffan hela dagarna, pillar mig i naveln o väntar på att den rara Göra Allt Bättre-féen ska dyka upp med sitt magiska trollspö? Jag göra vad jag kan! Jag gör mer än jag borde ibland, blir mer sjuk, kraschar ibland, men jag kämpar med mig själv och har gjort det längre än någon av er har känt mig, smartasses! Men gissa vad; världen blir inte bättre av att man vill det. Livslånga problem försvinner inte i en handvändning för att aldrig återkomma, för att man gör ”något” åt dem. Vissa skador kan man inte reparera. Det man kan sikta på är att vissa saker blir bättre när man jobbat med dem tillräckligt länge, att självinsikt gör det lättare att ta tag i saker som dyker upp och att ett välutvecklats sinne för svart humor gör det möjligt för en att leva med resten. Och i termen ”resten” ingår sånna som säger ovanstående…
***
”Du borde låta honom/henne vara. Vad hon/han behöver är en ’riktig’ flickvän”
Ser jag ut som ett jävla socialkontor? Det är inte min sak att avgöra vad som är bäst för andra människor. Jag utgår från att de kan föra fram sådana åsikter själva. Vad jag, rimligen och ärligt, kan göra är att företräda mig själv, göra det jag vill och lägga ner så mycket energi /jag/ tycker är värt i att uppnå /mina egna/ mål. Men jag är inte omöjlig. Den dagen jag får tillgång till samma tankeläsarutrustning som så många andra verkar ha, så ska jag på eget bevåg även ta ansvar för andra människors innersta tankar och känslor.
***
*suckar* Enough ranting allready… Det var mycket galla som spyddes där, så för balansens skull lovar jag att nästa post ska vara positiv. Om inget dumt händer i helgen, vill säga. För om det gör det kommer jag troligtvis vara tvungen att vara mer cynisk än vad som är brukligt till och med för mig.
/Jo – som saknar någon som kan konsten att hålla om, hålla tyst och hålla ut.
(Ett kärnvapenkrig vore inte så dumt...)
Jag var på återbesök/uppföljning av ett vårdprogram jag genomförde i våras. Utan att behöva trötta ut er med detaljer kring det hela kan jag iaf nämna att jag under 6 månader träffade en hel stab med personer ca 4 halvdagar i veckan, med syftet att få min trasiga skitkropp att må bättre. Man hade kunnat tycka att dessa personer, under denna tid, och efter alla de högar med anteckningar de gjort om en skulle ha lite koll. Alltså, jag kräver inte mycket, men vad sägs om iaf en rudimentär insikt i vad min problematik handlar om?
Men nej. Ty de har Mallen ™. Mallen med stort M, som säger hur man ska kategorisera människor så att allt det där utredningsarbetet inte blir så svårt och komplicerat. Mallen som gör det möjligt att utifrån en handfull enkla kriterier bestämma vem någon är, vad deras problem går ut på och hur man ska bemöta dem. Behöver jag säga att det inte finns plats för mig innom den mallens ramar? Likt förbannat så försöker de. Fan vad de försöker. För jag /ska/ kunna passa in där.
Medelålders dam: Ja, men du kan väl testa [alternativ X]..? *Välvilligt leende*
Jo: Nej. Vi har redan pratat om det här. [Alternativ X] förvärrar mina symptom.
Medelålders dam: *nervöst tittandes i sina papper* Jaaa, men om du ändrar lite i [alternativ X]... Jag bara spånar lite här, men [alternativ x] är ju väldigt bra för [problem jag inte har, aldrig har haft och som är helt irrelevanta i mitt fall]
Jo: *suckar o känner sig fullkomligt överkörd* /Nej/. [beskriver mina problem för kanske tusende gången] Därför fungerar inte [alternativ X].
Medelålders dam: Ja, men…
Det här upprepades genom hela samtalet, tillsammans med riktade frågor som jag inte kunde besvara för att jag inte kände att de var applicerbara på mig, samt en växlande känsla av att damen på andra sidan bordet inte hade den mentala kapaciteten att ta in att jag inte passade hennes vårdmall. Så jag gjorde en lite överslagsberäkning o kom fram till att jag hade två alternativ. Valde det förstnämnda, vilket var att nicka, le och säga precis det hon ville höra för att hon inte skulle bli ledsen, den stackars damen som ju ville så väl. Jag har dessvärre väldigt lite erfarenhet av att göra vad som förväntas av mig så den där lilla bekymrade rynkan dök upp mellan hennes ögonbryn då och då, men jag tyckte jag lyckades korrigera mina svar riktigt snyggt med den som huvudindikator på att jag nu avvek för mycket igen.
När jag kom därifrån till slut kände jag mig, som vanligt, kränkt och överkörd och klappad på huvudet. Och jävligt fel och annorlunda.
