Mor

Då var årets obligatoriska julsamtal med mor avklarat. Hon förvaltade dessa 15 min väl. Väl medveten om att vår samtal brukar vara få o korta såg hon till att dissa sin julklapp, ha en utläggning om att det inte var stöld att tjuvhugga granar om de stod nära ens skog, klaga på att jag var "fånig" som inte ville fira jul med henne, anklaga mig för att på pin kiv fira ensam (WTF?!?) och att _aldrig_ höra av mig (det säger hon varje gång jag hör av mig).

Självklart borde jag ha "offra mig" och fira jul med henne. Själv kunde hon dock inte offra sig ens så mkt som till att tacka för presenten och säga att den var bra, om inte annat efter att jag berättat hur jag hade tänkt ut den och verkligen försökt ge henne ngt praktiskt och kul. Men hon är ju MOR, och jag finns till endast för henne.

Sen hade hon fått gallsten, höll kanske möjligen på att bli av med jobbet o kunde ju dö vilken dag som helst. Bara för att nämna ett urval av ämnen... Att jag inte hade ngt särskilt att berätta tolkades genast som att jag inte ville berätta. Men det faktum att jag upprepade gånger sa att jag skulle gå o göra ngt annat o var tvungen att sluta nu tolkades inte alls, utan editerades bara bort så att hon skulle kunna fortsätta prata.

Till slut kom jag loss iaf, efter att en sista gång ha fått ta skit för hur dålig jag är som aldrig hör av mig. Och nu sitter jag här o är ledsen o arg i år igen, för att min mor är en komplett idiot.

God jul alla barn.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Midnattsvirkning

Om man ska lära sig att virka, bör man inte börja med ngt skitsvårt mitt i natten. Bara så att ni vet.

Men har jag väl börjat med något kan jag liksom inte sluta förrän jag känner mig nöjd, vilket i dagens exempel innebär att jag efter 2h hårt jobb till slut lyckades få ihop den 2cm/diameter stora cirkel som jag var ute efter.

Eftersom jag saknar rätt garn till projektet var det bara att slänga min fulländade cirkel efteråt, men nu vet jag iaf hur man gör. Och jag har ingen aning om jag gör mig förstådd just nu, så det är nog bäst att sluta. Kan försöka posta lite förklarande bilder den dag ngn känner sig intresserad istället.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Småsaker

Det är roligare att blogga när man bloggar fr en iPhone. Ytan är dock lite begränsad så jag ställs inför utsikten att skriva twitter-liknande inlägg, vilket i sig nästan är nog att stänga ner kontot och spola ner telefonen. Jag hyser en djup och personlig avsky till Twitter. Don't ask...

I vilket fall så tänkte jag säga att jag har en plan för julhelgen. En plan som innefattar att skriva 10 sidor om köplagens tillämplighet vid företagsförvärv och då närmare bestämt lagvalsfrågan mellan köplagen och skuldebrevslagen, med allt vad det innebär. Avundsjuk? Tänkte väl det...

Sen ska jag plugga i vår med. Har kommit in på två ekonomikurser på distans och med dem i paketet kan jag äntligen få ut en examen. Planen är att försöka fokusera mindre på jobbet för att orka plugga och trots att tanken på medioker prestation drar naglar över min interna griffeltavla så får det vara så. Mitt jobb suger. Jag kan inte längre rättfärdiga att lägga ner min själ i det. På sätt och vis har väl jag kapitulerat.

Men jag vill inte gå händelserna i förväg. Det är långt kvar till kursstart och ännu längre till avslut. Däremot är lagvalspmet högst aktuellt, så imorgon ska jag återbekanta mig med biblioteket. Det känns faktiskt, iaf just nu, inte bara betungande.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Meh

Ångest.
Vad fan är det nu då..?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Mailet till min chef

Hej R

Diagnosen jag fick av läkaren idag var spänningshuvudverk, och botemedlet att ta smärtstillande och se över min livssituation. Jag gick hem med de orden ringandes i öronen och en klump i halsen, för jag känner inte att det finns så mycket utrymme för omställning i det jag finner jobbigt. Jag vet att vissa saker bara måste göras. Jag lutar mig tillbaka mot min arbetsbeskrivning och mina uppdrag och ser att de är helt nödvändiga och i allra högsta grad mina att ta hand om. Och jag känner inte att jag kan säga stop, för jag presterar inte tillräckligt, inte längre iaf. Jag borde vara bättre än så här. Och jag är _livrädd_ för att bli som kollegan T; att ge alla höga förväntningar men sedan inte leverera någonting av värde.

