Jag

Jag är en 18-årig underklädesmodell som pluggar till veterinär och...

Nej? Mm, kanske inte. Jag försöker igen.

Jag...

Jag är Dryga 30, och inte särskilt nöjd med detta. Jag är en cyniker, men en humoristisk sådan. Jag är antagligen intelligentare än de flesta du har träffat, men det gör mig inte smartare än genomsnittet. Jag är dryg, egocentrisk och manipulativ och fan vet varför jag kommer undan med det. Jag kan vara karismatisk, om jag vill. Jag får ibland höra att jag ser bra ut, och jag antar att det ligger en del i det. Jag vet att jag har ett bubblande skratt som lätt smittar, och jag älskar äventyr.

Jag är också en asocial datanörd som föredrar att ha min skärm som enda öga in mot världen. Jag är pragmatisk, uppriktig och frank, vilket gör att människor sällan förstår mig och jag sällan förstår dem. Jag har svårt att läsa kroppsspråk men lätt för att läsa tekniska specifikationer. (Det säger en hel del om mig, eller hur?) Jag tycker att kvinnor, generellt sätt, är vackrare än män men ändå är det män jag faller för i 80% av fallen. Go figure...

Jag har ett stort hjärta, men jag fick aldrig instruktionsboken till det.

Det här är min värld. Här skriver jag (för vem?) om mitt liv, så som jag ser det. Här finns även Sakerna i mitt huvud, för jag känner att koncept som lyckats göra sig så distinkta förtjänar en plats i etern. Det här är min övning i tillit, och i att uttrycka mig så att människor (någon?) förstår. Det återstår att se om jag lyckas.

Allt-är-skit-bloggen

För ett tag sedan talade jag skämtsamt med en kompis om att jag borde börja blogga om alla saker som går åt helvette i mitt liv. Det var skämtsamt sagt då, eller iaf lite skämtsamt. Hade jag trott på otur hade jag sagt att jag var naturligt otursförföljd. Som det är nu, vette fan vad felet är. Men allt går åt helvette.

Detta är vad som hänt de senaste åtta dagarna:
Dag 1) Jag och min sambo fegade ur i sista sekund o bestämde oss för att vänta en vecka innan vi bröt upp. Go figure...

Dag 2) Skulle spela WoW för första gången på länge med TB. Insåg just när vi skulle börja spela att min prenumeration har gått ut. Insåg sen att pengarna på Visa-kortet var slut. Cyklade ner på stan för att betala 60 speldagar kontant och insåg i en korsning att mina bromsar frusit. Lyckades att inte dö, men var tvungen att släpa cykeln hela vägen hem sen eftersom bromsarna låst sig.

Dag 3) Igensvullen i halsen, känns som jag har druckit klorin. Svårt att andas, mår skit. Får tid på vårdcentralen till dagen därpå.

Dag 4) Diagnostiseras med atypis halsfluss. Tyvärr har appoteket stängt när provsvaren väl kommer, så jag skickas hem med rådet att äta isbitar.

Dag 5) Sjuk, mår skit, har svårt att svälja penicilinet pga halshelvettet.

Dag 6) Sjuk. Får återbetalningskrav på bostadsbidrag som utbetalats under 2005, med 3000kr.

Dag 7) Min lyckodag denna vecka... Inget särskillt händer

Dag 8) Korsetten som jag har måttbeställt o väntat på i över en månad kommer. Den kostade mig en massa pengar som jag inte har, o jag hade höga förhoppningar om den. Visar sig vara uselt sydd och sitter förjävligt på mig. Chanserna att reklamera är något under noll, men jag skriver iaf ett brav o försöker. Frågar TB om vi kan WoWa ikväll så jag får avreagera mig lite o han säger visst. 30 min senare kommer han på att han hade kvällen bokad. Ingen korsett, inget spel.

Och detta, mina kära läsare, är bara de senaste åtta dagarna. Saker som detta händer mig dagligen och har gjort det så länge jag kan minnas. Ibland kommer det korta pauser i helvettet, men annars så flyter allt på. I år har jag tex redan hunnit tappa bort en av mina katter, kuggat samtliga tentor pga fånig blackout, missat en hel kurs för att jag varit för upptagen med allt som går dåligt o inte fått lön denna månad pga liiiten miss i inrapporteringsrutinerna. Och det här är bara exempel. It goes on and on...

