Sakerna i mitt huvud

Sakerna i mitt huvud har vuxit fram under många år. Undan för undan har de kristalliserats, från att vara vaga känslor till distinkta koncept i sin egen rätt. De är inte egna personligheter och de är inte heller mina personligheter. Jag lider inte av multipel personlighetsstörning, och jag tror på intet sätt att det faktiskt bor ett antal entiteter i mitt huvud. De är bara kreativa visualiseringar (tänk PowerPoint, fast utan cliparten) av problem jag har, tankar jag tänker och känslor jag känner. Så ta det lugnt, andas ut och släpp telefonluren. Jag behöver inte tas in någonstans riktigt än. Men de är viktiga för mig, och de är viktiga för vem jag är.

Fröken 1

Fröken 1 bor vid ett träd på en äng nära en brun. Hon har en samling fåglar och andra små djur som jag är tämligen övertygad om att hon har knyckt från Disney. Folk har ibland, felaktigen, tolkat henne som mina känslor men hon är snarare impulser. Hon kommer på idén att åka till Paris i en vecka, på en minimal budget, och sova på en madrass hos en person som jag har hittat på couchsurfing.com och aldrig egentligen pratat med. Hon är lusten att skratta högt och hoppa i vattenpölar, eller älska någon förbehållslöst med hela sitt hjärta, bara för att hon vill. Hon kan också bli dödligt sårad och planera gruvliga hämndaktioner. Men hon planerar aldrig länge. Hon gör saker, eller låter bli. Hon älskar äventyr och förstår inte konsekvenser. Hon skriker efter uppmärksamhet och hon gör vad som faller henne in. Hon kommer inte, under nästan några omständigheter, överens med Fröken 2.

Fröken 2

Bakom ett skrivbord av mörk ek sitter Fröken 2. Hon har strikt kostym, glasögon och håret i knut. Hon sitter där och fattar rationella beslut utifrån pragmatiska grunder, och hon har alltid välutvecklade argument för sina teser. Tyvärr har hon inte alltid rätt för den sakens skull, men även sina misslyckanden kan hon dissekera med det där knivskarpa förnuftet hon har. Hon känner att saker är rätt eller fel, att de är komplicerade eller enkla, att de är önskvärda eller mindre önskvärda och hon går systematiskt tillväga för att förklara det här för mig. Det är hon som jobbar på att ett långt förhållande, som balanserar på gränsen till katastrof, ska hålla för att det är vad som är bäst för mig och det man bör göra. Men det är också hon som släpper taget till slut, när det som går att göra har gjorts. Hon fattar beslut om det jag inte vill, men ändå måste göra. Hon sätter ut kursen och försöker se till att jag håller mig till den. Och hon kommer inte, suprise, suprise, överens med Fröken 1.

Arkivgnomen

I mitt bakhuvud finns det ett stort arkivskåp - ett sådant där klassiskt i plåt, med utdragbara lådor fyllda med mappar, prydligt sorterade i bokstavsordning. Skåpet sköts av arkivgnomen, som är liten, grön och klädd som en gammeldags revisor med väst och små, runda glasögon. Han jobbar med att stoppa undan minnen och känslor som jag är klar med. Vissa saker åker in i skåpet nästan direkt, men ibland tar det lång tid att få ordning på sina tankar, att till exempel få vara ledsen och vara ledsen klart. Men när jag är klar ser jag med stor lättnad på hur han tar mappen och metodiskt stoppar undan den där den ska vara. Det går att ta ut saker ur skåpet, att titta på dem och minnas dem med blandade känslor. Men det finns alltid ett lugn över det hela. Aldrig någon bitterhet, eller ilska. Det är saker jag alltid kommer ha med mig, men som jag är färdig med.

Hon

Hon bor i ett rum där den enda ljuskällan kommer högt uppifrån, som solen som lyser ner i en brunn. Det är ett monokromt rum, vitt där det lyses upp och svart i övrigt. När jag ser henne sitter Hon oftast på golvet, med fingrarna inborrade i ansiktet och håret, och skriker. Hennes skrik är rädsla och smärta omvandlade till ljud, och Hon skriker istället mig, för jag kan inte.

