Splittrad

Fröken 1 och Fröken 2 sliter oändligt i mig just nu. Den ena är tämligen lugn, tillfreds med samtalen igår, tillfreds med att världen inte har gått under, pragmatisk, inte det minsta romantiskt hoppfull men ganska nöjd med bara vara vänner trots allt. Den andra skriker, gråter och försöker göra allt i sin makt för att provocera, skaka liv i några känslor både hos honom och hos mig, att få någon respons.

Jag vaknade med panik inatt. Det är svårt att beskriva ångest, men den här var sådan att jag inte fixade att bara ligga där med den, jag var tvungen att försöka göra någonting för att få den att försvinna. Den var den där illamåendekänslan efter en allvarlig hjärnskakning, felheten i kroppen, tomheten i bröstet som likväl gjorde skitont, känslan av att vilja slå bort någonting ifrån sig själv, som om man hade hela kroppen krälandes av insekter. Känslan av att vilja rulla ihop sig till en boll för att världen utanför gör för ont, och samtidigt inte känna kroppen, inte känna att jag borrade in naglarna i handflatorna så det blev djupa märken, inte känna att jag var trött, inte känna någonting som kunde härröras till mig. Det enda som fanns var paniken och viljan att göra någonting, vad som helst för att slippa känna den.

Jag gick upp, förmådde mig själv till att väcka honom, tvingade mig själv att prata. Men dödströtta människor med sina egna bekymmer i huvudet är inge vidare på att trösta. Och jag kunde inte säga vad jag behövde, det var svårt nog att bara sitta där. Så jag gick tillbaka till min säng efter en stund och grät och grät för att allting gjorde så ont och kändes så ohanterbart och ensamt och hemskt.

Det dröjde innan jag somnade om, och stunderna av sömn blev inte så långa. Lika bra det. För jag drömde att han skulle komma hem till mig för att vi behövde prata och det var så viktigt för mig att det äntligen blev gjort. Men när han väl kom dit var han ignorant och självcentrerad och långt mer intresserad av sina kompisar som han hade tagit med sig. Och de i sin tur berättade om sina mundana problem för mig, om fåniga saker som verkligen inte kändes viktiga. Och så fort jag försökte prata om något som rörde mig, gick de sin väg, ohyfsat med näsan i vädret, tydligt visandes att de inte kunde bry sig mindre.

De slet fram grejer som var mina, roade sig med det de tyckte var intressant, åt min mat, hade sönder saker för att det roade dem och för att de inte kunde bry sig mindre och meddelade sen att de var trötta på mig och skulle gå hem. Och jag var så himla, himla besviken på honom, som jag försökt prata med men som vägrade att uppmärksamma mig, vägrade att ta mig på allvar, som bara inte tyckte att jag var viktig nog. Det var en jobbig dröm, så jag är glad att jag inte sov mer än jag gjorde.

När jag slutligen vaknade på morgonen skämdes jag verkligen för att jag hade väckt honom, samtidigt som den där känslan av att vara så sviken och utlämnad dröjde sig kvar. Den bets ner. Ingen av oss hade tjänat på en diskussion av mitt beteende den natten. Fröken 2 dök upp vid ytan som en kork som lossnat från sitt fäste på botten, och gjorde morgonen hanterbar. Vi snackade skit, skrattade lite, skiljdes som vänner.

Jag känner mig fortfarande som en skit för att jag lät Fröken 1 ta för mycket plats både under vårt samtal under kvällen och under mitt anfall inatt. Samtidigt finns hon ju där vare sig jag visar upp henne eller inte. Och jag vill inte hålla tyst om saker som är sanna, bara för att de är obekväma. Å andra sidan tycker jag att det är långt viktigare att lösa situationen på ett tillfredsställande sätt, än att häva ur mig det första jag får på hjärnan hela tiden. Det finns en tid och plats för det med, men den är inte här och nu.

Fröknarna må tycka vad de vill; för mig räknas konsekvenserna allra högst. Och den konsekvens jag vill ha ut av det hela är att jag och han ska kunna umgås nästan som förut, som goda vänner som har kul ihop och som behöver varandra. Ingenting annat är lika viktigt.

Jag är jätteglad för att vi pratade; jag fick reda på många saker som jag behöver tänka ordentligt på ett tag framöver nu, som gjorde ont men som ändå var bra att få höra. Jag tror att han tänker likadant. Jag har kvar en del frågor och jag har fått nya frågor med. De behöver också redas ut men det får ta tid. Jag får tvinga fröken 1 att låta det ta tid. Hon gråter fortfarande och vill bara ha en reaktion, en stark reaktion vilken som helst. För henne är den här lugna ytan ohanterbar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av henne, men någonting måste jag ju hitta på…

Nu är jag mest bara trött och sliten och tom. Fast inte dåligt tom för en gångs skull. Nästa-bra-tom. Jag ska försöka ägna några dagar åt att se på serier och lyssna på ljudböcker och sortera mina tankar och känslor. Och stoppa undan de som det inte finns någon plats för på något mörkt och svalt ställe där de inte kan göra någon skada.