Under kvällen var jag och fikade med några kompisar, vi kom in på det här med huvudverk och Vanja sa "Men det är ju för att du gått in i väggen, det ser vi alla som känner dig. Du har ju nära till gråt hela tiden" Det brast fullständigt för mig där och jag har ägnat de senaste timmarna åt att gråta för att jag är så himmla trött och så trasig och så vansinnigt besviken på mig själv över att jag inte är bättre än så här. Det är ett sånt misslyckande. Och jag är mitt i det, det finns inget jag kan säga längre för att skjuta det ifrån mig.

Jag tänker spendera morgondagen hemma, och försöka fundera ut vart jag ska gå härifrån. På många sätt är jag rädd för att vakna och känna mig helt ok, för det har jag gjort så många gånger förut. Jag inser ju att jag inte är ok, men utan människor runt omkring som inte låter mig hålla god min slätar jag över det jag känner, för det är inte lämpligt. Jag känner redan nu att skalet håller på att åka på igen. Jag behöver lite tid för att förhålla mig till det hela. Det är så mycket prestige involverat i det här.

Det är lite svårt för mig att uttrycka mig just nu, men för att jag inte ska kunna komma undan eller säga att det nog inte var någonting ändå tänkte jag bifoga en grej som jag skrev den 1 juli. Så att du vet. Jag behöver fler människor som kan se igenom fasaden om jag ska få styr på det här.

Imorgon ska jag titta tillbaka på allt det jag skrivit under året för att försöka övertyga mig själv om att det inte bara är "just nu", inte bara "en grej". Jag tror att jag behöver enskildhet till det, så ring eller maila mig inte imorgon är du snäll. Jag är rädd att prestationsångesten tar över då. Jag tror att jag vet tillräckligt på måndag för att kunna prata om det här då. Och så skulle jag vilja be dig om en praktisk sak med; jag har ett möte bokat imorgon kl 12 med SAKS. Jocke vet vad det gäller. Vill du be honom att ta det istället för mig om han kan?

Vänliga hälsningar
/Jo

Skräp

Det känns som om alla är irriterade på mig just idag =/

Inbildningsduktig

Jag såg här om dagen att jag på knappt två månader skrapat ihop mer än 50 övertidstimmar. 50 timmar... Min första tanke var ”Shit, inte mer?!” och så den andra tanken, lite självgott sådär: ”Nåja, det är ju 50 timmar ändå” som om övertid hade ett värde i sig. För vad har jag presterat på de där 50 timmarna eg? För lite.

Jag läser lite i ”Så ung? Så duktig!” av Katarina Pietrzak och får prestationsångest. Hon skriver så klokt, precis sådär som jag hade velat kunna skriva, om precis det jag känt och känner. Om rädslan att aldrig duga, om drömmen att vara bättre och skammen över att inte orka. Trots att man ju borde. Trots att alla andra orkar. Hon skriver bättre än mig, och att hon är journalist hjälper inte. Jag borde också kunna skriva så.

Intervjuerna i boken lyfter fram unga, högpresterande kvinnor med samma rädsla och skam som jag har. Men de får känna så!! vill jag bara fräsa. De är ju duktiga på riktigt!!! De har uppnått hur mycket som helst, så de har gjort sig förtjänta av sin prestationsångest. Medan jag; vad har jag att komma med? Förutom det jag har uppått såklart. Men det hör inte hit.

Tänk om jag bara är inbildningsduktig? Tänk om jag går runt här och egentligen är en sketen medelmåtta med gnällbehov och martyr-täcket djupt neddraget över ögonen? Tänk om all den här skammen är berättigad; tänk om jag inte är bättre än så här?

Jag kan inte sova, igen. Jag är trött precis hela tiden, men när det börjar dra ihop sig mot sängdax knyter sig magen och huvudet hittar på tusen saker som jag bara måste göra, först. Jag tror att jag försöker att inte somna för att slippa mardrömmarna. Men det hjälper ju inte stressen. Som för övrigt mycket väl kan vara totalt oförtjänt. Fuck.

Jag räknar noga alla utbrändhetssymptomen. Dalande minne? Check! Irritation och irrationella humörsvägningar? Check. Oförmåga att fokusera och en stark känsla av att ens hjärna förvandlat till mjukost och numera ligger i en liten hink och osar? Check. Inte långt kvar nu innan jag kan ropa Bingo.

Men hur slutar man då? För inte fan tänker jag skära ner på kvalitet, eller engagemang, eller glöd! Jag kan inte börja göra ännu sämre ifrån mig, det går inte. Alla andra orkar ju. Alla andra fixar det där jag bara kan önska att jag hade kommit ihåg, tänkt på, haft tid med. Alla andra har disciplin.

