Ångest.
Vad fan är det nu då..?
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 15 december 2009
fredag 4 september 2009
Mailet till min chef
Hej R
Diagnosen jag fick av läkaren idag var spänningshuvudverk, och botemedlet att ta smärtstillande och se över min livssituation. Jag gick hem med de orden ringandes i öronen och en klump i halsen, för jag känner inte att det finns så mycket utrymme för omställning i det jag finner jobbigt. Jag vet att vissa saker bara måste göras. Jag lutar mig tillbaka mot min arbetsbeskrivning och mina uppdrag och ser att de är helt nödvändiga och i allra högsta grad mina att ta hand om. Och jag känner inte att jag kan säga stop, för jag presterar inte tillräckligt, inte längre iaf. Jag borde vara bättre än så här. Och jag är _livrädd_ för att bli som kollegan T; att ge alla höga förväntningar men sedan inte leverera någonting av värde.
Under kvällen var jag och fikade med några kompisar, vi kom in på det här med huvudverk och Vanja sa "Men det är ju för att du gått in i väggen, det ser vi alla som känner dig. Du har ju nära till gråt hela tiden" Det brast fullständigt för mig där och jag har ägnat de senaste timmarna åt att gråta för att jag är så himmla trött och så trasig och så vansinnigt besviken på mig själv över att jag inte är bättre än så här. Det är ett sånt misslyckande. Och jag är mitt i det, det finns inget jag kan säga längre för att skjuta det ifrån mig.
Jag tänker spendera morgondagen hemma, och försöka fundera ut vart jag ska gå härifrån. På många sätt är jag rädd för att vakna och känna mig helt ok, för det har jag gjort så många gånger förut. Jag inser ju att jag inte är ok, men utan människor runt omkring som inte låter mig hålla god min slätar jag över det jag känner, för det är inte lämpligt. Jag känner redan nu att skalet håller på att åka på igen. Jag behöver lite tid för att förhålla mig till det hela. Det är så mycket prestige involverat i det här.
Det är lite svårt för mig att uttrycka mig just nu, men för att jag inte ska kunna komma undan eller säga att det nog inte var någonting ändå tänkte jag bifoga en grej som jag skrev den 1 juli. Så att du vet. Jag behöver fler människor som kan se igenom fasaden om jag ska få styr på det här.
Imorgon ska jag titta tillbaka på allt det jag skrivit under året för att försöka övertyga mig själv om att det inte bara är "just nu", inte bara "en grej". Jag tror att jag behöver enskildhet till det, så ring eller maila mig inte imorgon är du snäll. Jag är rädd att prestationsångesten tar över då. Jag tror att jag vet tillräckligt på måndag för att kunna prata om det här då. Och så skulle jag vilja be dig om en praktisk sak med; jag har ett möte bokat imorgon kl 12 med SAKS. Jocke vet vad det gäller. Vill du be honom att ta det istället för mig om han kan?
Vänliga hälsningar
/Jo
Diagnosen jag fick av läkaren idag var spänningshuvudverk, och botemedlet att ta smärtstillande och se över min livssituation. Jag gick hem med de orden ringandes i öronen och en klump i halsen, för jag känner inte att det finns så mycket utrymme för omställning i det jag finner jobbigt. Jag vet att vissa saker bara måste göras. Jag lutar mig tillbaka mot min arbetsbeskrivning och mina uppdrag och ser att de är helt nödvändiga och i allra högsta grad mina att ta hand om. Och jag känner inte att jag kan säga stop, för jag presterar inte tillräckligt, inte längre iaf. Jag borde vara bättre än så här. Och jag är _livrädd_ för att bli som kollegan T; att ge alla höga förväntningar men sedan inte leverera någonting av värde.
Under kvällen var jag och fikade med några kompisar, vi kom in på det här med huvudverk och Vanja sa "Men det är ju för att du gått in i väggen, det ser vi alla som känner dig. Du har ju nära till gråt hela tiden" Det brast fullständigt för mig där och jag har ägnat de senaste timmarna åt att gråta för att jag är så himmla trött och så trasig och så vansinnigt besviken på mig själv över att jag inte är bättre än så här. Det är ett sånt misslyckande. Och jag är mitt i det, det finns inget jag kan säga längre för att skjuta det ifrån mig.
Jag tänker spendera morgondagen hemma, och försöka fundera ut vart jag ska gå härifrån. På många sätt är jag rädd för att vakna och känna mig helt ok, för det har jag gjort så många gånger förut. Jag inser ju att jag inte är ok, men utan människor runt omkring som inte låter mig hålla god min slätar jag över det jag känner, för det är inte lämpligt. Jag känner redan nu att skalet håller på att åka på igen. Jag behöver lite tid för att förhålla mig till det hela. Det är så mycket prestige involverat i det här.
Det är lite svårt för mig att uttrycka mig just nu, men för att jag inte ska kunna komma undan eller säga att det nog inte var någonting ändå tänkte jag bifoga en grej som jag skrev den 1 juli. Så att du vet. Jag behöver fler människor som kan se igenom fasaden om jag ska få styr på det här.
Imorgon ska jag titta tillbaka på allt det jag skrivit under året för att försöka övertyga mig själv om att det inte bara är "just nu", inte bara "en grej". Jag tror att jag behöver enskildhet till det, så ring eller maila mig inte imorgon är du snäll. Jag är rädd att prestationsångesten tar över då. Jag tror att jag vet tillräckligt på måndag för att kunna prata om det här då. Och så skulle jag vilja be dig om en praktisk sak med; jag har ett möte bokat imorgon kl 12 med SAKS. Jocke vet vad det gäller. Vill du be honom att ta det istället för mig om han kan?
