The Pirate Bay

Jag skulle vilja skriva ett vasst inlägg i fildelningsdebattan, men det är lönlöst. Unni har redan skrivit det jag tycker, och på ett sådant sätt dessutom att det bara är att lägga ner pennan. Här har ni hennes fenomenalt kloka, lagom arga och framför allt insiktsfulla blogginlägg. Själv tänker jag omgående skaffa PayPal-konto och donnera pengar till hennes bok. Inte för att jag tror att jag kommer tycka om den, utan för att jag vet att jag tycker om henne.

Rubber Duck Debugging

Känner ni igen situationen där man suttit och svurit och pysslat och googlat sig fördärvad över något fullkommligt oförståeligt fel, bara för att komma på lösningen i samma stund som man förklarar problemet för en kollega? Jag vet inte hur många lösningar jag bidragit till genom att bara ställa mig snett bakom någon och titta på deras skärm medan de skamset inser vart misstaget ligger. Och nog har jag själv varit där många gånger med, med problem som bara inte går att lösa ända tills någon, som man bara vet kommer vara dryg om det hela, kommer in i rummet och undrar vad det var man ville.

Själva processen att förklara problemet för någon annan verkar göra att neuroner som tidigare sprungit runt i cirklar helt plötsligt tvingas ställa sig i raka led och reda ut vad tusan det är de pysslar med egentligen. Metoden kallas Rubber Duck method of debugging och beskrivs fantastiskt av min vän JC samt av följande citat

1) Beg, borrow, steal, buy, fabricate or otherwise obtain a rubber duck
(bathtub variety)
2) Place rubber duck on desk and inform it you are just going to go over
some code with it, if that's all right.
3) Explain to the duck what you code is supposed to do, and then go into
detail and explain things line by line
4) At some point you will tell the duck what you are doing next and then
realise that that is not in fact what you are actually doing. The duck
will sit there serenely, happy in the knowledge that it has helped you
on your way.

Works every time. Actually, if you don't have a rubber duck you could at
a pinch ask a fellow programmer or engineer to sit in.

Så nu har ni äntligen ett svar på varför man kommer på vad man gjorde för fel precis lagom för att ge den man bett om hjälp största möjliga tillfredsställelse i att känna sig överlägsen. Och om ni undrar varför den här posten är lite förvirrad, så beror det på att jag varit ute och druckit vin med ett medelålders biologpar, en borgmästare och en biskop. Bland andra. Jag kommer säket inse mitt misstag i skrivandet imorgon, när jag förklarar det för en gummi-anka.

One of those days

Igår kväll var ännu en sådan där kväll när allt bara är skit och tårarna rinner, fastän man inte har den blekaste om varför. Jag avskyr när det händer; känner mig maktlös och tom och vansinnigt utsatt. Jag vill veta varför jag är ledsen, jag vill kunna se kausalsambanden för det gör välden mindre kaotisk. Jag orkar inte med en värld där saker bara händer, for no reason.

Så vad hände igår kväll?

Jag var trött. Det är i och för sig närmast ett normaltillstånd numera, men jag tror det spelade in. Men den viktigaste orsaken tror jag var att jag… hmm, hur beskriver man det? Hade släppt gardet? Jag hade umgåtts med M under helgen, slappat, mått bra och undermedvetet, tror jag, lagt av mig försvaren. Jag har hört att vissa kan börja gråta efter en massage. Jag antar att det här är samma sak. Allting bara rullade ur mig, för det fanns inte tillräckligt mycket som kunde stå emot.

Och det är väl bra att man trots allt kan ventillera då där, men en kväll av random tårar räcker inte. Jag skulle behöva slappna av, bli ledsen, bli arg och sedan dessutom ha tid att göra någonting av det. Vara allt det där klart, så att säga. Nu hinns det inte. En kväll är för kort. Och är jag väl ledig en längre stund har jag som ingen lust att lägga den på soul-searching; då vill jag göra någonting kul. Har inte alls nog med kul saker i mitt liv för att hinna avstå.

Jag jobbar på körkortet, men ska försöka lägga mer fokus på det. Först körkort, sen två resttentor, sen nytt jobb. Men först körkort. Det övriga ska jag tänka mer på sen. Och om en månad är det påsk. Ska gå och be om fyra dagars semester i samband med det, nu. Det kan jag kosta på mig att tänka lite på.

Jul och kärlek och saker

Jag firar inte jul. Det finns ingenting i den som jag kan ta till mig; allt detta umgänge med familjen, gemenskapen, den där jämrans kravet på att vara sams och överens för att det är Jul (TM)… Jag julpyntar inte, inte ens en julstjärna i fönstret. Men jag har en hel låda med julpynt i källaren och den blir mer och mer välfylld för varje år. Jag är hopplös. Jag älskar att samla på mig julgranspynt i väntan på en framtida gran. Jag har inte ens en plan för när jag ska använda dem, bara en tanke på att förr eller senare så kommer jag ha en gran själv och då kommer de passa.

