Jul och kärlek och saker

Jag firar inte jul. Det finns ingenting i den som jag kan ta till mig; allt detta umgänge med familjen, gemenskapen, den där jämrans kravet på att vara sams och överens för att det är Jul (TM)… Jag julpyntar inte, inte ens en julstjärna i fönstret. Men jag har en hel låda med julpynt i källaren och den blir mer och mer välfylld för varje år. Jag är hopplös. Jag älskar att samla på mig julgranspynt i väntan på en framtida gran. Jag har inte ens en plan för när jag ska använda dem, bara en tanke på att förr eller senare så kommer jag ha en gran själv och då kommer de passa.

Och så älskar jag julklappar. Eller; jag älskar presenter och inte ens epitetet ”jul” kan förändra det. Det fåniga är att det är en relik från mina föräldrar. När jag var liten fick man presenter istället för uppmärksamhet och det ligger kvar någonstans där i bakhuvudet, att paket betyder att man är omtyckt. Och liksom mina föräldrar har jag, om jag inte tänker efter, en tendens att tro att bara för att människor blir glada om jag ger dem något, så har jag gjort dem lyckliga.

Nåja, i år blir det inget julfirande alls. Jag tror det blir jättebra. Det var länge sedan jag firade jul med min släkt men varje år har det ändå funnits någon annans jul att fira. Jularna med P var helt ok, om man förtränger hans föräldrar. Vilket man gärna gör; särskilt hans mor. Förra julen med T’s familj var märklig. Hennes mor har jultraditioner så djupt rotade och självklara för hela släkten att jag knappt kunde ta ett steg utan att trampa snett och sedan få förklarat för mig att det var såhär och såhär man gjorde på samma sätt som någon förklarar för en 5-åring att det inte är en höjdaridé att äta bin. Traditioner är ett konstigt, konstig djur.

I år ska jag istället spela Wii (lånat från jobbet) och köpa allt jag vill ha, för man bör inte fnysa åt möjligheten att göra sig själv glad, även om det är med pengar. Och jag är lättroad; fårskinnsvantarna jag köpte igår är fluffiga och mysiga och gör mig alldeles glad bara jag tar på mig dem. Men jag får fundera på vad jag vill ha mer; verkligen vill ha. Funderade på en spelkonsol en stund, men jag tror det mer var en wim än en riktig önskan. Har en tendens att tröttna på sånt och i vilket fall som helst så vill jag inte köpa någonting till den här lägenheten nu när det känns som jag är utflyttad till hälften redan.

Det kanske blir en mini-laptop istället. Det har jag velat ha länge, så risken att tröttna efter en vecka borde vara liten. Dessutom är det en praktisk pryl. Sen funderar jag på att uppdatera garderoben ordentligt. Inte direkt en arketypisk önskan vad gäller mig, men jag har börjat utveckla en vilja att inte bara klä mig praktiskt, som sträcker sig längre än till mina tidigare utsvävningar med korta kjolar. Jag ska köpa mig lite lyx, fast det blir nog något efter jul för affärerna här hemma är helt hopplösa vad gäller utbud. Önskade mig en tur till Barkaby förut, och det är nog inte omöjligt att jag får det också.

Och så en framtidsönskan; en Maine Coon. Det är alltså en raskatt, men till skillnad från de flesta raser, som jag är oerhört skeptisk mot, är Maine Coon tämligen mycket Riktig Katt och förhållandevis lite Ljummen Grå Plast. De hänger exempelvis inte på folk som iglar, så som många katter är framavlade för att göra. De kan väga upp emot 8-10 kg och med den storleken kan en katt bry sig om vad tusan den vill. Pi (som är en liten igel, stamtavla eller ej) behöver sällskap när jag inte är hemma. Och jag är klar med kattungar för ett bra tag framöver, men jag ska se om jag inte kan rota upp en omplaceringskatt med några år på nacken. En som är färdig med att klättra i gardiner och välta blommor, och som mest vill ligga i soffan och vara stor och lat.

Annars då? Mjo, jag har slutat vara singel. Och efter den fösta stora chocken så har jag hållit väldigt tyst om detta, incase saying it out loud would make it not true. Jag har fortfarande inte vant mig. Fast övergången var ju… Eller; vi har ju ändå haft ett förhållande så jämrans länge så det var som svårt att se när det känslomässigt blev ordentligt befäst. Och turerna har gått så upp och ner att det är oerhört svårt att sluta vara rädd.

Rent praktiskt finns det däremot ett datum och en ring o allt! Fansy that! Jag fick en jättesöt silverring av M, som var så nervös inför det hela att hans hjärta höll på att banka sig ut genom kroppen. Sen så hade vi världens bästa helg tillsammans, innan han återgick till att knappt prata med mig i någon vecka. Oh well. Nåja, han är som han är och jag älskar honom högt och lågt för det. Och ringen var världens kanske bästa present. Jag snurrar lite på den ibland när världen känns jobbig eller tvivlen på vad han verkligen känner för mig blir för påtagliga. Och så känns allt bättre. Magic trinket indeed.

