Centerextremisten

”Vad vi vill!? Det ska jag tala om för lilla damen. Vi vill inte bara stå i mitten och vela med ett ben åt höger och ett ben åt vänster. Utan vi vill stå extremt i mitten!!”

Hasse & Tage

Här om dagen hamnade jag i debatt om feminism med en kollega. Eller; när jag säger hamnade i debatt så menar jag att jag hamnade i en strid ström av ord som slungades mot mig medelst inte oimponerande styrka. Det var dagen innan den internationella kvinnodagen och hon berättade entusiastiskt att hon var medansvarig för en politisk manifestation med feministiskt tema. De övriga arrangörerna var bl.a Ung Vänster och andra mer eller mindre radikala, vänsterorienterade grupper.

Jag anmärkte (väldigt diplomatiskt faktiskt!) att jag tyckte att det var synd att den politiska högern var så uppenbart frånvarande i en sakfråga som jag kände torde vara tämligen politiskt obunden. Denna enda mening skulle jag aldrig ha sagt…

Det som följde var en veritabel utskällning av mig som i detta läge fick symbolisera Moderaten, som under inga omständigheter kunde vara intresserad av jämställdhetsfrågor eftersom det låg i dennas natur att inte ifrågasätta maktstrukturer utan tvärt om jobba för att befästa dessa på alla sätt som tänkas kan. Som moderat var man genom sitt politiska ställningstagande fullkomligt befriad från all typ av maktstrukturskritik, inte ens kattskit värd och dessutom troligen homofob. Punkt slut.

Jahaja. Nog för att jag vid det här laget är tämligen van vid att bli oresonligt skälld på av unga människor som tycker att jag är dum i huvudet, men det tenderar till att hållas under arbetstid och jag har således haft luncherna härligt aggresionsfria. Jag ides inte ens replikera att jag under min livstid troligen arbetat mig genom fler subkulturer än hon kan räkna till, ifrågasatt fler saker än som rimligen kan vara nyttigt för en hjärna och glatt käftat med ”makten” så fort jag kommit åt, helt oavsett vilken färg eller form den, eller jag, haft.

Det hela fick bero. Jag kan arbeta för jämställdhet helt utan hennes godkännande faktiskt, men hela historien kändes trist. Det är inte lätt att vara högerliberal, tänkte jag. Och gick hem. Och slutade tvärt vara högerliberal.

Det låg en fint inplastad tidning på min dörrmatta när jag klev in. Neo. Den fick omedelbart min uppmärksamhet genom sin starkt religionskritiska huvudrubrik. Det kändes som en möjlighet att utveckla och fördjupa min nyvunna kärlek för idéerna i The God Delusion, och jag la mig i badet med Neo som lektyr. Härligt med lite uppfriskande liberala vindar och, om vi ska vara ärliga, lite högerpropaganda, humanistiskt förpackad och serverad med en side order av ateism.

Vattnet var tvärkallt när jag klev upp ur badet, och jag hade i ett slag avsagt mig min politiska tillhörighet. Är det det här skräpet som kallas liberalism? Liberalism my ass; det är fan inte bättre än dyngan slungad av aporna på andra sidan! My god, kan inte människor prata med varandra utanför sandlådekanten?

En liten tjusning hittade jag dock mitt i allt det dåliga, det meningslösa och det tämligen intetsägande, nämligen en liten artikel om mittenvärderingar. Personligen har jag aldrig haft mycket till övers för centern som parti, och jag har inte ändrat mig än. Men jag gillade den åtskillnad skribenten av just denna artikel gjorde mellan politisk grundsyn och sakpolitik.

Jag vet inte hur många gånger jag i politiska diskussioner har hört ett triumferande ”Ahaaa!” från min meningsmotståndare efter att jag uttryckt en åsikt som gått tvärt emot den politik som partiet jag röstade på driver. Att göra någonting sådant ses tydligen som ett exempel på att man egentligen inte vet vad man tycker, eller möjligen på att man inte tycker det man tror att man vet.

Den som vet vad denne tycker kör uppenbarligen dit det partipolitiska spåret bär. Själv är jag inkonsekvent så det visslar om det och jag kommer troligen rösta blått i nästa val, trots att jag röstade rött i detta. Värden förändras; så även förutsättningarna för politiken.

”För den som är fast förankrad på endera kanten är livet lätt. […] Är jag libertarian kan jag avfärda det mesta som ger staten mer makt. Är jag socialist kan jag alltid hitta en strukturell förklaring och en skatteteknisk lösning. Befinner man sig i mitten blir däremot varje vägskäl ett grubbleri.” (Neo 2/08 s.56)

Så jag grubblar på, väger över åt höger men avskyr maktstrukturer, vill se människor som autonoma individer men vet att de är flockdjur, vill att alla ska kunna själva men inser så väl att det är en utopi. Jag undrar om detta räknas som ett stå i mitten? För gudarna ska veta att jag spiller över åt alla möjliga håll och när jag gör det så är det med besked. Och finge jag välja ett enda politiskt styrelseskick som jag verkligen kunde hänge mig åt så skulle det väl vara diktatur, under devisen Alla Andra Är Dumma I Huvudet.

Som en vagt relaterad anekdot kan väl nämnas att jag är bi (i hejdlöst varierande utsträckning...), vilket gör att både hetro- och homosexuella brukar tycka att jag är en riktig svikare. Allvarligt talat kunde jag aldrig i mina vildaste drömmar föreställa mig att jag någonsin skulle placera mig själv i mitten av någonting. But still, here I am…

Något senare

Hmmm. Jag undrar hur det kom sig att Neo damp ner i min brevlåda alls...