Att slå hål på en myt

Är glas ett fast eller flytande ämne? Varken eller, eller både och - det är ett mellanting som kallas amorft. Det är visserligen nog så hårt, men till skillnad från de flesta andra fasta ämnen man stöter på är det inte kristallint, utan molekylerna ligger slumpmässigt som i en vätska. Därför ”rinner” det i den meningen att det så småningom anpassar sin form efter omgivningen, men det sker mycket, mycket, mycket långsamt. Faktum är att glasets tendens att kristalliseras tar ”hundratals eller tusentals år vid vanlig temperatur” skriver NE. Att ett hundra år gammalt fönster skulle vara märkbart tunnare upptill på grund av att glaset runnit är dock helt osant.

Icke desto mindre är gamla fönster ofta tunnare upptill, men av en helt annan anledning. När man tillverkar glas med traditionella metoder blir det aldrig exakt jämntjockt. Vanligtvis valde man att montera glaset med den tjockare delen nedåt.

Referenser:
Charles Kittel, Introduction to solid state physics
Glafo, 2003-10-10: http://www.glafo.se/faq/skronor.html
Nationalencyklopedin: amorfa material, glas

(Och han som jag skrev om i förra inlägget hävdade att glas flöt snabbare än så! Ha!)

Det var kul

Det var kul så länge det varade... Ett sådant underligt uttryck! Är inte allt det, så länge det varar. Skulle man inte se till att det slutade vara väldigt snabbt, om det inte var kul? Fast det ligger lite mer bakom det ändå. Det säger att vad det än var så var det värt varandet, trots den överhänganse risken av vad som händer när det slutar. Det var så kul att det var värt konsekvenserna. Det varade för att en brist på detsamma /nu/ verkade värre än en saknad /sedan/.
Det var kul så länge det varade... Jag är ganska nöjd med mig själv för att jag kan säga så. För att jag kan se tillbaka och inte bara vara ledsen, utan även väldigt glad för det jag har fått. Tog en stund att komma hit. Det gör det alltid. Och jag erkänner, jag är fortfarande lite ledsen för så kul vi hade haft, hade det varat längre! Jag är ledsen för detta missade tillfälle att roa varandra, att lära sig förstå varandra. Han var roanda, mycket roande, och intressant och jag känner inte att jag fick bli klar med detta, och det pyr i min själ. Men det var kul så länge det varade...
Det var kul så länge det varade, men även om jag är en pragmatisk flicka så hoppas jag ibland på mirakel. Fast egentligen tror jag inte på dem. De är en snuttefilt, ett sätt att släppa taget en liten bit åt gången. Kanske återkommer han. Kanske sparkar jag inte honom på smalbenet med mina älskade stålhettekängor då. Kanske kommer det en del två. Men även om det inte gör det, så var det kul så länge det varade.
Ja, det var kul så länge det varade. Jag kan tänka på det och le, för det fick mig att må bra. Får mig återigen att må bra. Men saknaden finns nog kvar en stund till ändå.


(Not till er rara människor som hört av er o undrat om det rör sig om mig o P kan jag säga; nejdå. Han o jag må vingla ibland, men vi står fortfarande upp. Men jag är ju en gång för alla en såndär underlig människa som ibland involverar mig i andra människor än min ärade sambo. Och jag tar mig även friheten att vara ledsen över andra ibland, att sakna dem och att önska att saker vore annorlunda. Men saker blir sällan annorlunda bara för att man önskar det, därav ovanstående inlägg. Och nej, jag håller inte på att gå under i hjärteplågor. Jag är bara lite ledsen o besviken men det håller på att gå över, o jag är mitt i alltihopa ärligt glad för att det faktiskt /var/ kul så länge det varade.)

John Blund kom med en säck full av ångest till mig i natt. Som vanligt kom det hela smygande. Jag kände mig stressad, hade svårt att varva ner. Hjärnan spann loss som en gerbil i ett automatiskt ekorrhjul, men ajg hade många små saker som behövde göras undan och tänkte inte mer på det. Tänkte att jag var effektiv. Kände mig duktig. Produktiv. Så kom kvällen och tröttheten. Jag bestämde mig för att varva ner. Och bestämde är verkligen rätt ord i sammanhanget. Jag fick kommendera mig att lugna ner mig, att försöka slappna av, andas vettigt, sluta tänka på så många saker samtidigt... Just det där med tankarna visade sig vara det största problemet. Det tog inte lång tid innan ajg insåg att min hypade hjärna försökte hålla något dålt för mig och därför slängde upp tankar hej villt. Jag försökte fokusera, koncentrera mig på det som låg bakom och som jag inte ville tillåta mig själv att titta på, men det var som att ha brytnignsfel och försöka titta på en av de där 3D-bilderna som var så poppulära på 90-talet. Man fokuserar, o fokuserar, kisar, tittar bort och tittar dit igen i hopp om att lura bilden att avslöja för en vad det är den egentligen visar. Men inte då, nej det som syns är en gröt av löv eller abstrakta mönster...

Jag lyckades slappna av till slut, och började spontant att gråta till stackars P’s stora förvåning. Fan vad fånig jag kända mig! Blir alltid så när Fröken 1 och Fröken 2 är involverade. Fröken 1 gråter som om hjärtat ville brista, och Fröken 2 ser på och undrar what the fuss is all about. För inget har ju hänt, egentligen. Det finns ingen anlednign till att må dåligt här, eller hur?
Jag somnade iaf till slut, utan att ha fått reda på vad alltsammans handlade om, och utan att må det minsta bättre. Skitpsyke, skitvärld, skitliv.