Inbildningsduktig

Jag såg här om dagen att jag på knappt två månader skrapat ihop mer än 50 övertidstimmar. 50 timmar... Min första tanke var ”Shit, inte mer?!” och så den andra tanken, lite självgott sådär: ”Nåja, det är ju 50 timmar ändå” som om övertid hade ett värde i sig. För vad har jag presterat på de där 50 timmarna eg? För lite.

Jag läser lite i ”Så ung? Så duktig!” av Katarina Pietrzak och får prestationsångest. Hon skriver så klokt, precis sådär som jag hade velat kunna skriva, om precis det jag känt och känner. Om rädslan att aldrig duga, om drömmen att vara bättre och skammen över att inte orka. Trots att man ju borde. Trots att alla andra orkar. Hon skriver bättre än mig, och att hon är journalist hjälper inte. Jag borde också kunna skriva så.

Intervjuerna i boken lyfter fram unga, högpresterande kvinnor med samma rädsla och skam som jag har. Men de får känna så!! vill jag bara fräsa. De är ju duktiga på riktigt!!! De har uppnått hur mycket som helst, så de har gjort sig förtjänta av sin prestationsångest. Medan jag; vad har jag att komma med? Förutom det jag har uppått såklart. Men det hör inte hit.

Tänk om jag bara är inbildningsduktig? Tänk om jag går runt här och egentligen är en sketen medelmåtta med gnällbehov och martyr-täcket djupt neddraget över ögonen? Tänk om all den här skammen är berättigad; tänk om jag inte är bättre än så här?

Jag kan inte sova, igen. Jag är trött precis hela tiden, men när det börjar dra ihop sig mot sängdax knyter sig magen och huvudet hittar på tusen saker som jag bara måste göra, först. Jag tror att jag försöker att inte somna för att slippa mardrömmarna. Men det hjälper ju inte stressen. Som för övrigt mycket väl kan vara totalt oförtjänt. Fuck.

Jag räknar noga alla utbrändhetssymptomen. Dalande minne? Check! Irritation och irrationella humörsvägningar? Check. Oförmåga att fokusera och en stark känsla av att ens hjärna förvandlat till mjukost och numera ligger i en liten hink och osar? Check. Inte långt kvar nu innan jag kan ropa Bingo.

Men hur slutar man då? För inte fan tänker jag skära ner på kvalitet, eller engagemang, eller glöd! Jag kan inte börja göra ännu sämre ifrån mig, det går inte. Alla andra orkar ju. Alla andra fixar det där jag bara kan önska att jag hade kommit ihåg, tänkt på, haft tid med. Alla andra har disciplin.

Eller borde jag trappa upp? För om jag bara är inbildningsduktig så borde det fungera, möjligen matchat med en liten gnutta mer självinsikt. Det är inte omöjligt att bli bättre än så här; det borde inte ens vara svårt. Så många andra klarar det. Så vad är min ursäkt?

The Pirate Bay

Jag skulle vilja skriva ett vasst inlägg i fildelningsdebattan, men det är lönlöst. Unni har redan skrivit det jag tycker, och på ett sådant sätt dessutom att det bara är att lägga ner pennan. Här har ni hennes fenomenalt kloka, lagom arga och framför allt insiktsfulla blogginlägg. Själv tänker jag omgående skaffa PayPal-konto och donnera pengar till hennes bok. Inte för att jag tror att jag kommer tycka om den, utan för att jag vet att jag tycker om henne.

Rubber Duck Debugging

Känner ni igen situationen där man suttit och svurit och pysslat och googlat sig fördärvad över något fullkommligt oförståeligt fel, bara för att komma på lösningen i samma stund som man förklarar problemet för en kollega? Jag vet inte hur många lösningar jag bidragit till genom att bara ställa mig snett bakom någon och titta på deras skärm medan de skamset inser vart misstaget ligger. Och nog har jag själv varit där många gånger med, med problem som bara inte går att lösa ända tills någon, som man bara vet kommer vara dryg om det hela, kommer in i rummet och undrar vad det var man ville.

Själva processen att förklara problemet för någon annan verkar göra att neuroner som tidigare sprungit runt i cirklar helt plötsligt tvingas ställa sig i raka led och reda ut vad tusan det är de pysslar med egentligen. Metoden kallas Rubber Duck method of debugging och beskrivs fantastiskt av min vän JC samt av följande citat

1) Beg, borrow, steal, buy, fabricate or otherwise obtain a rubber duck
(bathtub variety)
2) Place rubber duck on desk and inform it you are just going to go over
some code with it, if that's all right.
3) Explain to the duck what you code is supposed to do, and then go into
detail and explain things line by line
4) At some point you will tell the duck what you are doing next and then
realise that that is not in fact what you are actually doing. The duck
will sit there serenely, happy in the knowledge that it has helped you
on your way.

Works every time. Actually, if you don't have a rubber duck you could at
a pinch ask a fellow programmer or engineer to sit in.

Så nu har ni äntligen ett svar på varför man kommer på vad man gjorde för fel precis lagom för att ge den man bett om hjälp största möjliga tillfredsställelse i att känna sig överlägsen. Och om ni undrar varför den här posten är lite förvirrad, så beror det på att jag varit ute och druckit vin med ett medelålders biologpar, en borgmästare och en biskop. Bland andra. Jag kommer säket inse mitt misstag i skrivandet imorgon, när jag förklarar det för en gummi-anka.

One of those days

Igår kväll var ännu en sådan där kväll när allt bara är skit och tårarna rinner, fastän man inte har den blekaste om varför. Jag avskyr när det händer; känner mig maktlös och tom och vansinnigt utsatt. Jag vill veta varför jag är ledsen, jag vill kunna se kausalsambanden för det gör välden mindre kaotisk. Jag orkar inte med en värld där saker bara händer, for no reason.

Så vad hände igår kväll?

Jag var trött. Det är i och för sig närmast ett normaltillstånd numera, men jag tror det spelade in. Men den viktigaste orsaken tror jag var att jag… hmm, hur beskriver man det? Hade släppt gardet? Jag hade umgåtts med M under helgen, slappat, mått bra och undermedvetet, tror jag, lagt av mig försvaren. Jag har hört att vissa kan börja gråta efter en massage. Jag antar att det här är samma sak. Allting bara rullade ur mig, för det fanns inte tillräckligt mycket som kunde stå emot.

Och det är väl bra att man trots allt kan ventillera då där, men en kväll av random tårar räcker inte. Jag skulle behöva slappna av, bli ledsen, bli arg och sedan dessutom ha tid att göra någonting av det. Vara allt det där klart, så att säga. Nu hinns det inte. En kväll är för kort. Och är jag väl ledig en längre stund har jag som ingen lust att lägga den på soul-searching; då vill jag göra någonting kul. Har inte alls nog med kul saker i mitt liv för att hinna avstå.

Jag jobbar på körkortet, men ska försöka lägga mer fokus på det. Först körkort, sen två resttentor, sen nytt jobb. Men först körkort. Det övriga ska jag tänka mer på sen. Och om en månad är det påsk. Ska gå och be om fyra dagars semester i samband med det, nu. Det kan jag kosta på mig att tänka lite på.