Vänliga hälsningar
/Jo
måndag 6 juli 2009
onsdag 1 juli 2009
Inbildningsduktig
Jag såg här om dagen att jag på knappt två månader skrapat ihop mer än 50 övertidstimmar. 50 timmar... Min första tanke var ”Shit, inte mer?!” och så den andra tanken, lite självgott sådär: ”Nåja, det är ju 50 timmar ändå” som om övertid hade ett värde i sig. För vad har jag presterat på de där 50 timmarna eg? För lite.
Jag läser lite i ”Så ung? Så duktig!” av Katarina Pietrzak och får prestationsångest. Hon skriver så klokt, precis sådär som jag hade velat kunna skriva, om precis det jag känt och känner. Om rädslan att aldrig duga, om drömmen att vara bättre och skammen över att inte orka. Trots att man ju borde. Trots att alla andra orkar. Hon skriver bättre än mig, och att hon är journalist hjälper inte. Jag borde också kunna skriva så.
Intervjuerna i boken lyfter fram unga, högpresterande kvinnor med samma rädsla och skam som jag har. Men de får känna så!! vill jag bara fräsa. De är ju duktiga på riktigt!!! De har uppnått hur mycket som helst, så de har gjort sig förtjänta av sin prestationsångest. Medan jag; vad har jag att komma med? Förutom det jag har uppått såklart. Men det hör inte hit.
Tänk om jag bara är inbildningsduktig? Tänk om jag går runt här och egentligen är en sketen medelmåtta med gnällbehov och martyr-täcket djupt neddraget över ögonen? Tänk om all den här skammen är berättigad; tänk om jag inte är bättre än så här?
Jag kan inte sova, igen. Jag är trött precis hela tiden, men när det börjar dra ihop sig mot sängdax knyter sig magen och huvudet hittar på tusen saker som jag bara måste göra, först. Jag tror att jag försöker att inte somna för att slippa mardrömmarna. Men det hjälper ju inte stressen. Som för övrigt mycket väl kan vara totalt oförtjänt. Fuck.
Jag räknar noga alla utbrändhetssymptomen. Dalande minne? Check! Irritation och irrationella humörsvägningar? Check. Oförmåga att fokusera och en stark känsla av att ens hjärna förvandlat till mjukost och numera ligger i en liten hink och osar? Check. Inte långt kvar nu innan jag kan ropa Bingo.
Men hur slutar man då? För inte fan tänker jag skära ner på kvalitet, eller engagemang, eller glöd! Jag kan inte börja göra ännu sämre ifrån mig, det går inte. Alla andra orkar ju. Alla andra fixar det där jag bara kan önska att jag hade kommit ihåg, tänkt på, haft tid med. Alla andra har disciplin.
Eller borde jag trappa upp? För om jag bara är inbildningsduktig så borde det fungera, möjligen matchat med en liten gnutta mer självinsikt. Det är inte omöjligt att bli bättre än så här; det borde inte ens vara svårt. Så många andra klarar det. Så vad är min ursäkt?
Jag läser lite i ”Så ung? Så duktig!” av Katarina Pietrzak och får prestationsångest. Hon skriver så klokt, precis sådär som jag hade velat kunna skriva, om precis det jag känt och känner. Om rädslan att aldrig duga, om drömmen att vara bättre och skammen över att inte orka. Trots att man ju borde. Trots att alla andra orkar. Hon skriver bättre än mig, och att hon är journalist hjälper inte. Jag borde också kunna skriva så.
Intervjuerna i boken lyfter fram unga, högpresterande kvinnor med samma rädsla och skam som jag har. Men de får känna så!! vill jag bara fräsa. De är ju duktiga på riktigt!!! De har uppnått hur mycket som helst, så de har gjort sig förtjänta av sin prestationsångest. Medan jag; vad har jag att komma med? Förutom det jag har uppått såklart. Men det hör inte hit.
Tänk om jag bara är inbildningsduktig? Tänk om jag går runt här och egentligen är en sketen medelmåtta med gnällbehov och martyr-täcket djupt neddraget över ögonen? Tänk om all den här skammen är berättigad; tänk om jag inte är bättre än så här?
Jag kan inte sova, igen. Jag är trött precis hela tiden, men när det börjar dra ihop sig mot sängdax knyter sig magen och huvudet hittar på tusen saker som jag bara måste göra, först. Jag tror att jag försöker att inte somna för att slippa mardrömmarna. Men det hjälper ju inte stressen. Som för övrigt mycket väl kan vara totalt oförtjänt. Fuck.
Jag räknar noga alla utbrändhetssymptomen. Dalande minne? Check! Irritation och irrationella humörsvägningar? Check. Oförmåga att fokusera och en stark känsla av att ens hjärna förvandlat till mjukost och numera ligger i en liten hink och osar? Check. Inte långt kvar nu innan jag kan ropa Bingo.
Men hur slutar man då? För inte fan tänker jag skära ner på kvalitet, eller engagemang, eller glöd! Jag kan inte börja göra ännu sämre ifrån mig, det går inte. Alla andra orkar ju. Alla andra fixar det där jag bara kan önska att jag hade kommit ihåg, tänkt på, haft tid med. Alla andra har disciplin.
Eller borde jag trappa upp? För om jag bara är inbildningsduktig så borde det fungera, möjligen matchat med en liten gnutta mer självinsikt. Det är inte omöjligt att bli bättre än så här; det borde inte ens vara svårt. Så många andra klarar det. Så vad är min ursäkt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