Tyvärr håller sig inte känslor färska hur länge som helst i källaren. De skrumpnar ihop och försvinner utan periodiskt vädrande. Men det må i så fall vara hänt. Jag har ingen nytta av vissa av dem nu; det funkar inte att ha dem framme helt enkelt. Och jag tror i alla fall just nu att en tynande tillvaro i källaren är bättre än att stuva ner dem i en säck med en sten i och gå och hitta sig en riktigt djup sjö. Vad Fröken 1 än säger orkar jag inte med den typen av utspel för tillfället. Bättre då att bara låta saker dö ut av sig själva i tysthet.

Och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta prata så här, att han börjar berätta saker för mig utan att låta dem passera censuren först. Han skulle behöva sin egen Fröken 1 ibland, för även om min kan få för sig att göra saker vid helt fel tillfälle alldeles för ofta, så är det nog bra att slänga ur sig saker så där ibland. Nåja. Vi får se.

Down we go again

Jag är rädd för att tappa bort honom helt. Jag är rädd för att vårt samtal imorgon kommer sluta med att vi kommer fram till att det enda alternativet är att vi inte ska ses nå mer. Jag har alla dessa bra förslag i mitt huvud, men jag tror inte de är relevanta här. Jag tror inte riktigt jag har så mycket att säga till om...

Jag är rädd för att han ska förklara så gott han kan och sedan försvinna, och det skrämmer mig långt mer än alla saker jag kan få reda på om vad jag tidigare trodde var sant.

Lite lugnare

Idag var första dagen på länge som det var soligt ute. Mitt inre kaos har lagt sig lite grann, och bytts ut mot… sorgsenhet? Det är lugnare i vart fall. Och jag vet att det är en övergående fas; jag känner igen min egen krishantering, men det är i vart fall skönt att få ett andningshål. Saker är inte hemska just nu, bara ledsamma. Men det känns hanterbart. Det känns som att saker går att lösa.

Och så kom Tilde hem idag. Världen funkar inte helt och hållet än, men den funkar tillräckligt.

Hur mycket är kärlek värd?

Jag har lätt för att bli kär och jag tycker om att gå omkring och vara småkär i folk. I det läget spelar det ingen roll om de inte är kära tillbaka; det är vad jag känner för dem som räknas, själva är de mest bara lämpliga mål. Men att verkligen älska någon, ha en relation, och inte bli älskad tillbaka suger. Tyvärr verkar jag ha en fallenhet för det med.

Vad får ett förhållande att ticka på, år ut och år in? Det är en förhållandevis ny fråga för mig. Länge hade jag inställningen att jag var ihop med någon så länge jag var kär, och när kärleken gick över så gjorde förhållandet det med. Det var för kul att vara kär för att vara utan, allt för beroendeframkallande antar jag. Förhållandena blev inte så långa, men desto fler.

Någonstans kom jag sen på att man kanske skulle jobba med skiten också, om man ville få ut någonting mer än det där första ruset av det hela. Jag började jobba med mina relationer, och upptäckte att jag var rätt bra på det. Jag var bra på att lyssna och på att förstå. Saker gick sönder inte desto mindre. Jaha.

Och så träffade jag en pojke, blev intresserad, blev förälskad, blev kär. Blev involverad i någonting otroligt seriöst för att vara mig. Likt förbannat så sket det sig. Och vi älskade verkligen varandra, men vi funkade inte alls ihop. Någonstans där blev jag smärtsamt medveten om att all kärlek i världen inte räcker för att lösa vissa saker.

Jag gillar begreppet ”nödvändig, men inte tillräcklig”. Att säga att ett juridiskt element är nödvändigt, men inte tillräckligt för att uppnå ett resultat låter väldigt fint och genomtänkt. Tyvärr utelämnas hela frågan om proportionerna…

Jag tror att kärlek är ett nödvändigt men inte tillräckligt element för framgångsrika förhållanden. Därom tror jag att de flesta i västvärlden skulle kunna hålla med mig. Men hur mycket kärlek, i vilka proportioner, av vilket slag, behöver man ha?

Och kom inte och säg ”det är individuellt” för det är att döda diskussionen. Enligt min erfarenhet har allt mänskligt beteende en sorts standard, som med vissa marginaler går att applicera på de flesta. Jag utgår från att kärlek fungerar ungefär likadant. Eventuella större variationer kommer sig av socialisering.