Ökenstaden

Tänk dig ett ökenlandskap hämtat ur en sagobok, med mjuka, gula dynor och en blå himmel där inte ett enda moln kan siktas. I utkanten på öknen ligger en stad, även den helt guldgul som sanden som möter den. Och mellan dem finns en barriär, ibland synlig, som en plexiglasvägg som löper oändligt långt i två riktningar, och ibland bara som ett osynligt kraftfält, en vägg som inte går att korsa. Jag går längst med den ibland, på ökensidan, och tittar på staden. Det är inte en dålig känsla, möjligen lite melankolisk. Både öknen och staden är vackra och jag känner inte att jag behöver vara på någon annan sida än där jag är. Men jag är alltid på ökensidan, och jag vet att staden inte är till för mig.

Kit

Kit bor inte riktigt i mitt huvud längre, men jag vill ha med henne här i alla fall för hon är ändå en del av mig och allvarligt talat misstänker jag att hon aldrig skulle förlåta mig om jag inte nämnde henne. Kitt är en räv, eller mer exakt en rävunge, och hon är fullkomligt hopplös. Hon är mer vild än tam, ett uppmärksamhetskrävande yrväder. Som en bortskämd katt, fast med mer tänder och en illvillig tendens att tugga på datorkablar om man inte gör som hon vill. Hon kommer fram och biter folk i ankeln om hon är putt, men hon kan också rulla ihop sig till en orange liten boll i deras knä och somna, så där helt och hållet tillitsfullt som bara katter och små barn kan göra. Och rävar då, tydligen.

Hon flyttade ifrån mig för något år sedan, hem till en god vän, och bosatte sig i hans serverrum. Jag kan faktiskt inte riktigt svara på varför. Kanske behövde han henne mer än jag gjorde. Eller så visste hon att jag inte kunde behålla henne, att det inte fanns plats för henne hos mig just då. Sen försvann hon och jag tänkte inte på henne på länge. Jag hade ett fast förhållande, ett hem, saker att vara vuxen och rationell om. Allt det tog slut. Så dök hon upp igen. Klev ut ur serverrummet som om hon bara varit och sovit middag, himlade med ögonen åt mig och gick iväg för att bita någon. Jag blev jätteglad att se henne. Hon ignorerar fortfarande mig, men jag tror det kommer. Och det ger mig lite tid att fundera ut hur jag ska skydda mina datorkablar...

Jag

Jag är en 18-årig underklädesmodell som pluggar till veterinär och...

Nej? Mm, kanske inte. Jag försöker igen.

Jag...

Jag är Dryga 30, och inte särskilt nöjd med detta. Jag är en cyniker, men en humoristisk sådan. Jag är antagligen intelligentare än de flesta du har träffat, men det gör mig inte smartare än genomsnittet. Jag är dryg, egocentrisk och manipulativ och fan vet varför jag kommer undan med det. Jag kan vara karismatisk, om jag vill. Jag får ibland höra att jag ser bra ut, och jag antar att det ligger en del i det. Jag vet att jag har ett bubblande skratt som lätt smittar, och jag älskar äventyr.

Jag är också en asocial datanörd som föredrar att ha min skärm som enda öga in mot världen. Jag är pragmatisk, uppriktig och frank, vilket gör att människor sällan förstår mig och jag sällan förstår dem. Jag har svårt att läsa kroppsspråk men lätt för att läsa tekniska specifikationer. (Det säger en hel del om mig, eller hur?) Jag tycker att kvinnor, generellt sätt, är vackrare än män men ändå är det män jag faller för i 80% av fallen. Go figure...

Jag har ett stort hjärta, men jag fick aldrig instruktionsboken till det.

Det här är min värld. Här skriver jag (för vem?) om mitt liv, så som jag ser det. Här finns även Sakerna i mitt huvud, för jag känner att koncept som lyckats göra sig så distinkta förtjänar en plats i etern. Det här är min övning i tillit, och i att uttrycka mig så att människor (någon?) förstår. Det återstår att se om jag lyckas.

Allt-är-skit-bloggen

För ett tag sedan talade jag skämtsamt med en kompis om att jag borde börja blogga om alla saker som går åt helvette i mitt liv. Det var skämtsamt sagt då, eller iaf lite skämtsamt. Hade jag trott på otur hade jag sagt att jag var naturligt otursförföljd. Som det är nu, vette fan vad felet är. Men allt går åt helvette.

Detta är vad som hänt de senaste åtta dagarna:
Dag 1) Jag och min sambo fegade ur i sista sekund o bestämde oss för att vänta en vecka innan vi bröt upp. Go figure...

Dag 2) Skulle spela WoW för första gången på länge med TB. Insåg just när vi skulle börja spela att min prenumeration har gått ut. Insåg sen att pengarna på Visa-kortet var slut. Cyklade ner på stan för att betala 60 speldagar kontant och insåg i en korsning att mina bromsar frusit. Lyckades att inte dö, men var tvungen att släpa cykeln hela vägen hem sen eftersom bromsarna låst sig.

