Dagens katastroftankar

Om någon kom på ett sätt att utvinna energi ur katastroftankar skulle världens energiproblem för evigt vara lösta. Katastroftankar är nämligen finurliga på så sätt att de bygger upp och understödjer varandra. Det räcker med att en enda får fäste, och sen kan jag se fram emot att slungas runt i ekkorhjulet under obestämd tid eller tills världen bestämmer sig för att ge mig en breake.

Tilde har varit borta i nästan en vecka nu, så jag har gott om grogrund för katastroftankar. De kommer i alla former och storlekar, från att jag är övertygad om att hon hittats överkörd någonstans så fort telefonen ringer, till den där känslan av att jag har glömt något som jag inte kan skaka av mig.

Katastroftankar är ett samlingsbegrepp med ett ödesdigert namn, men känslorna som inordnas därunder skiftar hejdlöst. Min toppnotering är att en övertygelse om att människor jag tycker om har dött. Det kan räcka med att ngn inte svarar i telefon när jag ringer för att hjulet ska börja spinna, och ju längre tid det tar innan jag får tag på dem, desto värre blir känslan. Till slut kan det hela vara en enda soppa av fullfjädrad ångest och ett maniskt behov av att få tag på dem. Gissa va populär jag gör mig genom att vara sån…

Men annars är mina katastroftankar mest en känsla av att Allt Kommer Gå Åt Helvette. Har man känt mig ett tag vet man förvisso att det mesta faktiskt går åtminstone lite åt helvette med jämna mellanrum, vilket gör skiljandet av katastroftankarna från vanlig enkel erfarenhet lite klurigt. Men en dead givaway är om tanken åtföljs av något maniskt beteende. Om jag känner att jag bara måste, måste, MÅSTE få tag på någon för att fråga om helgens planer kvarstår så är vi helt klart inne på katastroftanke-området.

Det är skitsvårt att komma till rätta med det här. Logiskt tänkande funkar inge vidare. Min hjärna är mkt bra på att berätta för mig vad jag ska tänka och känna, och då har jag själv inte så mycket att säga till om. Rationaliteten blåser all världens väg. Det bästa system jag har kommit på hittills är att kohandla med mig själv.

Om jag låter tankarna ta över får jag ångest, och det är ju ingen höjdare. Men om jag försöker lägga locket på och inte lyssna på dem alls får jag också ångest, vilket suger. Lösningen har blivit att gå med på några saker som katastroftankarna vill, mot att de nöjer sig med det. ”Ok, jag kan ringa en gång nu och en gång ikväll, men sen får det vara bra. Är vi överens?” Det funkar förvånansvärt bra om jag samtidigt lyckas hålla mig någorlunda sysselsatt och inget dåligt inträffar under tiden. Random skit som inträffar får ekkorhjulet att snurra bortom min kontroll, så det här systemet funkar inte alltid, men ibland är i alla fall något.

Så nu ska jag ta och titta på film och ignorera att kissen är ute och ränner. Och inte gå ut och leta efter henne förr än ikväll. Och inte tänka på den kommande jobb-veckan. Och inte anta trista saker om nästa helg. Så. Se där. Se mig vara lugn…

Nåja, ganska lugn.

Skräp.

A good day

Idag låg jag i badet och tänkte på mina resor som varit precis så där lagom galna ibland. Och när jag gick förbi spegeln insåg jag att jag just idag var himmla söt. Och sedan fick jag höra, från ett lite oväntat håll, att jag är sexig. All in all; it's been a good day.

Dagens rant

Jag stör mig på den heteronormativa kärnfamiljsnormen. What an opening, ey? Men jag stör mig verkligen, dagligen och stundligen, på hur det enda som ges spelrum i den offentliga sfären är denna snäva, snäva världsbild som så få faktiskt lever efter. Jag stör mig på hur den manifesterar sig, överallt, utan att vi tänker på det.

Gå in i en inredningsbutik och titta på bilderna som ställs ut för att ge visningsrummen en ombonad känsla. Fotona på hyllorna föreställer kvinnor och män, alltid tillsammans, alltid i vedertagna par. En man och en kvinna, inget annat. Inte ens två män som kampar tillsammans, aldrig någonsin två kvinnor som kramas. Och det är bara att glömma bilder på en glad familj där en av ungarna har ett synligt handikapp. Glada cp-ungar är inte presentabla. Bilderna på hyllorna är inte där för att visa hur familjer ser ut, utan för att skapa Drömmen om Familjen; den heteronormativa tvåsamheten, den enda rätta. Jag avskyr det.

Homosexualitet må vara hur vedertaget som helst, men ve den som försöker peta ut det i det kommersiella ljuset. Homosexualitet kan vara politik, eller vetenskap, men aldrig någonsin reklam. "Det skulle våra kunder inte acceptera" är en vanlig tanke, som verkar anta att inga andra än kärnfamiljer köper tvättmedel. Helst ska det vara tyska kärnfamiljer dessutom, med mödrar som går på lugnande och barn som är lobotomerade om man ska tolka reklamen bokstavligt.

Men var ligger då problemet, i detta vårt mest toleranta av samhällen? För till och med jag måste ju erkänna att vi har det rätt gott förspänt i det här landet, där mycket faktiskt är accepterat även om det inte skyltas med. Nej, jag tror inte problemet ligger i en stor grupp människor med föråldrade idéer, utan snarare i att en mindre kärnfamiljsgrupp skriker högst när deras värderingar någon enstaka gång ifrågasätts, och vana som vi är att få höra att de har rätt, viker vi oss.

