Sista seminariet idag. Satt med svettiga handflator och dunkande hjärta och väntade på genomgången. Läraren kom in och meddelade att han rättat rapporterna och att även om ambitionsnivåerna varierat mycket, så hade alla grupper klarat sig, förutom tre rapporter han inte hunnit rätta helt än. Men han tycker att det såg ljust ut. Vi kunde få titta på rapporterna under rasten, men han villa ha tillbaka dem sen.
Jag blev så oerhört lättad. Lite tvivel fanns kvar, så klart, för mina PM kunde ju finnas med bland de tre som ännu inte var rättade. Men ändå. Jag hade kanske klarat mig. Det fanns en chans. Shit, det fanns faktiskt en chans.
Å andra sidan ville jag inte riktigt gå och titta på min rapport nu. Jag kände att jag nog kunde vänta tills tentan och allt var över. Nyfikenheten tog överhand ändå till slut så när det blev rast tassade jag fram och började leta efter mina PM. De fanns inte där.
De fanns inte där och jag kände hur hjärtat började slå hårdare. Högg tag i läraren och sa att jag inte kunde hitta min uppgift.
”Hittar du inte din grupps PM?”
”Nej, min. Min egen. Jag är inte med i en grupp”
”Är du inte?”
*helvettehelvettehelvette*
”Nej. Vi kom överens om att jag kunde göra uppgiften själv…”
”Jaa! Just ja, det var ju du! Jo, jag fick dina filer men det gick inte att öppna dem”
”…”
”Jag utgick ifrån att du var med i en grupp, och att det där bara var något extra som du skickade in”
”…”
”Jag… Jag skrev i mailet att jag inte kunde PDF:a .doc-filerna hemifrån och att du gärna fick höra av dig om du inte kunde öppna dem. Det skrev jag ju i båda mailen men eftersom du inte sa något utgick jag från att allt var bra…?”
”Jo, men jag tänkte ju att du var med i en grupp, och att det där var något annat.”
”…”
Vi kom fram till att han skulle få filerna i PDF-format så fort jag kom hem istället, och så lämnade jag ifrån mig de kopior som jag hade med mig till seminariet. Han skulle titta på dem.
Men helvette. Han hade inte brytt sig om att maila tillbaka och säga att han inte kunde öppna de jävla filerna. Han hade bara skitit i det. Fick en liten rynka mellan ögonbrynen när han hörde att jag fortfarande för i helvette jobbade själv. Men var god nog att tycka att han kunde rätta materialet i efterhand.
Så där for hoppet all världens väg. I och för sig spelar det mindre roll; jag var ändå inne på att komplettera. Men hur tänker man när man beter sig så himla… respektlöst? En student undrar om grupparbetet har kommit igång. Men jag tror att jag låter bli att svara och bara säger att det löser sig. Jag kan ju alltid se lite förvirrad ut när saker sedan skiter sig och studenten kommer och undrar vad hon ska göra nu. Och om jag får ett mail med en examinerande uppgift där studenten undrar om jag kan öppna filen och jag märker att det kan jag faktiskt inte, så kan jag lika gärna låta bli att säga det till henne, för det är väl inte viktigt?
Och det värsta är att jag inte vet hur jag sak värja mig. Jag har ingen kontroll, känner att det inte finns någonting jag kan göra för att förekomma problemen. Att prata med folk verkar inte hjälpa. Svaren jag får stämmer inte överens med verkligheten, i de fall de över huvudet taget ges. Det är i alla fall klart att jag inte kan lita på att allt är ok om ingen uttryckligen inte säger det. Fast eftersom jag inte ens kan lita på att allt är ok /även/ om någon uttryckligen säger det, så… äh, jag blir bara så jämrans trött.
Och vad hade hänt om jag inte velat titta på mitt PM-resultat idag, och inte märkt att PM:et saknades. Hade jag blivit godkänd av bara farten. Hade jag blivit underkänd på random grunder? Kommer jag kunna bli godkänd nu, om läraren kommer på att det nog inte var ok att jag gjorde grupparbetet själv, trots allt..? Kommer jag få komplettera?
Jävla, JÄVLA skitkurs.
