Alla de små djuren

Jag hittade en svan idag. Den låg invid trottoaren vid en busshållsplats vid sjukhusentrén. Trafiken gjorde sitt bästa för att flyta runt den. Människor som var på väg hem från jobbet gick förbi stirrandes eller aktivt ignorerandes den.

Om jag inte tittar är det inte mitt problem. Polisen får ta hand om det. Någon annan ringer säkert…

Men fan, tänkte jag, och blev denna någon annan. För jag kunde inte bara åka förbi; det fanns inte på kartan. Man lämnar inte djur ute i trafiken.

Så det var bara till att försöka valla bort den. Den verkade inte uppenbart skadad, men den kunde inte flyga. Det var ett ungdjur, fortfarande gråbrunt i fjäderdräkten, så kanske har den inte fått styr på det där med flygning ännu eller så var den bara chockad. Det skulle jag också ha varit om jag var en svan som hamnat mitt i 17-rusningen sådär.

Det gick förvånansvärt bra att valla den. Jag ledde cykeln precis bakom den och såg till att den gick någorlunda rakt framåt. Den väste och bröstade sig men gick ändå snällt dit den skulle. Först tänkte jag bara ta den mot en närbelägen gräsplätt, men den iden gav jag upp rätt snabbt och satte sikten mot ån istället. Det kändes inte så bra att lämna den så nära trafiken, så det var bara att traska.

Det är kanske 200 meter mellan busshållsplatsen och ån. Vägen däremellan är full av cyklister som mer eller mindre snällt väjade för mig och mitt svanekipage. Någon enstaka stannade till och funderade på vad man skulle göra med den. Kanske skulle man ringa polisen? Skröfs heller, tyckte jag. Jag tar ner den till vattnet. Oj, kan man göra så, bara sådär? Jovars. Jaha.

Rakaste vägen till ån går nerför en brant trapp, och där vägrade svanuslingen att gå. Inget hjälpte. Det fick bli den låååånga vägen istället. Mycket fräsande och morrande, och några misslyckade flygförsök och påföljande krascher senare var vi nere vid parken vid vattnet och där la sig svanen (som jag i mitt huvud döpt till Hon) helt sonika ner i gräset och vägrade att flytta på sig. Ingen skrämsel hjälpte längre, Hon låg där hon låg.

Jaja, tänkte jag och lämnade henne där. Tänkte att jag trots allt kanske ska ringa polisen o se om de har några rutiner för omhändertagande av skadade djur. Men den snälla tanten i polisens växel kunde tyvärr inte hjälpa mig. Efter lite runtfrågande konstaterade hon att polisen inte tar hand om skadade djur, utan man får vända sig till kommunen som kan sköta avlivning. Ingen vidare utsikt… Men så lyckades vi få fram ett nummer till Katastrofhjälpen, en slags fågelakut, istället. Det lät mycket bättre. Jag ringde dit.

Mannen på katastrofhjälpen lyckades på 3 minuters samtal ge mig en kurs i hur man undersöker bäckenet och bröstbenet för att se om svanen är skadad, och utgick helt sonika från att det är det första man gör om man hittar en svan bara sådär. Jag var inte helt övertygad… Men jag fick även en hel bunt med hjälpsamma tips om vad det kunde vara för fel på den och teorin var att den tagit fel på asfalten och vattnet, fått en hjärnskakning vid landningen o nu var lite lagom borta. Det lät ju trots allt lovande. Jag sa att jag skulle gå och titta till den igen.

Ringde P. Frågade om han hade lust att möta upp mig vid vattnet och leka hjälte. Det gällde en svan. Och jovars, han kunde komma förbi. Så jag gick ner till parken där jag lämnar Henne. Och hittade ingen svan.