Jag är så himla förtjust i den där pojken att det är fånigt. Blir alldeles varm i magen av att tänka på honom. Kan ligga i sängen o vara tokförkyld o snorig o grinig och asocial ända ut i fingerspetsarna, och fortfarande önska att han var där och kramade om mig. Han är inte alltid lätt att ha o göra med, men han är alldeles min och det är jag mycket nöjd med!

Alla de små djuren

Jag hittade en svan idag. Den låg invid trottoaren vid en busshållsplats vid sjukhusentrén. Trafiken gjorde sitt bästa för att flyta runt den. Människor som var på väg hem från jobbet gick förbi stirrandes eller aktivt ignorerandes den.

Om jag inte tittar är det inte mitt problem. Polisen får ta hand om det. Någon annan ringer säkert…

Men fan, tänkte jag, och blev denna någon annan. För jag kunde inte bara åka förbi; det fanns inte på kartan. Man lämnar inte djur ute i trafiken.

Så det var bara till att försöka valla bort den. Den verkade inte uppenbart skadad, men den kunde inte flyga. Det var ett ungdjur, fortfarande gråbrunt i fjäderdräkten, så kanske har den inte fått styr på det där med flygning ännu eller så var den bara chockad. Det skulle jag också ha varit om jag var en svan som hamnat mitt i 17-rusningen sådär.

Det gick förvånansvärt bra att valla den. Jag ledde cykeln precis bakom den och såg till att den gick någorlunda rakt framåt. Den väste och bröstade sig men gick ändå snällt dit den skulle. Först tänkte jag bara ta den mot en närbelägen gräsplätt, men den iden gav jag upp rätt snabbt och satte sikten mot ån istället. Det kändes inte så bra att lämna den så nära trafiken, så det var bara att traska.

Det är kanske 200 meter mellan busshållsplatsen och ån. Vägen däremellan är full av cyklister som mer eller mindre snällt väjade för mig och mitt svanekipage. Någon enstaka stannade till och funderade på vad man skulle göra med den. Kanske skulle man ringa polisen? Skröfs heller, tyckte jag. Jag tar ner den till vattnet. Oj, kan man göra så, bara sådär? Jovars. Jaha.

Rakaste vägen till ån går nerför en brant trapp, och där vägrade svanuslingen att gå. Inget hjälpte. Det fick bli den låååånga vägen istället. Mycket fräsande och morrande, och några misslyckade flygförsök och påföljande krascher senare var vi nere vid parken vid vattnet och där la sig svanen (som jag i mitt huvud döpt till Hon) helt sonika ner i gräset och vägrade att flytta på sig. Ingen skrämsel hjälpte längre, Hon låg där hon låg.

Jaja, tänkte jag och lämnade henne där. Tänkte att jag trots allt kanske ska ringa polisen o se om de har några rutiner för omhändertagande av skadade djur. Men den snälla tanten i polisens växel kunde tyvärr inte hjälpa mig. Efter lite runtfrågande konstaterade hon att polisen inte tar hand om skadade djur, utan man får vända sig till kommunen som kan sköta avlivning. Ingen vidare utsikt… Men så lyckades vi få fram ett nummer till Katastrofhjälpen, en slags fågelakut, istället. Det lät mycket bättre. Jag ringde dit.

Mannen på katastrofhjälpen lyckades på 3 minuters samtal ge mig en kurs i hur man undersöker bäckenet och bröstbenet för att se om svanen är skadad, och utgick helt sonika från att det är det första man gör om man hittar en svan bara sådär. Jag var inte helt övertygad… Men jag fick även en hel bunt med hjälpsamma tips om vad det kunde vara för fel på den och teorin var att den tagit fel på asfalten och vattnet, fått en hjärnskakning vid landningen o nu var lite lagom borta. Det lät ju trots allt lovande. Jag sa att jag skulle gå och titta till den igen.

Ringde P. Frågade om han hade lust att möta upp mig vid vattnet och leka hjälte. Det gällde en svan. Och jovars, han kunde komma förbi. Så jag gick ner till parken där jag lämnar Henne. Och hittade ingen svan.

Ringde P och sa att svanen nog tagit reda på sig själv och att hjälp inte längre behövdes. Men det bor en skeptiker i mig och jag tänkte att jag i vart fall ville se var den tagit sig ner i vattnet. Så ut i vassen med mig. Jag blev rätt stirrad på där jag klev runt i vegetationen och letade, men stirrande cyklister stod inte överst på min tio-i-tipplista just idag. Jämrans folk som inte vågar involvera sig. Nåja.

Jag gick en bra bit till, tills jag kom till slussarna och där låg den igen på asfalten. Den måste ha tagit sig över vattnet på något sätt, men nu kunde man se att den var skadad. Ena benet var lite blodigt kring leden och den ville inte stödja sig på det längre; något som inte alls varit ett problem när jag vallade den bort från vägen. Skräp. Mina pengar ligger på en ny kraschlandning. Dumma fågel.