Men först; vad är kärlek? Det har det skrivits hyllmeter om, de senaste århundradena med företrädesvis romantisk ton. Jag skulle dock vilja säga att det hela egentligen har handlat om vad kärlek _gör_, hur kärlek _känns_... För vad kärlek _är_, är en bunt med hormoner.

Låter det som en cynisk utsaga från någon som just fått några drömmar krossade? Nåja, det bjuder jag i så fall på. Faktum kvarstor dock; det vi känner, må det vara kärlek, glädje, ilska, depression, ångest, är hormonbalanser. Därför spelar de ofta ut varandra, därför är de så himla svåra att förstå sig på eller att göra någonting åt.

Det finns forskning som visar att förhållanden som börjar med en djup förälskelse har större sannolikhet att överleva våra tider, därför att paret har ett gemensamt positivt minne att falla tillbaka på och sträva mot igen. Kärlek cementerar relationer på samma sätt som gemensamma ansträngningar och gemensamma investeringar gör (om än möjligen i högra grad).

Så det är rimligt att anta att man behöver en rejäl dos kärlek i början. Men om man har någonting annat att falla tillbaka på då? Ponera att kärleken inte var stark i början, men att den fysiska attraktionen i allra högsta grad var det. Det skulle inte kunna fungera som gemensam bakgrund om sexet var fantastiskt men man i övrigt inte kunde komma överens i tre minuter i sträck. Så jag lägger på en faktor till; en djup vänskap. Så man har bra sex, trivs skitbra ihop, har kul, funkar i stort. Skulle det räcka för att ersätta kärlek i inledningsskedet?

Det är väl här det börjar bli trixigt. För logiskt sätt skulle det kunna göra det. Kitt som kitt. Men i praktiken fungerar det inte riktigt så… Någonting med kärlek får oss att vilja ha den mer än någonting annat, trots att erfarenhet säger oss att den inte alltid är till så mycket hjälp. Och till råga på allt är den kärlek vi strävar efter både den romantiska och den djupt hormonella, den där som får det att bubbla i magen på en och att vara så hög på endorfiner att inte ens saker som mat och sömn spelar så stor roll. And much good it does us…

Jag och P pratade här om veckan om hur det kommer sig att man kan stå ut med sina vänner så lätteligen, när kärleksrelationer bara smulas sönder runt omkring en. Min teori var att med vänner så har man alltid möjligheten att backa ett tag, gå hem och vara i fred tills allt är glömt och förlåtet. Det är lättare att stå ut med människor som inte står en riktigt så nära.

Jag har alltid varit mer eller mindre vän med mina pojkvänner, men sanning att säga har det nog huvudsakligen varit ”mindre”. Jag och P kommer jättebra överens numera och umgås väldigt mycket. Jag litar på honom som på få andra. Men jag kan ändå inte säga att den vänskapen är sådär värst djup, tyvärr. Vi har få saker gemensamt, och vi bör inte prata om någonting viktigt eller känslomässigt, for fear of world war III. Jag vet att han finns där för mig i allt praktiskt, men om jag behövde tröstas eller tas hand om skulle jag inte kunna vända mig dit. Jag har försökt, och det har inte gått bra. Med en riktigt djup vänskap där hade kanske mycket sätt annorlunda ut…

Om man bara kunde ta den där riktigt djupa vänskapen; den där som är större än allt annat, större än kärlek även, och stoppa in den i ett förhållande… Men är det alls möjligt? Eller är den typ av vänskap och kärlek mutually exclusive? Nå, det vill jag väl inte tro. Det vore sorgligt. Jag har tagit mig igenom så många förhållanden byggda på kärlek och intentioner och hårt jobb och hittills har ingenting fungerat. Så jag skulle vilja testa förhållanden byggda på någonting annat nu.

Problemet är bara kärleken, den där förbaskade kärleken som måste finnas där även om fan vet vad den gör för nytta. Och det är ju så klart enkelt för mig att beklaga mig; jag har som aldrig behövt investera någonting i ett förhållande där jag inte varit förälskad. Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas…

Samtidigt sitter jag nu här med, vad jag misstänker är, ingredienserna för ett riktigt, riktigt bra förhållande. Minus den ömsesidiga kärleken. Där finns vänskap, närhet, tillit, fysisk attraktion av sällsynt slag. Men inte kärlek. Så vad fan gör man? Lägger ner alltsammans och hoppas på att någonting likadant fast inklusive den sista ingrediensen dyker upp någon gång? Mmm, jag är inte mycket för hasardspel… Eller försöker ändå? Det låter inte heller riktigt görbart, givet att en av parterna faktiskt inte är kär och mår dåligt över det. Eller kanske väntar, och hoppas på att kärleken magiskt ska dyka upp? Nej, a watched pot never boils. Och med tillräckligt mycket ångest i kroppen, finns det ingen plats för de hormonerna som gör kärlek.

Så vad gör man?