Ringde P och sa att svanen nog tagit reda på sig själv och att hjälp inte längre behövdes. Men det bor en skeptiker i mig och jag tänkte att jag i vart fall ville se var den tagit sig ner i vattnet. Så ut i vassen med mig. Jag blev rätt stirrad på där jag klev runt i vegetationen och letade, men stirrande cyklister stod inte överst på min tio-i-tipplista just idag. Jämrans folk som inte vågar involvera sig. Nåja.

Jag gick en bra bit till, tills jag kom till slussarna och där låg den igen på asfalten. Den måste ha tagit sig över vattnet på något sätt, men nu kunde man se att den var skadad. Ena benet var lite blodigt kring leden och den ville inte stödja sig på det längre; något som inte alls varit ett problem när jag vallade den bort från vägen. Skräp. Mina pengar ligger på en ny kraschlandning. Dumma fågel.

Ringa P igen. Förklara läget. Be om assistans. Han skulle just cykla från jobbet, så det var bara till att underhålla sig själv i 10 minuter medan man väntade. Svanen försökte smita, men beväpnad med svanhanteringstips från Katastrofhjälpen var det inga problem att hålla den lugn. Med en hand löst runt halsen på den och en hand på dess rygg satt jag sedan och blev stirrad på av ännu fler passerande människor innan P dök upp.

Jag hade möjlige kunnat lyfta Henne själv, men jag vågade inte riktigt testa och riskera att tappa henne, särskilt som hon redan var skadad. Så P fick bära medan jag höll den löst kring halsen så den inte kunde gnabbas. På andra sidan slussen var ån betydligt bredare, som en liten sjö, och där simmade en likadan ungsvan. Lika bra att släppa ner henne i vattnet där tyckte jag, så det bar ner för en brant och in i vass innan Hon kunde stoppas ner rakt i ån. Trotts det dåliga benet paddlade hon iväg ganska framgångsrikt, ruskade på sig, drack lite och tog sikte på den andra svanen.

De möttes upp i mitten på den lilla sjön, och jag kände mig så jäkla nöjd med mig själv! Svanen hade en kompis, den verkade må helt ok, den skulle säkert repa sig. Även om benet är brutet så läker sånt oftast bra. Och de största riskerna i vår å är att man får en brödlimpa i huvudet från någon av de fågelmatande pensionärerna. Det såg ljust ut för den och den hade en kompis och jag hade fått se till att den kom rätt. Gud, en så skön känsla! Skit vad nöjd jag är!

Hemlösa och avlivningshotade katter. Vilsna igelkottar och svanar. Hur kommer det sig att just jag springer på alla dessa djur? Är det så enkelt, och så trist, att jag helt enkelt vågar titta? Orkar bry mig? Nåja, det är skyst att få vara hjälte ibland även om det är på liten skala. Just nu mår jag riktigt bra med mig själv. Men det är ju inte utan att man undrar vilket djur jag kommer snubbla över härnäst…

Liten

Liten blev påkörd i fredags, och jag blev ännu än gång medveten om hur dålig jag är på att sörja. Jag kan vara ledsen hela vägen in i själen, men ändå inte veta vad jag ska göra av det. Eller koppla bort alla jobbiga tankar en stund, bara för att sedan få dåligt samvete för att jag inte är mer ledsen. Jag tittar på mig själv utifrån och det jag ser uppför sig inte vettigt. Och den interspekten stör mig.

Just nu är jag mest trött. Jag har en massa saker i huvudet som jag skulle vilja skriva, men de kommer liksom inte fram, stockar sig i halsen. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Vet väl kanske inte vad jag själv menar. Kanske lika bra att lägga ner det här istället, och gå och krama lite på den kisse jag har kvar.

Quick fixes

Nu har jag varit på gymmet igen; kände att det var läge med lite kondiktionsträning på all denna bodypump. Så det blev ett pass spinning. Spinning är, mina kära vänner, djupt överreklamerat. Man trampar tills man nästan dör av andnöd, svettas så att det skvätter om det (jo, faktiskt!), men när man sedan ser sig i spegeln i omklädningsrummet så tittar inte en superslimmad cyklist tillbaka utan det är samma lite kurviga tjej som förut. För allt detta slit! Jag är djupt besviken. Det känns på något sätt som falsk marknadsföring.

