Med GT i blodet

Skrivet den 19 juli 2007, typ...

Jag bör väl inleda med att säga att jag är tämligen drucken när jag skriver detta, vilket torde förklara diverse inkoherenser och brist på sammanhang som kan tänkas uppträda senare i texten.

För första gången på evigheter har jag varit ute på krogen (eller pubben i förevarande fall, men ändå...) och till min förvåning så har kvällen varit förjävla trevlig. Jag har skrattat så mycket att jag på fullt allvar har träningsverk i kinderna nu. Människorna jag var ute med var en blandning av gamla vänner som jag egentligen inte umgås med längre, samt deras kompisar och div annat löst folk. Och inte en enda av dem var sådär riktigt normal. Det var underbart.

Egentligen var det en av P’s gamla vänner som föreslog att jag skulle med. P själv var frånvarande ikväll och lika glad är jag för det. Har umgåtts med honom rätt mycket den senaste veckan och pratat med honom flera gånger per dag, och känner mig rätt mätt på pojken nu.

Det var i vart fall så befriande att vara ute med människor som inte strävade efter att vara så jämrans politiskt korrekta hela tiden; som pratade WoW och rollspel och sex (ibland i korrelation) utan att konspiratoriskt behöva sänka tonfallet först. Folk som vet hur man dricker, när man väl dricker. Det var allt från flickan som vikt ut sig, den socialdemokratiska riksdagsmannen, till pojken vars counter strike-lag varit två i Europa. Mkt speciellt gäng. Mkt härliga människor.

Jag trodde inte jag var full tills jag satte mig på cykeln, men att nästan cykla in i en bil i korsningen på väg hem var en dead give-away. Eller kanske inte ändå; jag är rätt bra på att vara en usel trafikant. Hur som; jag är nog sanningen att säga tämligen rund under fötterna. Dags att sova nu. Det är meningen att jag ska ta mig upp tidigt imorgon. Vi får väl se hur det går...

Glad är jag i vart fall. Glad, och jävligt tillfreds med livet.

Betraktelser

Skrivet den 11 juli 2007 kl 20:10

Fortfarande nätlös. Det var oerhört påfrestande i början; detta att inte kunna kommunicera med omvärlden som jag var van vid, att inte kunna inhämta information som och när jag ville. Varje dag tyckte jag att jag snubblade över saker som jag alltid tagit förgivet förut, och som nu blev svåra. Bankärenden. Hitta en soffa. Busstider. Kommunikation.

Jag var inte bara frustrerad; det var snarare frågan om en fixering, ett måste som inte fick utlopp och som drev mig till vansinne. All denna tid. Vad ska jag göra av den? Den fyllde upp sig själv med ett tankebrus som jag inte ville ha. Jag började sy för att kunna fokusera på en sak allena. Jag fick mycket sytt. Samtidigt låg tankebruset där ändå i bakgrunden och liksom hotade att skölja över mig som en storm om jag lät det. Jag tänker mycket som det är. Jag kan inte hantera mer. Men den kom ändå.

Den kom, och den gick och den var ingenting. Jag plockade sönder mina tankar och tittade på dem och de var bara luft. Ingen substans. Inga stora monster, bara läskiga fasader.

Jag vet att jag har använt datorn som ett medel att fylla upp hjärnan med information; stuva i intryck i sådan mängd att ingen tid blir över till att tänka. Men tänkt har jag gjort ändå. Tänkt och analyserat och lyssnat på mig själv och andra. Och gjort mig själv trasig med insikter som jag hellre hade velat vara utan. Men jag har dem nu, och de bygger upp mig lika mycket som de tar isär mig.

Jag tänker alltid. Det är aldrig tyst i mitt huvud. Nu har jag så smått börjat inse att det är ok. Det jag inte vågar tänka på är ingenting egentligen. Jag kan låta det vara stilla runt omkring mig, för de tankar som kommer är de som kommer ändå. Och dem kan jag hantera. Jag vinner inget på att fylla huvudet med internetbrus; men jag förlorar dagar som flyter ihop framför skärmen och jag bygger en värld av innanför och utanför, där utanför är läskigt och innanför är nödvändigt. Det krävdes en rejäl avtändning för att inse det.

Jag saknar fortfarande nätet. Jag tänker inte leva utan det. Men jag ska samtidigt försöka fylla upp en mindre portion av mina dagar med information och intryck från etern. Jag ska söka upp nätet för att jag vill och behöver det, inte för att jag inte riktigt vågar annat, för att världen blir för frustrerande om den får fylla mitt huvud på egen hand.

Jag mår bra idag. Jag mår bra numera; faktiskt. Jag kan sträcka på mig när jag går, småle och sola mig i människors, i pojkars, blickar. Jag känner mig som Kitsune igen, efter att bara ha försökt spela henne... hur länge? Jag vet inte. Det är egalt.

Det är sommar och jag känner mig stolt över så många saker som jag åstadkommit. Äntligen. Jag ser att jag gör saker som är bra. Jag ser att de tar mig någonstans. Jag är på väg och jag är så jävla nöjd att har orkat. Och jag ser så oerhört mycket fram emot saker igen.

Inte allting slår in. Jag hade verkligen sett fram emot att träffa M i helgen; även om jag nog haft på känn redan från början att det inte skulle hinnas med. Det var en besvikelse att det inte blir av. Jag saknar honom, hans doft och hans närhet, hans sätt. Men; det gör inte ont. För vet du vad? Jag tycker om dig så jäkla mycket, och det är enkelt och okomplicerat för mig.

Livstecken, del 2

Skrivet 2007-07-03

Wooho! Idag hade jag sovmorgon! Lyckades sova nästan till kl 8; ett personligt bästa den här veckan. Dessutom sov jag en timme mellan kl 9-10, så nu känner jag mig sådär trött och seg som jag normalt bara gör efter att ha sovit bort en hel dag.

