Inbildningsduktig

Jag såg här om dagen att jag på knappt två månader skrapat ihop mer än 50 övertidstimmar. 50 timmar... Min första tanke var ”Shit, inte mer?!” och så den andra tanken, lite självgott sådär: ”Nåja, det är ju 50 timmar ändå” som om övertid hade ett värde i sig. För vad har jag presterat på de där 50 timmarna eg? För lite.

Jag läser lite i ”Så ung? Så duktig!” av Katarina Pietrzak och får prestationsångest. Hon skriver så klokt, precis sådär som jag hade velat kunna skriva, om precis det jag känt och känner. Om rädslan att aldrig duga, om drömmen att vara bättre och skammen över att inte orka. Trots att man ju borde. Trots att alla andra orkar. Hon skriver bättre än mig, och att hon är journalist hjälper inte. Jag borde också kunna skriva så.

Intervjuerna i boken lyfter fram unga, högpresterande kvinnor med samma rädsla och skam som jag har. Men de får känna så!! vill jag bara fräsa. De är ju duktiga på riktigt!!! De har uppnått hur mycket som helst, så de har gjort sig förtjänta av sin prestationsångest. Medan jag; vad har jag att komma med? Förutom det jag har uppått såklart. Men det hör inte hit.

Tänk om jag bara är inbildningsduktig? Tänk om jag går runt här och egentligen är en sketen medelmåtta med gnällbehov och martyr-täcket djupt neddraget över ögonen? Tänk om all den här skammen är berättigad; tänk om jag inte är bättre än så här?

Jag kan inte sova, igen. Jag är trött precis hela tiden, men när det börjar dra ihop sig mot sängdax knyter sig magen och huvudet hittar på tusen saker som jag bara måste göra, först. Jag tror att jag försöker att inte somna för att slippa mardrömmarna. Men det hjälper ju inte stressen. Som för övrigt mycket väl kan vara totalt oförtjänt. Fuck.

Jag räknar noga alla utbrändhetssymptomen. Dalande minne? Check! Irritation och irrationella humörsvägningar? Check. Oförmåga att fokusera och en stark känsla av att ens hjärna förvandlat till mjukost och numera ligger i en liten hink och osar? Check. Inte långt kvar nu innan jag kan ropa Bingo.

Men hur slutar man då? För inte fan tänker jag skära ner på kvalitet, eller engagemang, eller glöd! Jag kan inte börja göra ännu sämre ifrån mig, det går inte. Alla andra orkar ju. Alla andra fixar det där jag bara kan önska att jag hade kommit ihåg, tänkt på, haft tid med. Alla andra har disciplin.

Eller borde jag trappa upp? För om jag bara är inbildningsduktig så borde det fungera, möjligen matchat med en liten gnutta mer självinsikt. Det är inte omöjligt att bli bättre än så här; det borde inte ens vara svårt. Så många andra klarar det. Så vad är min ursäkt?