Jag hittade en svan idag. Den låg invid trottoaren vid en busshållsplats vid sjukhusentrén. Trafiken gjorde sitt bästa för att flyta runt den. Människor som var på väg hem från jobbet gick förbi stirrandes eller aktivt ignorerandes den.
Om jag inte tittar är det inte mitt problem. Polisen får ta hand om det. Någon annan ringer säkert…
Men fan, tänkte jag, och blev denna någon annan. För jag kunde inte bara åka förbi; det fanns inte på kartan. Man lämnar inte djur ute i trafiken.
Så det var bara till att försöka valla bort den. Den verkade inte uppenbart skadad, men den kunde inte flyga. Det var ett ungdjur, fortfarande gråbrunt i fjäderdräkten, så kanske har den inte fått styr på det där med flygning ännu eller så var den bara chockad. Det skulle jag också ha varit om jag var en svan som hamnat mitt i 17-rusningen sådär.
Det gick förvånansvärt bra att valla den. Jag ledde cykeln precis bakom den och såg till att den gick någorlunda rakt framåt. Den väste och bröstade sig men gick ändå snällt dit den skulle. Först tänkte jag bara ta den mot en närbelägen gräsplätt, men den iden gav jag upp rätt snabbt och satte sikten mot ån istället. Det kändes inte så bra att lämna den så nära trafiken, så det var bara att traska.
Det är kanske 200 meter mellan busshållsplatsen och ån. Vägen däremellan är full av cyklister som mer eller mindre snällt väjade för mig och mitt svanekipage. Någon enstaka stannade till och funderade på vad man skulle göra med den. Kanske skulle man ringa polisen? Skröfs heller, tyckte jag. Jag tar ner den till vattnet. Oj, kan man göra så, bara sådär? Jovars. Jaha.
Rakaste vägen till ån går nerför en brant trapp, och där vägrade svanuslingen att gå. Inget hjälpte. Det fick bli den låååånga vägen istället. Mycket fräsande och morrande, och några misslyckade flygförsök och påföljande krascher senare var vi nere vid parken vid vattnet och där la sig svanen (som jag i mitt huvud döpt till Hon) helt sonika ner i gräset och vägrade att flytta på sig. Ingen skrämsel hjälpte längre, Hon låg där hon låg.
Jaja, tänkte jag och lämnade henne där. Tänkte att jag trots allt kanske ska ringa polisen o se om de har några rutiner för omhändertagande av skadade djur. Men den snälla tanten i polisens växel kunde tyvärr inte hjälpa mig. Efter lite runtfrågande konstaterade hon att polisen inte tar hand om skadade djur, utan man får vända sig till kommunen som kan sköta avlivning. Ingen vidare utsikt… Men så lyckades vi få fram ett nummer till Katastrofhjälpen, en slags fågelakut, istället. Det lät mycket bättre. Jag ringde dit.
Mannen på katastrofhjälpen lyckades på 3 minuters samtal ge mig en kurs i hur man undersöker bäckenet och bröstbenet för att se om svanen är skadad, och utgick helt sonika från att det är det första man gör om man hittar en svan bara sådär. Jag var inte helt övertygad… Men jag fick även en hel bunt med hjälpsamma tips om vad det kunde vara för fel på den och teorin var att den tagit fel på asfalten och vattnet, fått en hjärnskakning vid landningen o nu var lite lagom borta. Det lät ju trots allt lovande. Jag sa att jag skulle gå och titta till den igen.
Ringde P. Frågade om han hade lust att möta upp mig vid vattnet och leka hjälte. Det gällde en svan. Och jovars, han kunde komma förbi. Så jag gick ner till parken där jag lämnar Henne. Och hittade ingen svan.
Ringde P och sa att svanen nog tagit reda på sig själv och att hjälp inte längre behövdes. Men det bor en skeptiker i mig och jag tänkte att jag i vart fall ville se var den tagit sig ner i vattnet. Så ut i vassen med mig. Jag blev rätt stirrad på där jag klev runt i vegetationen och letade, men stirrande cyklister stod inte överst på min tio-i-tipplista just idag. Jämrans folk som inte vågar involvera sig. Nåja.
Jag gick en bra bit till, tills jag kom till slussarna och där låg den igen på asfalten. Den måste ha tagit sig över vattnet på något sätt, men nu kunde man se att den var skadad. Ena benet var lite blodigt kring leden och den ville inte stödja sig på det längre; något som inte alls varit ett problem när jag vallade den bort från vägen. Skräp. Mina pengar ligger på en ny kraschlandning. Dumma fågel.
Ringa P igen. Förklara läget. Be om assistans. Han skulle just cykla från jobbet, så det var bara till att underhålla sig själv i 10 minuter medan man väntade. Svanen försökte smita, men beväpnad med svanhanteringstips från Katastrofhjälpen var det inga problem att hålla den lugn. Med en hand löst runt halsen på den och en hand på dess rygg satt jag sedan och blev stirrad på av ännu fler passerande människor innan P dök upp.
Jag hade möjlige kunnat lyfta Henne själv, men jag vågade inte riktigt testa och riskera att tappa henne, särskilt som hon redan var skadad. Så P fick bära medan jag höll den löst kring halsen så den inte kunde gnabbas. På andra sidan slussen var ån betydligt bredare, som en liten sjö, och där simmade en likadan ungsvan. Lika bra att släppa ner henne i vattnet där tyckte jag, så det bar ner för en brant och in i vass innan Hon kunde stoppas ner rakt i ån. Trotts det dåliga benet paddlade hon iväg ganska framgångsrikt, ruskade på sig, drack lite och tog sikte på den andra svanen.
De möttes upp i mitten på den lilla sjön, och jag kände mig så jäkla nöjd med mig själv! Svanen hade en kompis, den verkade må helt ok, den skulle säkert repa sig. Även om benet är brutet så läker sånt oftast bra. Och de största riskerna i vår å är att man får en brödlimpa i huvudet från någon av de fågelmatande pensionärerna. Det såg ljust ut för den och den hade en kompis och jag hade fått se till att den kom rätt. Gud, en så skön känsla! Skit vad nöjd jag är!
Hemlösa och avlivningshotade katter. Vilsna igelkottar och svanar. Hur kommer det sig att just jag springer på alla dessa djur? Är det så enkelt, och så trist, att jag helt enkelt vågar titta? Orkar bry mig? Nåja, det är skyst att få vara hjälte ibland även om det är på liten skala. Just nu mår jag riktigt bra med mig själv. Men det är ju inte utan att man undrar vilket djur jag kommer snubbla över härnäst…