Eller borde jag trappa upp? För om jag bara är inbildningsduktig så borde det fungera, möjligen matchat med en liten gnutta mer självinsikt. Det är inte omöjligt att bli bättre än så här; det borde inte ens vara svårt. Så många andra klarar det. Så vad är min ursäkt?

The Pirate Bay

Jag skulle vilja skriva ett vasst inlägg i fildelningsdebattan, men det är lönlöst. Unni har redan skrivit det jag tycker, och på ett sådant sätt dessutom att det bara är att lägga ner pennan. Här har ni hennes fenomenalt kloka, lagom arga och framför allt insiktsfulla blogginlägg. Själv tänker jag omgående skaffa PayPal-konto och donnera pengar till hennes bok. Inte för att jag tror att jag kommer tycka om den, utan för att jag vet att jag tycker om henne.

Rubber Duck Debugging

Känner ni igen situationen där man suttit och svurit och pysslat och googlat sig fördärvad över något fullkommligt oförståeligt fel, bara för att komma på lösningen i samma stund som man förklarar problemet för en kollega? Jag vet inte hur många lösningar jag bidragit till genom att bara ställa mig snett bakom någon och titta på deras skärm medan de skamset inser vart misstaget ligger. Och nog har jag själv varit där många gånger med, med problem som bara inte går att lösa ända tills någon, som man bara vet kommer vara dryg om det hela, kommer in i rummet och undrar vad det var man ville.

Själva processen att förklara problemet för någon annan verkar göra att neuroner som tidigare sprungit runt i cirklar helt plötsligt tvingas ställa sig i raka led och reda ut vad tusan det är de pysslar med egentligen. Metoden kallas Rubber Duck method of debugging och beskrivs fantastiskt av min vän JC samt av följande citat

1) Beg, borrow, steal, buy, fabricate or otherwise obtain a rubber duck
(bathtub variety)
2) Place rubber duck on desk and inform it you are just going to go over
some code with it, if that's all right.
3) Explain to the duck what you code is supposed to do, and then go into
detail and explain things line by line
4) At some point you will tell the duck what you are doing next and then
realise that that is not in fact what you are actually doing. The duck
will sit there serenely, happy in the knowledge that it has helped you
on your way.

Works every time. Actually, if you don't have a rubber duck you could at
a pinch ask a fellow programmer or engineer to sit in.

Så nu har ni äntligen ett svar på varför man kommer på vad man gjorde för fel precis lagom för att ge den man bett om hjälp största möjliga tillfredsställelse i att känna sig överlägsen. Och om ni undrar varför den här posten är lite förvirrad, så beror det på att jag varit ute och druckit vin med ett medelålders biologpar, en borgmästare och en biskop. Bland andra. Jag kommer säket inse mitt misstag i skrivandet imorgon, när jag förklarar det för en gummi-anka.

One of those days

Igår kväll var ännu en sådan där kväll när allt bara är skit och tårarna rinner, fastän man inte har den blekaste om varför. Jag avskyr när det händer; känner mig maktlös och tom och vansinnigt utsatt. Jag vill veta varför jag är ledsen, jag vill kunna se kausalsambanden för det gör välden mindre kaotisk. Jag orkar inte med en värld där saker bara händer, for no reason.

Så vad hände igår kväll?

Jag var trött. Det är i och för sig närmast ett normaltillstånd numera, men jag tror det spelade in. Men den viktigaste orsaken tror jag var att jag… hmm, hur beskriver man det? Hade släppt gardet? Jag hade umgåtts med M under helgen, slappat, mått bra och undermedvetet, tror jag, lagt av mig försvaren. Jag har hört att vissa kan börja gråta efter en massage. Jag antar att det här är samma sak. Allting bara rullade ur mig, för det fanns inte tillräckligt mycket som kunde stå emot.

Och det är väl bra att man trots allt kan ventillera då där, men en kväll av random tårar räcker inte. Jag skulle behöva slappna av, bli ledsen, bli arg och sedan dessutom ha tid att göra någonting av det. Vara allt det där klart, så att säga. Nu hinns det inte. En kväll är för kort. Och är jag väl ledig en längre stund har jag som ingen lust att lägga den på soul-searching; då vill jag göra någonting kul. Har inte alls nog med kul saker i mitt liv för att hinna avstå.

Jag jobbar på körkortet, men ska försöka lägga mer fokus på det. Först körkort, sen två resttentor, sen nytt jobb. Men först körkort. Det övriga ska jag tänka mer på sen. Och om en månad är det påsk. Ska gå och be om fyra dagars semester i samband med det, nu. Det kan jag kosta på mig att tänka lite på.