På väg med cykel hem från jobbet. Klockan är 19:40. Telefonen ringer. Det är Mor.
Jag
- Hej mamma.
(Försöker låta lite glad. Går väl sådär)
Mor
- Hej.
(Mor har bästa guilt-trippingrösten på. Spelat neutral, med klara övertoner av indignation. Som om alla världens orättvisor lagts på henne, men att hon bär dem med tystnad.)
Mor
-Vad gör du?
- Jag är påväg hem från jobbet. Jag slutade precis.
- Jaha. Är du tillbaka från Australien nu?
(Kort ton. Riktigt kort.)
- Ja mamma, det var ju länge sedan! Jag skulle ju bara vara borta i två veckor.
- Jaha.
- Ja, jag skrev ju det på vykortet. Fick du inte det?
- Nä, det stod inget på vykortet.
- Jo, jag skrev att jag hade en vecka kvar. Och att jag redan varit där en vecka.
- Jaaa, just ja...
(Liten tvekan där. Men så åter till det korta, anklagande.)
- Lever du? Hur mår du?
(Bara Mor kan få "hur mår du" att låta som ett åtal. Jag undertrycker lusten att säga "Om jag inte hade levt hade jag väl knappast svarat i telefon". Istället, lite glättigt;)
- Jodå, jag lever. Lite trött bara. Jobbar väl lite för mycket. Jobbade mellan kl 8 imorse och nästa 8 på kvällen...
(Kanske tar hon hinten)
- Jaha.
(Nähä...)
Mor
- Du ringer aldrig.
(Suck. Jag kan inte komma på ett enda samtal med henne de senaste åren som inte hamnat här)
- Mamma, jag är påväg hem nu. På cykel. Jag har jobbat jättesent och är hungrig.
(Mor försöker avbryta)
Jag
- Tycker du att det är rätt tid att prata om just det här nu.
- Men du svarar ju aldrig!
(Men för i helvette. Vad jag vet har jag inga missade samtal från henne. Inga. Men det är ingen ide att påpeka det)
- Kan vi inte prata sen?
- Jaha, hejdå.
- Hejd...
*klick*
