Early to rise, early to bed, makes Jo a dull girl

I morse vaknade jag klockan sex. Det är söndag, och jag vaknar klockan sex. Inte för att det brukar spela någon roll vilken dag det är egentligen; numra vaknar jag alltid i ottan med någon skrikandes Ohshitohshitohshitohshit! i mitt huvud…

Det fåniga är att jag inte vet riktigt vem det är som är stressad. Jag är det inte, för då hade jag rimligen fått tummen ur och gjort det jag skulle i lite större utsträckning. Fröken 1 fluffar runt som vanligt och fröken 2 har annat för sig. Men någon är det i vart fall som väcker mig med tusen tankar på vad som behöver göras, och så fortsätter det sedan hela dagen.

Det går åt ungefär oändligt mycket mer energi för att ha generell ångest över ospecificerade saker, än vad det gör att faktiskt ta tag i dem och få dem gjorda. Tråkigt nog är jag, pga ovanstående energiåtgång, pisstrött ungefär hela tiden och vi vet ju alla ungefär hur kreativ och motiverad man är när man är pisstrött.

Jag stupar i säng runt elva på kvällen, och vid det laget är jag så trött att jag mår illa och verkligen inte kan hålla mig vaken. På helgerna känner jag mig som världens kanske tråkigaste människa. När jag vaknar är ingen annan vaken, och jag är för seg för att få något akademiskt värde ur tiden. Runt lunch eller så börjar det bli folk av mig (nåja…) och då har jag utrymme att vara lite social, förutom att jag e.g borde göra klart uppgifterna i Den Jävla Värderingskursen. Framemot kvällen dalar det igen, så någonstans mellan 9 och 11 sitter jag som en levande död framför skärmen och ägnar all min mentala verksamhet åt att trycka på rätt knappar. Och sen måste jag ändå lägga ner just som alla andra fått upp gasen.

Meh. Det är så himla tråkigt att känna sig tråkig!