Det där med att träning inte ger resultat förrns på ett tag, stämmer inte riktigt heller dock. Sedan jag började träna har jag både fått mindre bröst och ont i höfterna. Men på något sätt är det kul ändå, även om jag inte sticker under stolen med att jag hellre hade inlett min träningskarriär med att gå ner 10kg och sedan jobbat upp det där med styrka, kondition och smidighet. Men folk har låtit mig förstå att det inte är riktigt så det går till. Typiskt.

Jag känner mig lite som den fula ankungen, eller möjligen den gödda gåsen, när jag och Å är iväg och beter oss västerländskt (för bara i dessa länder av överflöd får folk för sig att betala dyra pengar för att stånka av sig så att de sedan kan vräka i sig kalorier de inte behöver och sitta still resten av dagen…) bland alla smärta, välformade och käcka flickor. Fan. Och så känner jag mig gammal. Det hjälper som inte att jag tycker det är skitkul att träna, det sitter ändå en liten träningsdjävul på min ena axel och pekar ut alla valkar på min egen mage när jag gör situpps. Mutter. I want the quick fix now plx, så att jag kan koncentrera mig på träningen sen.

Nåja, det är inte så illa som det kanske låter. Och jag har blivit både starkare, smidigare och möjligen mer cyniskt inställd till mänskligheten sen jag började träna, så visst har jag märkt av lite av de positiva effekterna med. Och jag tränar primärt just för träningens skull, för att det är kul och för att det får mig att må bra. Med detta sagt; vet ngn av er hur man fuskar här tas förslag likväl tacksamt emot!

Helgen börjar imorgon

Jag är alldeles lugn, och det är en så skön känsla. Jag ska jobba hemifrån imorgon och detta lilla mått av frihet var precis vad jag behövde just nu. Det känns som om varje extra mer eller mindre ledig dag gör helgen exponentiellt längre. Och utan folk som springer och glappar i dörren hela tiden finns det till och med en chans att jag får någonting gjort.

Just nu är det ren hönsgård på mitt jobb. Jag och kollegan T går som sura katter kring varandra, men jobbar i vart fall hyfsat bra ihop när vi måste. Problemet, just nu, är snarare att kollegan M har fått ta in hjälp nu när jag har nya arbetsuppgifter och de två kacklar på så mycket att jag idag fräste åt dem att hålla käften. Å ena sidan är det skönt att känna att man kan göra så till sina kollegor utan att de går i taket. Å andra sidan är det jävligt irriterande att det behövs. Nästa vecka ska jag börja skriva min tredje tenta. Snart nu, snart...

Fast det är kul på jobbet med. Jag sitter och lusläser avtal (kollegan T har fortfarande inte haft en vettig överlämning med mig så jag snokar reda saker på egen hand...) och ska skriva om buntar av dem. Joy! Dessutom får jag massor med komplimanger av random människor numera, och det i den mån att de faktiskt börjar gå in. Minst någon i veckan berättar för mig hur snygga dreads jag har och hur väl de passar mig. Fnittrande små japanska flickor som berättar för en hur söt man är, är bra för självförtroendet! Så dreadsen, som var tänkta mest som "rekvisita" till några lajv, blir kvar ett tag till.

Åååh, klockan är snart 9 och jag är inte superstressad över någonting alls. Bliss! Jag vet att jag får sova ut imorgon, jag har gott om tid att göra allt jag tänkt mig och jag kan göra det badandes bubbelbad om jag vill! Tror jag ska stänga av telefonen efter lunch med, bara för att få till den där extra lyxiga känslan av att vara ifred. Och så ska jag bygga dator på lördag och spela rollspel på söndag.

Bra helg. Bra, bra helg!