Vilken fantastisk dag...

Jag inledde dagen med att ryka ihop med P så det stod härliga till. Same old, same old... Efter det var det planerat fika på stan med T, men visade sig bli fika på stan med T och AA för de kan uppenbarligen inte slita sig ifrån varandra så det är bara att glömma att få umgås med T själv. Och så får man reda på att de har förlovat sig. Fine. Det borde svåreligen vara någon chockverkan på den nyheten. Men ändå; det stör mig. De växer ihop och jag hamnar längre och längre bort. Jag har tappat bort T, och jag saknar henne.

Hem och vänta på att klockan ska gå så att jag kan få spela. Såg så fram emot att få springa runt som 70 på riktigt. 20 min innan aviserad tid loggar jag in och ser att folk har dragit igång redan. Hoppar snabbt in mitt i en instans och inser att:

1. mina nyfunna add-ons slänger info på mig för allt vad de är värda. Det finns inte en pixel på skärmen som inte blinkar. Så hade de inte betett sig när jag klubbat ihjäl en mob i testsyfte strax innan. Föga förvånande kanske, men inte vad jag vill ha slängt i ansiktet just där och då.

2. mina nyfunna add-ons kommer på att ngt buggar, så någon av dem krämar dessutom på med felmeddelanden. Jag... Hmm, låt oss säga att jag tappar fokus lite grann...

3. Windows uppdate bestämmer sig för att “Nu är jag klar, nu ska du starta om datorn”. Eftersom jag spelar i window mode så innebär visandet av den rutan att jag tappar kontakten med WoW och således min karaktär. Jag svär högt och stänger av uppdate-skräpet. Dör såklart. Rusar in, börjar om och får upp samma jäkla Windows-meddelande igen. Dör. Alla dör. Jag känner mig som en skit.

Ångest åt folket. Jag är tillbaka på samma stadium som när det var som värst med WoW-ångesten. Får backa ur och lugna ner mig. När jag sedemera är på fötter igen har folk så klart hittat roligare saker att göra än att vänta på mig.

Du kan inte ana vad läss jag är på mig själv. Den är så styrande den där paniken, men när den väl är över har jag glömt hur omöjligt det är att “skärpa sig” när den stormar kring mig. Istället sitter jag här, sur och frustrerad, och gnisslar tänder över att jag beter mig så oerhört fånigt. M är jätterar, lugnar och tröstar sakligt, säger att jag lär mig och att alla tabbar sig ibland. Fröken 2 hör det här och är tacksam för det, men överöstas fullkommligt av Fröken 1 som inte kan tänka alls. Och jag sitter här och känner att för guds skull, varför kan jag inte få vara normal ibland?

Skräp också. Jag hade sett fram emot idag...