När förlag bildas för att kunna producera barnböcker med jämnstäldhet och könsneutralitet jämte "god litteratur" som ledord, skriker dessa kärnfamiljer högt eftersom lille Pelle måste få inbankat i huvudet enda från start att bara pojkar spelar fotboll. Och aldrig gråter. Annars blir han homosexuell. (Jag grämer mig för att jag inte har kvar länken till den här artikeln och den påföljande debatten, men konsensus hos debattörerna var verkligen att böcker med genusmedvetenhet var ett experiment som inte skulle tillåtas och att folk var uppenbart rädda för att de skulle göra deras söner gay. År 2008, i Sverige, lever vissa fortfarande i den tron)

Jag vet inte vilken typ av familj jag kommer hamna i någon gång. Det är egentligen egalt. Jag skulle likt förbannat vilja göra uppror mot detta kvävande, förminskande kärnfamiljstänkandet som gör att det enda vi har att spegla oss i, varje dag i varje media, är Mannen och Kvinnan, leende och möjligen med en Son och en Dotter i släptåg. För alla andra bilder behöver man söka sig till medier med specialintressen. Och det stör mig, det stör mig något enormt. Egentligen handlar det inte ens om vilka sexuella preferenser som lyfts fram dagligen och stundligen, tills det enda vi kan göra är att ta dem för (av gud) givna. Det handlar lika mycket om att ungar matas med att alla familjer är vita och att ingen sitter i rullstol. Om det inte är lite synd om dem förståss, och hjälten i boken får hjälpa dem lite och känna sig bra. Men ingen sitter i rullstol i reklamens värld, även om man kan anta att även rullstolsbundna ibland använder tandkräm.

Jag läste för ett tag sedan att en av alla dessa tidningar med fokus på nyblivna föräldrar hade använt en flicka med Downs syndrom som omslagsmodell. Inne i tidningen fanns dessutom en artikel, inte om hur det är att ha barn med handikapp, utan ett bildreportage där ungen visade upp alla möjliga barnkläder precis som om hon hade varit vilken unge som helst. Efter vad jag förstod hade bemötandet från läsarna blivit övervägande gott. Men en svala gör ingen sommar, tyvärr. Det är så oerhört fånigt att bara perfekta små blonda knoddar används för att visa vad precis alla knoddar behöver i alla andra tidningar. Ska det verkligen vara så himla svårt att visa upp människor som inte fungerar i den här snävaste av mallar? Och att dessutom visa upp dem inte i relation till deras handikapp, tro, läggning, utseende, utan som det folk de är?

Vi är inte ett dugg bättre än de länder där man, trots att religionen och samhället påbjuder täckande klädsel, likväl säljer allt från tandborstar till ringmuttrar med hjälp av nakna kvinnor. Här säljer vi istället allt med hjälp av kärnfamiljer, och det vi säljer är inte bara produkten i sig utan en världssyn, en självbild och en gräns för normalitet. Lämna allt hopp, ni som kliver över tröskeln.

"I en tid när privatiseringen står på topp, när valfrihet är en lysande reklamslogan, när allt ansvar läggs på dig som individ och ord som välfärd och solidaritet anses omoderna och fula, i den tiden kanske etiketter, titlar och manifestationer blir desto viktigare? Ju större så kallad valfrihet, desto större kaos och längtan efter ordning och reda. Som i kärnfamiljen. Kanske är det också av denna anledning som min generation gifter oss högkyrkligt, stockkonservativt och väldigt påkostat. " Maria Sveland i dagens DN

Något lite klokare

Jag har bråkat med min dator de senaste dagarna. Nu är det hela på rätt väg; jag har ett fungerande OS och jag håller på att fylla på med de program som gör mig hemmastadd här. Och jag har lärt mig lite om mig själv.

Eftersom Vista, varesig man vill det eller inte, kommer med en uppsjö av förinstallerade program tänkte jag bryta med mina gamla trotjänare och ge Microsofts favoriter en chans. First runer up var Media Player. Jag har alltid använt mig av Winamp förut, men nu tänkte jag att jag minsann inte var den som knegade på i gamla hjulspår. Så jag testade. Och sågade MP direkt.

Det var så fel. Inget var där jag ville ha det och inga funktioner var bekanta. Fåniga, fåniga mig tänkte jag medan jag surade över att jag inte fick MP att fungera. Fåniga, fåniga mig som är så konservativ och så inkörd att jag vägrar lära om. Så jag gnällde lite och ägnade över en timme åt att kolla på funktioner, testa olika skins och på alla sätt försöka bli vän med MP. Till slut hade jag huvudvärk och var skitarg.

Och så började jag fundera lite. Sedan rök MP all världens väg, och jag installerade Winamp istället. Dessutom hade jag kommit fram till lite saker som mig själv

• Bara för att man intuitivt inte tycker om ngt, så behöver det inte betyda att man är inskränkt. Det kan det göra, men efter att ha gett någonting en rimlig chans kan det vara läge att inse att man faktiskt kände rätt från början. Jag är min egen värsta kritiker ibland...

• Bara för att man har mått bra i någon dag behöver det inte betyda att man inte fortfarande är trasig. Jag har varit förhållandevis glad och aktiv i någon dag nu efter min dipp, men väggarna är mycket, mycket tunna. Jag hade inte reagerat så här starkt på en sån här liten fånsak, hade jag mått bra. Jag blev verkligen innerligt förbannad! Fast det var nog bra, för det fick Fröken 2 att inse att det var något lurt bakom det hela.

Så nu ska jag försöka ta det lugnt, ge mig själv lite mer cred. och verkligen försöka känna igen situationer jag fortfarande inte fixar att hantera.

Man lär sig något nytt varje dag. Synd bara att huvudvärken verkar komma på köpet.