Varför är det så här?

Förnuft och känsla

Det slog mig idag att jag har en dålig koppling mellan mina impulser och den del av mig som skulle kunna kallas förnuftet. Jag kan vara hur rationell och logisk som helst kring någonting, och samtidigt helt och hållet i klorna på mina känslor kring detsamma. Och ja, de två är inte sällan helt motstridiga. Fröken 1 och Fröken 2 kan inte kommunicera med varandra, och just detta, att båda sidorna är tvärstarka och samexisterar, gör mig inte direkt till en lycklig person.

Ibland är det som att stå brevid och se dem röja på i sina respektive världar, fullkommligt omedvetna av varandra. Två paralella exstenser med varsin uppsättning av normer och ideer på hur man tar sig an problem, på hur man bör leva sitt liv. Och vart hamnar jag i det här? I mitten så klart. Som en skilsmässounge där mamma och pappa inte pratar med varandra. Eller kanske mer som en kattägare med två katter som inte kan vistas i samma lägenhet, men som vägrar erkänna varandras närvaro.

Det är som värst i samband med automatiska tankar - ni vet den där typen som dyker upp utan att man reflekterat över något egentligen. Som till tentan jag skrev, och misslyckades med förra veckan. När jag lämnade in den kom Fröken 1 inbrakandes i rummet med fullfjädrad ångest och skamkänslor upp till knäna, medan Fröken 2 i ett alternativt universum tyckte att det förvisso var synd att kugga, men nu var det iaf utrett vad jag kunde och inte kunde och det skulle man dra nytta av till nästa gång. Låter det som vettiga saker att tänka? Nå, försök få din hjärna att känna att båda två är Den Enda Sanningen och se hur /du/ känner dig efteråt...

Och det hjälper inte att tänka rationellt kring det hela, att försöka jämka känslorna och förnuftet och se att det finns en droppe sanning i allt och dylikt skitsnack. Fröken 2 är helt med på noterna, men det är ju inte hon som behöver övertygas med pragmatiska argument... Fast fan vet om det inte är lika illa åt andra hållet, när jag önskar att jag kunde få handla i enlighet med mina känslor istället och det enda som hörs är en rationell röst som gör utbyteskalkyler och pro et contra-listor. Nåja, så länge någon av dem skriker högst så har jag iaf en teoretisk möjlighet att välja sida...

Varför tog jag upp det här nu igen? Just det, jag var läss på att stå i mitten, läss på att se dem leva sina liv som om de inte vore barn av min överambitiösa fantasi, läss på att de inte kan se varandra och erkänna att de delar samma universum som mitt stackars förstånd som inte behöver fler saker som ställer till det, tack så hemskt mycket.

WoW -hardly a part of my life

Jag försöker plugga, för gudarna ska veta att jag har mögglat på universitetet i väl många år nu. Jag försöker släpa mig upp på morgonen och göra det jag ska. Problemet är bara att jag är vansinnigt mycket mer intresserad av att slå in skallbasen på diverse monster än att tokplugga formler.
Temporary kom med förslaget att jag skulle applicera sånt jag pluggar i WoW. Vad tror ni om följande;

”Ursäkta mig herr crocolisk, men som ni ser här är andelen eget kapital i relation till era skulder mer än 50% lägre och detta tillstånd synes ej vara endast tillfälligt. Jag skulle därför rekommendera er att antingen göra en nyemission eller å det snaraste ansöka om företagsekonstruktion, för att på så sätt undvika konkurs.”

eller

”Jag är ledsen herr Hord-shaman, men den sakrättsliga övergången skedde redan när Trube lootade monstret. Ni har således inget äganderättsligt anspråk gentemot honom rörande The Staf of Ultimat Power, även om monstret i frågan förvisso hade lämnat den som säkerhet för sina skulder gentemot er. Får jag istället föreslå att ni till nästa gång färsäkrar er om att ha både underborgen och även panträtt i fast egendom att kräva ut av era gäldenärer?”

Kanske inte, va...?
*återgår motvilligt till pluggandet*