Jag stör mig på den heteronormativa kärnfamiljsnormen. What an opening, ey? Men jag stör mig verkligen, dagligen och stundligen, på hur det enda som ges spelrum i den offentliga sfären är denna snäva, snäva världsbild som så få faktiskt lever efter. Jag stör mig på hur den manifesterar sig, överallt, utan att vi tänker på det.
Gå in i en inredningsbutik och titta på bilderna som ställs ut för att ge visningsrummen en ombonad känsla. Fotona på hyllorna föreställer kvinnor och män, alltid tillsammans, alltid i vedertagna par. En man och en kvinna, inget annat. Inte ens två män som kampar tillsammans, aldrig någonsin två kvinnor som kramas. Och det är bara att glömma bilder på en glad familj där en av ungarna har ett synligt handikapp. Glada cp-ungar är inte presentabla. Bilderna på hyllorna är inte där för att visa hur familjer ser ut, utan för att skapa Drömmen om Familjen; den heteronormativa tvåsamheten, den enda rätta. Jag avskyr det.
Homosexualitet må vara hur vedertaget som helst, men ve den som försöker peta ut det i det kommersiella ljuset. Homosexualitet kan vara politik, eller vetenskap, men aldrig någonsin reklam. "Det skulle våra kunder inte acceptera" är en vanlig tanke, som verkar anta att inga andra än kärnfamiljer köper tvättmedel. Helst ska det vara tyska kärnfamiljer dessutom, med mödrar som går på lugnande och barn som är lobotomerade om man ska tolka reklamen bokstavligt.
Men var ligger då problemet, i detta vårt mest toleranta av samhällen? För till och med jag måste ju erkänna att vi har det rätt gott förspänt i det här landet, där mycket faktiskt är accepterat även om det inte skyltas med. Nej, jag tror inte problemet ligger i en stor grupp människor med föråldrade idéer, utan snarare i att en mindre kärnfamiljsgrupp skriker högst när deras värderingar någon enstaka gång ifrågasätts, och vana som vi är att få höra att de har rätt, viker vi oss.
När förlag bildas för att kunna producera barnböcker med jämnstäldhet och könsneutralitet jämte "god litteratur" som ledord, skriker dessa kärnfamiljer högt eftersom lille Pelle måste få inbankat i huvudet enda från start att bara pojkar spelar fotboll. Och aldrig gråter. Annars blir han homosexuell. (Jag grämer mig för att jag inte har kvar länken till den här artikeln och den påföljande debatten, men konsensus hos debattörerna var verkligen att böcker med genusmedvetenhet var ett experiment som inte skulle tillåtas och att folk var uppenbart rädda för att de skulle göra deras söner gay. År 2008, i Sverige, lever vissa fortfarande i den tron)
Jag vet inte vilken typ av familj jag kommer hamna i någon gång. Det är egentligen egalt. Jag skulle likt förbannat vilja göra uppror mot detta kvävande, förminskande kärnfamiljstänkandet som gör att det enda vi har att spegla oss i, varje dag i varje media, är Mannen och Kvinnan, leende och möjligen med en Son och en Dotter i släptåg. För alla andra bilder behöver man söka sig till medier med specialintressen. Och det stör mig, det stör mig något enormt. Egentligen handlar det inte ens om vilka sexuella preferenser som lyfts fram dagligen och stundligen, tills det enda vi kan göra är att ta dem för (av gud) givna. Det handlar lika mycket om att ungar matas med att alla familjer är vita och att ingen sitter i rullstol. Om det inte är lite synd om dem förståss, och hjälten i boken får hjälpa dem lite och känna sig bra. Men ingen sitter i rullstol i reklamens värld, även om man kan anta att även rullstolsbundna ibland använder tandkräm.
Jag läste för ett tag sedan att en av alla dessa tidningar med fokus på nyblivna föräldrar hade använt en flicka med Downs syndrom som omslagsmodell. Inne i tidningen fanns dessutom en artikel, inte om hur det är att ha barn med handikapp, utan ett bildreportage där ungen visade upp alla möjliga barnkläder precis som om hon hade varit vilken unge som helst. Efter vad jag förstod hade bemötandet från läsarna blivit övervägande gott. Men en svala gör ingen sommar, tyvärr. Det är så oerhört fånigt att bara perfekta små blonda knoddar används för att visa vad precis alla knoddar behöver i alla andra tidningar. Ska det verkligen vara så himla svårt att visa upp människor som inte fungerar i den här snävaste av mallar? Och att dessutom visa upp dem inte i relation till deras handikapp, tro, läggning, utseende, utan som det folk de är?
Vi är inte ett dugg bättre än de länder där man, trots att religionen och samhället påbjuder täckande klädsel, likväl säljer allt från tandborstar till ringmuttrar med hjälp av nakna kvinnor. Här säljer vi istället allt med hjälp av kärnfamiljer, och det vi säljer är inte bara produkten i sig utan en världssyn, en självbild och en gräns för normalitet. Lämna allt hopp, ni som kliver över tröskeln.
"I en tid när privatiseringen står på topp, när valfrihet är en lysande reklamslogan, när allt ansvar läggs på dig som individ och ord som välfärd och solidaritet anses omoderna och fula, i den tiden kanske etiketter, titlar och manifestationer blir desto viktigare? Ju större så kallad valfrihet, desto större kaos och längtan efter ordning och reda. Som i kärnfamiljen. Kanske är det också av denna anledning som min generation gifter oss högkyrkligt, stockkonservativt och väldigt påkostat. " Maria Sveland i dagens DN