Och så älskar jag julklappar. Eller; jag älskar presenter och inte ens epitetet ”jul” kan förändra det. Det fåniga är att det är en relik från mina föräldrar. När jag var liten fick man presenter istället för uppmärksamhet och det ligger kvar någonstans där i bakhuvudet, att paket betyder att man är omtyckt. Och liksom mina föräldrar har jag, om jag inte tänker efter, en tendens att tro att bara för att människor blir glada om jag ger dem något, så har jag gjort dem lyckliga.

Nåja, i år blir det inget julfirande alls. Jag tror det blir jättebra. Det var länge sedan jag firade jul med min släkt men varje år har det ändå funnits någon annans jul att fira. Jularna med P var helt ok, om man förtränger hans föräldrar. Vilket man gärna gör; särskilt hans mor. Förra julen med T’s familj var märklig. Hennes mor har jultraditioner så djupt rotade och självklara för hela släkten att jag knappt kunde ta ett steg utan att trampa snett och sedan få förklarat för mig att det var såhär och såhär man gjorde på samma sätt som någon förklarar för en 5-åring att det inte är en höjdaridé att äta bin. Traditioner är ett konstigt, konstig djur.

I år ska jag istället spela Wii (lånat från jobbet) och köpa allt jag vill ha, för man bör inte fnysa åt möjligheten att göra sig själv glad, även om det är med pengar. Och jag är lättroad; fårskinnsvantarna jag köpte igår är fluffiga och mysiga och gör mig alldeles glad bara jag tar på mig dem. Men jag får fundera på vad jag vill ha mer; verkligen vill ha. Funderade på en spelkonsol en stund, men jag tror det mer var en wim än en riktig önskan. Har en tendens att tröttna på sånt och i vilket fall som helst så vill jag inte köpa någonting till den här lägenheten nu när det känns som jag är utflyttad till hälften redan.

Det kanske blir en mini-laptop istället. Det har jag velat ha länge, så risken att tröttna efter en vecka borde vara liten. Dessutom är det en praktisk pryl. Sen funderar jag på att uppdatera garderoben ordentligt. Inte direkt en arketypisk önskan vad gäller mig, men jag har börjat utveckla en vilja att inte bara klä mig praktiskt, som sträcker sig längre än till mina tidigare utsvävningar med korta kjolar. Jag ska köpa mig lite lyx, fast det blir nog något efter jul för affärerna här hemma är helt hopplösa vad gäller utbud. Önskade mig en tur till Barkaby förut, och det är nog inte omöjligt att jag får det också.

Och så en framtidsönskan; en Maine Coon. Det är alltså en raskatt, men till skillnad från de flesta raser, som jag är oerhört skeptisk mot, är Maine Coon tämligen mycket Riktig Katt och förhållandevis lite Ljummen Grå Plast. De hänger exempelvis inte på folk som iglar, så som många katter är framavlade för att göra. De kan väga upp emot 8-10 kg och med den storleken kan en katt bry sig om vad tusan den vill. Pi (som är en liten igel, stamtavla eller ej) behöver sällskap när jag inte är hemma. Och jag är klar med kattungar för ett bra tag framöver, men jag ska se om jag inte kan rota upp en omplaceringskatt med några år på nacken. En som är färdig med att klättra i gardiner och välta blommor, och som mest vill ligga i soffan och vara stor och lat.

Annars då? Mjo, jag har slutat vara singel. Och efter den fösta stora chocken så har jag hållit väldigt tyst om detta, incase saying it out loud would make it not true. Jag har fortfarande inte vant mig. Fast övergången var ju… Eller; vi har ju ändå haft ett förhållande så jämrans länge så det var som svårt att se när det känslomässigt blev ordentligt befäst. Och turerna har gått så upp och ner att det är oerhört svårt att sluta vara rädd.

Rent praktiskt finns det däremot ett datum och en ring o allt! Fansy that! Jag fick en jättesöt silverring av M, som var så nervös inför det hela att hans hjärta höll på att banka sig ut genom kroppen. Sen så hade vi världens bästa helg tillsammans, innan han återgick till att knappt prata med mig i någon vecka. Oh well. Nåja, han är som han är och jag älskar honom högt och lågt för det. Och ringen var världens kanske bästa present. Jag snurrar lite på den ibland när världen känns jobbig eller tvivlen på vad han verkligen känner för mig blir för påtagliga. Och så känns allt bättre. Magic trinket indeed.

Jag är så himla förtjust i den där pojken att det är fånigt. Blir alldeles varm i magen av att tänka på honom. Kan ligga i sängen o vara tokförkyld o snorig o grinig och asocial ända ut i fingerspetsarna, och fortfarande önska att han var där och kramade om mig. Han är inte alltid lätt att ha o göra med, men han är alldeles min och det är jag mycket nöjd med!