Jag undrar hur det vore för personerna som ritade, byggde, drev fabrikerna att se dem nu. Hundratals liv kretsade kring den byggnaden, och det enda som återstår nu är ett slitet husskellett. Ett tomt, trasigt skal.
Människor tror att det de gör spelar roll. De lever sina liv som om de alltid har funnits, som om de alltid kommer finnas. Men hundra år efter att bruket var det viktigaste staden hade, finns bara några sönderklottrade väggar kvar. Hade någon kunnat tänka sig det?
Vi jobbar på som om det spelade någon roll. Det måste vi, för vad hade det annars funnits att sträva efter? Men snart nog finns det ingen som minns, eller som bryr sig.
Vi kanske spelar roll i stunden, för dem som står oss nära och för dem vars liv vi påverkar. Men även det bleknar snart. Världen bryr sig inte om våra ögonblick till liv.
"So, I guess I'm just another animal on Earth, just a type of primate, the third chimpanzee, better at using tools and able to talk. And then I'm going to die and there will be eons of more time when I will not exist, just like the eons of time before I did. /.../ Just an animal on a planet in a solar system. Nothing special." - Julia Sweeney
Det är som det är.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar