Min mor är fem år gammal

På väg med cykel hem från jobbet. Klockan är 19:40. Telefonen ringer. Det är Mor.

Jag

- Hej mamma.

(Försöker låta lite glad. Går väl sådär)

Mor

- Hej.

(Mor har bästa guilt-trippingrösten på. Spelat neutral, med klara övertoner av indignation. Som om alla världens orättvisor lagts på henne, men att hon bär dem med tystnad.)

Mor

-Vad gör du?

- Jag är påväg hem från jobbet. Jag slutade precis.

- Jaha. Är du tillbaka från Australien nu?

(Kort ton. Riktigt kort.)

- Ja mamma, det var ju länge sedan! Jag skulle ju bara vara borta i två veckor.

- Jaha.

- Ja, jag skrev ju det på vykortet. Fick du inte det?

- Nä, det stod inget på vykortet.

- Jo, jag skrev att jag hade en vecka kvar. Och att jag redan varit där en vecka.

- Jaaa, just ja...

(Liten tvekan där. Men så åter till det korta, anklagande.)

- Lever du? Hur mår du?

(Bara Mor kan få "hur mår du" att låta som ett åtal. Jag undertrycker lusten att säga "Om jag inte hade levt hade jag väl knappast svarat i telefon". Istället, lite glättigt;)

- Jodå, jag lever. Lite trött bara. Jobbar väl lite för mycket. Jobbade mellan kl 8 imorse och nästa 8 på kvällen...

(Kanske tar hon hinten)

- Jaha.

(Nähä...)

Mor

- Du ringer aldrig.

(Suck. Jag kan inte komma på ett enda samtal med henne de senaste åren som inte hamnat här)

- Mamma, jag är påväg hem nu. På cykel. Jag har jobbat jättesent och är hungrig.

(Mor försöker avbryta)

Jag

- Tycker du att det är rätt tid att prata om just det här nu.

- Men du svarar ju aldrig!

(Men för i helvette. Vad jag vet har jag inga missade samtal från henne. Inga. Men det är ingen ide att påpeka det)

- Kan vi inte prata sen?

- Jaha, hejdå.

- Hejd...

*klick*

När blev jag såhär tråkig?

Hur blev det jobbigt och läskigt att dra igång äventyr?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Now here's a funny story...

Var på första sjukgymnast-styrda träningspasset idag. Med ett stadigt försämrande rygg- och axelparti fanns det till slut ingen annan utväg förutom att faktiskt börja träna. På allvar. 3ggr per vecka, no less.

Och idag var alltså första passet. Angsten låg på en pre-tentanivå. Jag är inte bra på att vara dålig på saker. Tanken på att en vältränad ung kille ska stå o påpeka för mig vad jag gör för fel 3ggr/veckan kändes inte särdeles tilltalande av någon anledning. Men jag tog mig själv i nackskinnet, bytte om, packade skorna o mer eller mindre släpade mig själv till gymmet.

Och upptäckte väl framme att mina träningsskor saknade skosnören. Gaaaaaaaaaah!!!

Inget att göra åt. Jag kunde knappast dra på mig de lätt fuktiga köra-bil-skorna i gymmet, så det var bara att ta på sig träningsskorna utan snörning och hoppas, hoppas, hoppas att sjukgymnasten iaf skulle ha samvete nog för att inte fråga mig om det. Angst.

Så: varför saknar mina träningsskor snören?

Jo, för någon månad sedan, när snön hade fallit på allvar, skulle jag dra på mig vinterkängorna för första gången på säsongen.

Bråttom, bråttom, ska med bussen, helvettet, ett skosnöre är trasigt. Vad göra? Rycka snörena fr ett par skor jag nästan aldrig använder så klart! O sen stoppa tillbaka dem i hyllan och promptly glömma bort hela episoden.

Och så idag: bråttom, bråttom. Huvudet fullt av jag-vill-inten. Rycka skorna, ner i kasse, åka. Upptäcka missen för sent. Skämmas...

Jag behärskar fyra språk och läser böcker om teoretisk fysik som ett tidsfördriv, men det här med skosnören är bara för komplicerat för mig.

Tur iaf att jag har andra vinterskor med. Med kardborrband.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Orden blir alltid färre än tankarna

Jag åkte förbi Tunafors bruk nyligen. Det är en så vacker byggnad; med sin vackra, onödiga, nygotiska arkitektur står den där som ett bevis på att någon tyckte den var viktig, värd tiden. Men det enda som fortfarande står orört är gjutjärnsdekorationerna på taket.

Jag undrar hur det vore för personerna som ritade, byggde, drev fabrikerna att se dem nu. Hundratals liv kretsade kring den byggnaden, och det enda som återstår nu är ett slitet husskellett. Ett tomt, trasigt skal.

Människor tror att det de gör spelar roll. De lever sina liv som om de alltid har funnits, som om de alltid kommer finnas. Men hundra år efter att bruket var det viktigaste staden hade, finns bara några sönderklottrade väggar kvar. Hade någon kunnat tänka sig det?

Vi jobbar på som om det spelade någon roll. Det måste vi, för vad hade det annars funnits att sträva efter? Men snart nog finns det ingen som minns, eller som bryr sig.

Vi kanske spelar roll i stunden, för dem som står oss nära och för dem vars liv vi påverkar. Men även det bleknar snart. Världen bryr sig inte om våra ögonblick till liv.

"So, I guess I'm just another animal on Earth, just a type of primate, the third chimpanzee, better at using tools and able to talk. And then I'm going to die and there will be eons of more time when I will not exist, just like the eons of time before I did. /.../ Just an animal on a planet in a solar system. Nothing special." - Julia Sweeney

Det är som det är.


- Posted using BlogPress from my iPhone