När blev jag såhär tråkig?

Hur blev det jobbigt och läskigt att dra igång äventyr?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Now here's a funny story...

Var på första sjukgymnast-styrda träningspasset idag. Med ett stadigt försämrande rygg- och axelparti fanns det till slut ingen annan utväg förutom att faktiskt börja träna. På allvar. 3ggr per vecka, no less.

Och idag var alltså första passet. Angsten låg på en pre-tentanivå. Jag är inte bra på att vara dålig på saker. Tanken på att en vältränad ung kille ska stå o påpeka för mig vad jag gör för fel 3ggr/veckan kändes inte särdeles tilltalande av någon anledning. Men jag tog mig själv i nackskinnet, bytte om, packade skorna o mer eller mindre släpade mig själv till gymmet.

Och upptäckte väl framme att mina träningsskor saknade skosnören. Gaaaaaaaaaah!!!

Inget att göra åt. Jag kunde knappast dra på mig de lätt fuktiga köra-bil-skorna i gymmet, så det var bara att ta på sig träningsskorna utan snörning och hoppas, hoppas, hoppas att sjukgymnasten iaf skulle ha samvete nog för att inte fråga mig om det. Angst.

Så: varför saknar mina träningsskor snören?

Jo, för någon månad sedan, när snön hade fallit på allvar, skulle jag dra på mig vinterkängorna för första gången på säsongen.

Bråttom, bråttom, ska med bussen, helvettet, ett skosnöre är trasigt. Vad göra? Rycka snörena fr ett par skor jag nästan aldrig använder så klart! O sen stoppa tillbaka dem i hyllan och promptly glömma bort hela episoden.

Och så idag: bråttom, bråttom. Huvudet fullt av jag-vill-inten. Rycka skorna, ner i kasse, åka. Upptäcka missen för sent. Skämmas...

Jag behärskar fyra språk och läser böcker om teoretisk fysik som ett tidsfördriv, men det här med skosnören är bara för komplicerat för mig.

Tur iaf att jag har andra vinterskor med. Med kardborrband.


- Posted using BlogPress from my iPhone