Livstecken

Skrivet 2007-07-02

En av favoritmänniskorna i mitt liv just nu är min hyresvärd. Han har varit här flera gånger per dag sedan flytten, hjälpt till, ställt iordning saker eller varit allmänt gullig. Igår kom han upp med ett ”katthus” som han byggt; en papplåda med matta inuti och på taket. Han tänkte att kissarna kunde få ha den under trappen i trädgården, om de ville ha någonstans att gömma sig när de var ute! Och idag kom han förbi och lämnade över en hel gren full med körsbär. Bara så där. Om jag inte vore för gammal för att ha morföräldrar så skulle jag adoptera honom!

Jag börjar så sakteliga komma iordning här. (Jag drar mig för att skriva ”hemma” för något hem är det inte ännu) Ska få nya tapeter till sovrummet, så där har jag inte brytt mig om att ställa in några möbler, jag har fortfarande ingen soffa och lådor stor halvuppackade överallt men det artar sig.

Mitt skrivbord såg ut som skit och behövde verkligen få något kreativt gjort av bordsskivan. Två alternativ presenterade sig:

1) Slipa och lacka om
2) Lacka in

Jag valde det sistnämnda alternativet, och klädde helt sonika in skivan med lack. Och med lack menar jag just sådant där blankt tygaktigt svart mojs som jag normalt syr kläder av. Det blev helt ok snyggt faktiskt. Inte världens mest beständiga bordsyta, men det kostade mig en dryg hundralapp och var ett kul projekt, så jag anser experimentet vara lyckat.

Tilde är inte lycklig över flytten och Mei-Mei går runt och piper efter sina syskon, men ingen av dem kan i vart fall klaga på brist på kärlek. Jag kan som bara sitta och titta på dem och le fånigt. Har massor med oanvänd kärlek att ösa ur och kissarna är lämpliga offer. T påstår att jag skiner upp i ett mammaleende när jag tittar på dem. Och jag älskar dem verkligen; blir alldeles lycklig bara av att se på dem. Blir alldeles lycklig av att ha dem nära. Katter är bra för själen.

Överlag har jag fluffat runt och smålett idag. Gått ner på stan, pratat i telefon, (ingendera någon favoritsysselsättning) och hela tiden lett för att saker känts rätt så härliga. Bestämde mig för att lägga ner mina Arvikaplaner. Jättetråkigt på sätt och vis, men samtidigt rätt skönt. Jag orkar inte riktigt engagera mig i saker som ligger så nära i tiden. Lajvet i slutet av sommaren känns fortfarande kul dock, även om planeringen verkar ändras lite från dag till dag där. Men samtidigt har jag gott om tid att förbereda mig på, och gott om folk runt omkring mig som också är engagerade och på så sätt motiverande.

P kom förbi på kvällen och lånade en film (tänkte väl att det inte kunde gå en hel dag utan att vi hördes av...). På fem minuter lyckades han klämma in hur han är lika ego mot sin nya ficka som han var mot mig (ursäktande, naturligtvis. Han är bra på dåligt samvete), gulla med henne på telefon (och få mig att känna mig ohyggligt ensam) och nämna att det var så tråkigt att Pixel var död. Jag började tvärgråta och fick be honom att gå. Fånigt egentligen, men jag antar att jag är för trött för att orka vara vettig just nu.

All in all var det ändå en bra dag. Det var tråkigt att den slutade som den gjorde, men kan jag bara förtränga det där sista så känns livet... hoppfullt.