Vardagshallucinationer

Jag är trött och sjuk och febrig och har inget bättre för mig än att skriva en post som jag funderat på länge men inte kommit igång med tidigare. Innan jag börjar vill jag dock be om ursäkt för den fantastiskt dåliga stavning som denna post troligen kommer präglas av. Jag har ännu inte ominstallerat Word på min dator, och utan dess stavningskontroll så skriver jag sämre än... jag höll på att slänga ur mig ett väldigt politiskt inkorekt skämt där. Låt oss istället säga att jag stavar uselt, och så lämnar vi ämnet innan jag trampar i klaveret.

Dagens ämne är alltså vardagshallucinationer. Själv har jag en tendens att se katter. Det är... troligen precis så skumt som det låter. Saken är den att jag har sett svarta katter i ögonvrån i många år nu, så länge att jag är alldeles van. Man kan aldrig titta rakt på dem, men däremot är de nog så tydliga om man bara tittar lite snabbt. Jag finner det hela fashinerande. Och det riktigt coola är att min hjärna både inser att de inte rör sig om riktiga katter, men på samma gång agerar som om de finns där. Låt mig exemplifiera.

På väg mellan köket och vardagsrummet här om dagen snubblade jag på en katt. Eller; jag såg i ögonvrån att jag höll på att trampa på en katt som strök sig mot mitt ben och gjorde rent instingtivt en djärv undanmanöver för att inte trampa på kräket, samtidigt som jag försökte att inte tappa tallriken som jag höll i händerna. Det gick ju sådär men katten, som inte fanns, slapp ju i vart fall bli trampad på. Och jag visste att den inte fanns redan när jag insåg att den var där, så jag borde inte ha brytt mig om att inte trampa på den, men min hjärna tar uppenbarligen mer hänsyn till sina egna hallucinationer än vad jag kan tycka är strikt nödvändigt.

Jag har aldrig tyckt att det här har varit läskigt, och jag har aldrig lidit av illusionen att det rört sig om något övernaturligt fenomen. Jag vet mycket väl att min hjärna /älskar/ att se mönster och gärna fyller på med egna detaljer om verkligheten inte är spännande nog. Har du någonsin tittat på en tapet och sett att det abstrakta mönstret, i en viss vinkel, ser ut som kaniner och tekannor? Grattis, det är en förmåga som i sin rena form har sett till att vi inte längre sover i träden och äter vårt kött rått. (Fenomenet kallas f.ö pattern recognition. I The God Delusion kan man läsa om hur det har påverkat mänsklighetens syn på religion, och jag kan säga att mina katter ligger i lä i jämförelse med vissa andra saker människor har knarkat ihop...)

Men det handlar naturligtvis inte bara om mönsterigenkänning. Jag snubblar definitivt på fler katter när jag är stressad eller mår allmänt kasst. Hjärnan är ett underligt djur, och vart den får sina glada kommunikationsideer ifrån vette gudarna. Jag kan i vart fall skatta mig lycklig som har fått just katter på min lott. En bekant till mig brukar hallucinera om likdelar när hon mår dåligt. Jag skulle välja att snubbla över en katt hellre än en avsliten arm vilken dag som helst i veckan. Även för henne gäller att hon vet att det hon ser inte är riktiga kroppsdelar, men hennes hjärna agerar som om de vore det.

En annan god vän till mig får dras med tre kvinnor i äkta japans skräckfilmsanda. Återigen; tack gode gud för dessa katter. Det kan uppenbarligen vara så mycket värre. Saken med de här hallusinationerna är ju att de är ganska självständiga och ganska vanliga. De är liksom med och fluffar runt där i vardagen och det bästa man kan göra är att se sig för vart man kliver. De dyker upp när man mår kasst, men förutsätter vissa yttre omständigheter (eg. dassig belysning, många skuggiga hörn, fladdrande gardiner osv) för att riktigt komma till sin rätt. Man vet att de inte är p riktigt, men man sder att de är där. Och de är inte så ovanliga bland folk som man skulle kunna tro.

I min bekantskapskrets är vi tre som mer eller mindre lever med det här och nej, det rör sig inte om en knarkarcomunity. Utöver detta har jag, som gärna lyssnar på människor även när de säger saker som känns obekväma, hört flera personer nämna liknande saker som de upplevt någon enstaka gång. Stress är alltid en faktor. Vardagshallucinationer verkar vara en ventil för kreativa människor (min oberoende undersökning säger att det uteslutande rör sig om folk som ofta pysslar med konst, musik eller något annat som kräver ett visst mått av fantasi. Alla är dessutom lajvare. Go figure...) men samtidigt är de ju i många fall stressande i sig. Allvarligt talat; jag skulle skita knäck om jag såg högar med likdelar i mitt vardagsrum, helt oavsätt om jag trodde att de var verkliga eller inte.

Så... Vad lär vi oss av detta? Möjligen att hjärnan är ett underligt djur, att människor är underligare än man ofta tror och att jag inte alltid är så konstig i jämförelse, i vart fall inte om man vet att välja sin jämförelsegrupp.

Men jag undrar vad folk tänker, nu när det har läst allt det här...