Ringa P igen. Förklara läget. Be om assistans. Han skulle just cykla från jobbet, så det var bara till att underhålla sig själv i 10 minuter medan man väntade. Svanen försökte smita, men beväpnad med svanhanteringstips från Katastrofhjälpen var det inga problem att hålla den lugn. Med en hand löst runt halsen på den och en hand på dess rygg satt jag sedan och blev stirrad på av ännu fler passerande människor innan P dök upp.

Jag hade möjlige kunnat lyfta Henne själv, men jag vågade inte riktigt testa och riskera att tappa henne, särskilt som hon redan var skadad. Så P fick bära medan jag höll den löst kring halsen så den inte kunde gnabbas. På andra sidan slussen var ån betydligt bredare, som en liten sjö, och där simmade en likadan ungsvan. Lika bra att släppa ner henne i vattnet där tyckte jag, så det bar ner för en brant och in i vass innan Hon kunde stoppas ner rakt i ån. Trotts det dåliga benet paddlade hon iväg ganska framgångsrikt, ruskade på sig, drack lite och tog sikte på den andra svanen.

De möttes upp i mitten på den lilla sjön, och jag kände mig så jäkla nöjd med mig själv! Svanen hade en kompis, den verkade må helt ok, den skulle säkert repa sig. Även om benet är brutet så läker sånt oftast bra. Och de största riskerna i vår å är att man får en brödlimpa i huvudet från någon av de fågelmatande pensionärerna. Det såg ljust ut för den och den hade en kompis och jag hade fått se till att den kom rätt. Gud, en så skön känsla! Skit vad nöjd jag är!

Hemlösa och avlivningshotade katter. Vilsna igelkottar och svanar. Hur kommer det sig att just jag springer på alla dessa djur? Är det så enkelt, och så trist, att jag helt enkelt vågar titta? Orkar bry mig? Nåja, det är skyst att få vara hjälte ibland även om det är på liten skala. Just nu mår jag riktigt bra med mig själv. Men det är ju inte utan att man undrar vilket djur jag kommer snubbla över härnäst…

Liten

Liten blev påkörd i fredags, och jag blev ännu än gång medveten om hur dålig jag är på att sörja. Jag kan vara ledsen hela vägen in i själen, men ändå inte veta vad jag ska göra av det. Eller koppla bort alla jobbiga tankar en stund, bara för att sedan få dåligt samvete för att jag inte är mer ledsen. Jag tittar på mig själv utifrån och det jag ser uppför sig inte vettigt. Och den interspekten stör mig.

Just nu är jag mest trött. Jag har en massa saker i huvudet som jag skulle vilja skriva, men de kommer liksom inte fram, stockar sig i halsen. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Vet väl kanske inte vad jag själv menar. Kanske lika bra att lägga ner det här istället, och gå och krama lite på den kisse jag har kvar.

Quick fixes

Nu har jag varit på gymmet igen; kände att det var läge med lite kondiktionsträning på all denna bodypump. Så det blev ett pass spinning. Spinning är, mina kära vänner, djupt överreklamerat. Man trampar tills man nästan dör av andnöd, svettas så att det skvätter om det (jo, faktiskt!), men när man sedan ser sig i spegeln i omklädningsrummet så tittar inte en superslimmad cyklist tillbaka utan det är samma lite kurviga tjej som förut. För allt detta slit! Jag är djupt besviken. Det känns på något sätt som falsk marknadsföring.

Det där med att träning inte ger resultat förrns på ett tag, stämmer inte riktigt heller dock. Sedan jag började träna har jag både fått mindre bröst och ont i höfterna. Men på något sätt är det kul ändå, även om jag inte sticker under stolen med att jag hellre hade inlett min träningskarriär med att gå ner 10kg och sedan jobbat upp det där med styrka, kondition och smidighet. Men folk har låtit mig förstå att det inte är riktigt så det går till. Typiskt.

Jag känner mig lite som den fula ankungen, eller möjligen den gödda gåsen, när jag och Å är iväg och beter oss västerländskt (för bara i dessa länder av överflöd får folk för sig att betala dyra pengar för att stånka av sig så att de sedan kan vräka i sig kalorier de inte behöver och sitta still resten av dagen…) bland alla smärta, välformade och käcka flickor. Fan. Och så känner jag mig gammal. Det hjälper som inte att jag tycker det är skitkul att träna, det sitter ändå en liten träningsdjävul på min ena axel och pekar ut alla valkar på min egen mage när jag gör situpps. Mutter. I want the quick fix now plx, så att jag kan koncentrera mig på träningen sen.

Nåja, det är inte så illa som det kanske låter. Och jag har blivit både starkare, smidigare och möjligen mer cyniskt inställd till mänskligheten sen jag började träna, så visst har jag märkt av lite av de positiva effekterna med. Och jag tränar primärt just för träningens skull, för att det är kul och för att det får mig att må bra. Med detta sagt; vet ngn av er hur man fuskar här tas förslag likväl tacksamt emot!