Dagens plan är att ta sig till IKEA, på cykel. Det är ca en mil härifrån och ute blåser sommarmotvind. Massor med människor har erbjudit sig att åka ut med mig i bil vid tillfälle, men sagda tillfälle har inte uppenbarat sig än så nu piper jag iväg på egen hand.

Senare samma kväll
Cykel? Who were I kidding? Det blev buss istället. Lite omständligt med byten, men klart mycket lättare att få med sina två kassar hem sen. Nu är jag i det närmsta fullkittad igen; bara en soffa och en och annan gardinstång som saknas.

Mitt sovrum ska som sagt omtapetseras och hyresvärden lovade att komma förbi med ”lite tapetprover”. I min enfald trodde jag detta betydde en av de där pärmarna som färghandlar brukar ha. Men nej. Han tittade in förut med en påse innehållandes tre tapetrullar. Den första tapeten var aprikos. Den hette Aprikos i både för och efternamn, liksom dess mor och troligen halva dess släkt innan den. Troligen var den även ordförande för Aprikosa Tapeters Stolta Förening. Den gick bort.

De andra två rullarna visade sig vara prover på samma tapet. Denna hade en någon svårdefinierad vit-ish färg med ett intetsägande fläckigt mönster i cirka beigt. Den hette ingenting. Om den hade vågat hade den troligen bett om ursäkt för sin mellanmjölksmässiga existens. Men tack då... Nåja, det får trots allt bli den sistnämnda. Den är i vart fall diskret. In absurdum förvisso, men ändå.

Ska pipa förbi hyresvärden på vägen hem till H&A (dessa underbara människor som inser värdet av en macka och en kopp te i tider av kris) och meddela mitt val. Värden ämnar sätta upp tapeterna själv och hur detta ska gå för den stackars gubben återstår att se. Rar är han i alla fall, även om han eventuellt måste bötfällas för sin tapetsmak.

Ganska mycket senare
Men för i helvete! Om jag inte får nät snart blir jag vansinnig! Nåja, mer vansinnig. Kommer på kanske var 5:e minut att jag vill kolla upp någonting på nätet. Hur i helvete överlevde människor innan kommunikationssamhället? Hur fungerade livet innan Google?

Livstecken

Skrivet 2007-07-02

En av favoritmänniskorna i mitt liv just nu är min hyresvärd. Han har varit här flera gånger per dag sedan flytten, hjälpt till, ställt iordning saker eller varit allmänt gullig. Igår kom han upp med ett ”katthus” som han byggt; en papplåda med matta inuti och på taket. Han tänkte att kissarna kunde få ha den under trappen i trädgården, om de ville ha någonstans att gömma sig när de var ute! Och idag kom han förbi och lämnade över en hel gren full med körsbär. Bara så där. Om jag inte vore för gammal för att ha morföräldrar så skulle jag adoptera honom!

Jag börjar så sakteliga komma iordning här. (Jag drar mig för att skriva ”hemma” för något hem är det inte ännu) Ska få nya tapeter till sovrummet, så där har jag inte brytt mig om att ställa in några möbler, jag har fortfarande ingen soffa och lådor stor halvuppackade överallt men det artar sig.

Mitt skrivbord såg ut som skit och behövde verkligen få något kreativt gjort av bordsskivan. Två alternativ presenterade sig:

1) Slipa och lacka om
2) Lacka in

Jag valde det sistnämnda alternativet, och klädde helt sonika in skivan med lack. Och med lack menar jag just sådant där blankt tygaktigt svart mojs som jag normalt syr kläder av. Det blev helt ok snyggt faktiskt. Inte världens mest beständiga bordsyta, men det kostade mig en dryg hundralapp och var ett kul projekt, så jag anser experimentet vara lyckat.

Tilde är inte lycklig över flytten och Mei-Mei går runt och piper efter sina syskon, men ingen av dem kan i vart fall klaga på brist på kärlek. Jag kan som bara sitta och titta på dem och le fånigt. Har massor med oanvänd kärlek att ösa ur och kissarna är lämpliga offer. T påstår att jag skiner upp i ett mammaleende när jag tittar på dem. Och jag älskar dem verkligen; blir alldeles lycklig bara av att se på dem. Blir alldeles lycklig av att ha dem nära. Katter är bra för själen.

Överlag har jag fluffat runt och smålett idag. Gått ner på stan, pratat i telefon, (ingendera någon favoritsysselsättning) och hela tiden lett för att saker känts rätt så härliga. Bestämde mig för att lägga ner mina Arvikaplaner. Jättetråkigt på sätt och vis, men samtidigt rätt skönt. Jag orkar inte riktigt engagera mig i saker som ligger så nära i tiden. Lajvet i slutet av sommaren känns fortfarande kul dock, även om planeringen verkar ändras lite från dag till dag där. Men samtidigt har jag gott om tid att förbereda mig på, och gott om folk runt omkring mig som också är engagerade och på så sätt motiverande.

P kom förbi på kvällen och lånade en film (tänkte väl att det inte kunde gå en hel dag utan att vi hördes av...). På fem minuter lyckades han klämma in hur han är lika ego mot sin nya ficka som han var mot mig (ursäktande, naturligtvis. Han är bra på dåligt samvete), gulla med henne på telefon (och få mig att känna mig ohyggligt ensam) och nämna att det var så tråkigt att Pixel var död. Jag började tvärgråta och fick be honom att gå. Fånigt egentligen, men jag antar att jag är för trött för att orka vara vettig just nu.

All in all var det ändå en bra dag. Det var tråkigt att den slutade som den gjorde, men kan jag bara förtränga det där sista så känns livet... hoppfullt.