Om kärlek

Jag tror att kärlek är svårt, svårare än vi tycks tro. Och då menar jag inte bara utåt sätt; svårt att upprätthålla i relationer tex, utan svårt i sig själv. Svårt att känna.

Folk säger att de älskar åt höger och vänster; partners, barn, whatever, men jag är inte så säker. Förälskelse är en sak, plikt en annan. Men för att kärlek ska vara äkta behöver den vara baserad på oegoism, åtminstone gentemot en annan människa. Är den egoistisk är den inte kärlek, bara någon typ av krav på bekräftelse genom andra. Ett "se mig!". För att det ingår i relationen. För att man borde...

Jag fick frågan idag om jag trodde att min mor älskade mig (åh en sådan klassisk psykologfråga!) och konstaterade att jag trodde att min mor trodde att hon älskade mig. Jag är inte alls säker på att känslan var äkta, utan snarare inducerad som en del av en värdsbild och ett antal måsten.

Det är lite bakvänt att tänka på känslor som "äkta" och "falska", där "falska" alls inte innebär att känslan ljugs om, annat än kanske inför sig själv. Jag tro att man kan intala sig själv att man älskar någon, ta för givet att man älskar någon, och agera som om känslan var verklig utan att det man upplever är annat än helt relaterat till sig själv.

Skillnaden kanske främst är semantisk, men av någon anledning kände jag ett behov av att påtala den diskrepans jag ser här. Ska se om jag kan hitta någon neuropsykologisk data som kan hjälpa mig att reda ut hur jag tänker här. Det är trevligare att vara förvirrad med vetenskapligt stöd.

- Posted using BlogPress from my iPhone