Dag 3) Igensvullen i halsen, känns som jag har druckit klorin. Svårt att andas, mår skit. Får tid på vårdcentralen till dagen därpå.

Dag 4) Diagnostiseras med atypis halsfluss. Tyvärr har appoteket stängt när provsvaren väl kommer, så jag skickas hem med rådet att äta isbitar.

Dag 5) Sjuk, mår skit, har svårt att svälja penicilinet pga halshelvettet.

Dag 6) Sjuk. Får återbetalningskrav på bostadsbidrag som utbetalats under 2005, med 3000kr.

Dag 7) Min lyckodag denna vecka... Inget särskillt händer

Dag 8) Korsetten som jag har måttbeställt o väntat på i över en månad kommer. Den kostade mig en massa pengar som jag inte har, o jag hade höga förhoppningar om den. Visar sig vara uselt sydd och sitter förjävligt på mig. Chanserna att reklamera är något under noll, men jag skriver iaf ett brav o försöker. Frågar TB om vi kan WoWa ikväll så jag får avreagera mig lite o han säger visst. 30 min senare kommer han på att han hade kvällen bokad. Ingen korsett, inget spel.

Och detta, mina kära läsare, är bara de senaste åtta dagarna. Saker som detta händer mig dagligen och har gjort det så länge jag kan minnas. Ibland kommer det korta pauser i helvettet, men annars så flyter allt på. I år har jag tex redan hunnit tappa bort en av mina katter, kuggat samtliga tentor pga fånig blackout, missat en hel kurs för att jag varit för upptagen med allt som går dåligt o inte fått lön denna månad pga liiiten miss i inrapporteringsrutinerna. Och det här är bara exempel. It goes on and on...

Varför är det så här?

Förnuft och känsla

Det slog mig idag att jag har en dålig koppling mellan mina impulser och den del av mig som skulle kunna kallas förnuftet. Jag kan vara hur rationell och logisk som helst kring någonting, och samtidigt helt och hållet i klorna på mina känslor kring detsamma. Och ja, de två är inte sällan helt motstridiga. Fröken 1 och Fröken 2 kan inte kommunicera med varandra, och just detta, att båda sidorna är tvärstarka och samexisterar, gör mig inte direkt till en lycklig person.

Ibland är det som att stå brevid och se dem röja på i sina respektive världar, fullkommligt omedvetna av varandra. Två paralella exstenser med varsin uppsättning av normer och ideer på hur man tar sig an problem, på hur man bör leva sitt liv. Och vart hamnar jag i det här? I mitten så klart. Som en skilsmässounge där mamma och pappa inte pratar med varandra. Eller kanske mer som en kattägare med två katter som inte kan vistas i samma lägenhet, men som vägrar erkänna varandras närvaro.

Det är som värst i samband med automatiska tankar - ni vet den där typen som dyker upp utan att man reflekterat över något egentligen. Som till tentan jag skrev, och misslyckades med förra veckan. När jag lämnade in den kom Fröken 1 inbrakandes i rummet med fullfjädrad ångest och skamkänslor upp till knäna, medan Fröken 2 i ett alternativt universum tyckte att det förvisso var synd att kugga, men nu var det iaf utrett vad jag kunde och inte kunde och det skulle man dra nytta av till nästa gång. Låter det som vettiga saker att tänka? Nå, försök få din hjärna att känna att båda två är Den Enda Sanningen och se hur /du/ känner dig efteråt...

Och det hjälper inte att tänka rationellt kring det hela, att försöka jämka känslorna och förnuftet och se att det finns en droppe sanning i allt och dylikt skitsnack. Fröken 2 är helt med på noterna, men det är ju inte hon som behöver övertygas med pragmatiska argument... Fast fan vet om det inte är lika illa åt andra hållet, när jag önskar att jag kunde få handla i enlighet med mina känslor istället och det enda som hörs är en rationell röst som gör utbyteskalkyler och pro et contra-listor. Nåja, så länge någon av dem skriker högst så har jag iaf en teoretisk möjlighet att välja sida...

Varför tog jag upp det här nu igen? Just det, jag var läss på att stå i mitten, läss på att se dem leva sina liv som om de inte vore barn av min överambitiösa fantasi, läss på att de inte kan se varandra och erkänna att de delar samma universum som mitt stackars förstånd som inte behöver fler saker som ställer till det, tack så hemskt mycket.