Varför är det så jävla fel att inte passa andras mall? Jag är inte rund, jag kommer aldrig passa i det runda hålet! Varför är så många så himla angelägna om att slipa bort alla kanter jag har, ta bort allt som är vasst och sticker i ögonen och släta till mig så att jag ska kunna passera genom deras värd utan att lämna för underliga intryck? Så jävla fel tycker jag inte att jag är! Och jag är verkligen inte offensiv i mitt sätt att inte riktigt följa strömmen. Jag sticker inte ut, syns väldigt sällan, försöker aldrig förklara för någon att mitt sätt att se på världen är rätt. Om du såg mig i en hög med människor skulle du inte lägga märke till mig. Så varför är människor, även de som står mig nära, så måna om att förklara för mig hur det jag gör och tror på är fel?
Fler eminenta exempel:
”Ta en promenad så kommer du må bättre”
Alltså, om problemet är för mycket stillasittande arbete, bristande motion, stress eller dylikt, så har jag inga invändningar! Men P, älskade, välmenande, men ack så egocentriska P, föreslår promenader som lösningen på snart sagt alla typer av problem, inklusive energibrist pga sjukdom.
Jo: Men älskling, jag blir inte piggare av att gå ut och gå. Jag blir piggare av att sova och vila. (och av att inte bli bråkad på…)
P: Nej, man blir bara seg av att sova. Du behöver ut o röra på dig!
Jo: *suckar* Neeej, /du/ blir piggare av att gå ut och gå, för du sitter inne och jobbar hela dagarna och är rastlös när du kommer hem. Jag är sjuk och behöver ta det lugnt väldigt mycket för att orka något alls. Och den energi jag har tänker jag inte slösa på promenader, jag tänker investera den i sånt jag tycker är kul.
P: Det är nyttigt att gå ut och gå!
Jo: Jag bestrider inte detta generella faktum. Men det är fan inte applicerbart på mig just i detta fall! Kan du vänligen se till /mina/ förutsättningar i det här?! Kan du inse att jag har andra behov en den statistiska genomsnittspopulationen ibland??
P: *stött och oförstående*
***
”Så där gör du bara för att provocera”
Ja, du har helt rätt. Så insiktsfullt av dig! Självklart gör jag det jag gör, känner det jag känner, enkom i syfte att försöka få /din/ uppmärksamhet. För det handlar inte på något sätt om att jag har ett inre känsloliv som inte är kopplat till dig. Det handlar inte heller om att jag tycker och tänker saker baserat på de erfarenheter som jag samlat under mitt liv. Nej. Det handlar om dig. Du blir provocerad, alltså gör jag det jag gör i syfte att provocera. Enkelt och okomplicerat. Faktum är att jag borde vara tacksam att jag alls får ta upp en så stor del av din värld! Jag är smickrad över att du lägger så stor vikt vid mig, att du på allvar tror att det jag gör, gör jag helt och hållet utifrån dina förutsättningar. För jag finns inte, tänker inte, känner inte, utanför din värld. Utanför din värld kan ingenting existera, allra minst mina personliga preferenser.
***
”Du måste verkligen göra något åt din situation!”
Nähä? Menar du att det inte är bra att vara sjuk, trött och deprimerad, att det skulle vara dåligt att inte ta tentor, att vara sönderstressad, att inte ha pengar, att känna att allt är skit? Jag som trodde att det var så det skulle vara!
Idioter! Vad fan tror de, att jag tycker det är kul att leva så här? Att jag ligger hemma på soffan hela dagarna, pillar mig i naveln o väntar på att den rara Göra Allt Bättre-féen ska dyka upp med sitt magiska trollspö? Jag göra vad jag kan! Jag gör mer än jag borde ibland, blir mer sjuk, kraschar ibland, men jag kämpar med mig själv och har gjort det längre än någon av er har känt mig, smartasses! Men gissa vad; världen blir inte bättre av att man vill det. Livslånga problem försvinner inte i en handvändning för att aldrig återkomma, för att man gör ”något” åt dem. Vissa skador kan man inte reparera. Det man kan sikta på är att vissa saker blir bättre när man jobbat med dem tillräckligt länge, att självinsikt gör det lättare att ta tag i saker som dyker upp och att ett välutvecklats sinne för svart humor gör det möjligt för en att leva med resten. Och i termen ”resten” ingår sånna som säger ovanstående…
***
”Du borde låta honom/henne vara. Vad hon/han behöver är en ’riktig’ flickvän”
Ser jag ut som ett jävla socialkontor? Det är inte min sak att avgöra vad som är bäst för andra människor. Jag utgår från att de kan föra fram sådana åsikter själva. Vad jag, rimligen och ärligt, kan göra är att företräda mig själv, göra det jag vill och lägga ner så mycket energi /jag/ tycker är värt i att uppnå /mina egna/ mål. Men jag är inte omöjlig. Den dagen jag får tillgång till samma tankeläsarutrustning som så många andra verkar ha, så ska jag på eget bevåg även ta ansvar för andra människors innersta tankar och känslor.
***
*suckar* Enough ranting allready… Det var mycket galla som spyddes där, så för balansens skull lovar jag att nästa post ska vara positiv. Om inget dumt händer i helgen, vill säga. För om det gör det kommer jag troligtvis vara tvungen att vara mer cynisk än vad som är brukligt till och med för mig.
/Jo – som saknar någon som kan konsten att hålla om, hålla tyst och hålla ut.
(Ett kärnvapenkrig vore inte så dumt...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar