Processen involverar att flytta all information från två gamla diskar till en ny, utan att någonting försvinner, går sönder eller brinner upp. Därefter följer en nyinstallation av Win XP från en random variant som jag hittade på nätet. What could possibly go wrong? Och sen så ska jag så klart få alla programmen att fungera igen. Jo, jag har att göra idag. Men i vart fall; om jag lyser med min frånvaro på nätet så vet ni vad det beror på.
Önska mig lycka till!
Det här är en tråkig post.
Jag har huvudverk och mensverk och halsont. Jag är snuvig och pisstrött. (Mardrömmarna är igång igen, så sömnen är... lätt störd.) Jag vill spela WoW, men har skitont i precis hela kroppen. Jag vill inte umgås med folk, men det verkar vara det enda andra alternativet. Jag är grinig och lättretlig och trött. Och har slut på verktabletter. Jag blir sur på mig själv för att jag är grinig och jävlig. Jag är grinig och jävlig och det finns inte så mycket att göra åt det. Bläh. Jag har ont och är trött och vill att någonting bra ska hända nu istället.
Diskmaskinen
För några månader sedan (jag tror att det var omkring fyra) skulle vår IT-tekniker/jurist/husansvarig beställa en ny diskmaskin till personalköket. Det var verkligen hög tid, för vår gamla diskmaskin hade ett stort, rostigt hål i sidan. Så vi väntade spänt. Väntade och väntade.
För runt en månad sedan visade det sig att kollegan TS (alltså sagda IT-tekniker/jurist/husansvarig) väntade på att vår vaktmästare skulle ta ut köksskåpet innan maskinen kunde beställas... Vaktmästaren i sin tur väntade med att ta ut skåpet tills maskinen hade kommit. Inget blev således gjort. Kollegan M skällde på kollegan TS och sa åt honom att beställa maskinen nu. Kollegan TS gick och beställde maskinen. Veckor flöt förbi.
Vi frågade kollegan TS om maskinen, och han sa att han hade beställt den men att den inte hade funnits i lager. Dessutom hade företaget som skulle leverera den inget nummer sin butik och därmed fanns inget sätt att bekräfta att maskinen kommit in, annat än att åka ut dit själv. Vi förfasades över denna ineffektivitet hos försäljaren och väntade.
Ibland lässnar jag och gör saker bara sådär, helt oombedd och allt. Under ett sådant ryck fick jag för mig att jaga rätt på ett telefonnummer till butiken. Sagt och gjort; jag ringde leverantören och fick prata med en mycket hjälpsam kille som förklarade att han förvisso inte kunde hitta beställningen, men skulle leta och återkomma. Berättade detta för kollegan TS som blev tillbördigt förvånad.
Men tid gick och ingen hörde sig av med någon beställningsstatus, så kollegan RK åkte till butiken. Där hittade de inte beställningen. Eller någon maskin. Nähä. Men vi fick i vart fall beskedet att den tänkta modellen skulle komma in i veckan.
Igår åkte vi dit. Expediten frågade vilken modell det var eftersom han inte hittade beställningen denna gång heller. För säkerhets skull ringde jag upp kollegan TS och frågade om modell, varpå han säger att han inte lagt någon beställning. Och att han ju sagt att han inte hade lagt någon beställning, eftersom detta inte kunde göras på telefon.
Här blev jag förbannad.
Fyra personer påstod sedermera att de hört kollegan TS säga att han lagt en beställning på en diskmaskin och bara väntade på att maskinen skulle komma. Kollegan TS själv ställde sig helt frågande inför detta och förstod inte alls vad vi fått det ifrån. Måste ha varit en kommunikationsmiss... Men för i helvette!
Det slutade med att vi tog en diskmaskin som butiken hade i lager och som av ren tur var av samma modell som den som kollegan TS inte hade beställt. Men vi hade lika gärna kunnat plocka med vilken diskmaskin som helst i miljöklass A och ett prismässigt mellanläge. Svårare än så behöver det inte vara. Frågan är snarare varför han, som hade ansvaret, inte gjort det för länge sedan.
Projektplanen
Vi har en massa projekt på g inom vår organisation, projekt som mestadels är kopplade till vår hemsida. Det handlar om små tekniska lösningar som ska underlätta våran och kundernas vardag. Kollegan TS är ansvarig för dessa projekt och jag är inblandad i dem, ganska mycket på eget bevåg men med ledningens välsignelse.
Dessa projekt är oändligt många. I kid you not. Varje vecka kommer kollegan TS med nya glada idéer. Trots mycket forskande lyckades jag inte klura ut prioriteringsordningen för dessa små och stora drömmar. Istället råder en stark känsla av felprioritering och inpending doom. Därför bad jag kollegan TS om en projektplan. Och jodå det fanns en, men jag behövde ett särskilt program för att kunna öppna den...
Men för i helvete; ska inte alla som berörs av ett projekt kunna läsa den jävla projektplanen? (Jag ber om ursäkt för det färggranna språket här, men frustrationen ligger på topp just nu)
Kollegan TS erbjöd sig förvisso att installera programmet så att jag skulle kunna komma åt och läsa hans mycket speciella projektplan, men jag vill inte att han ska göra det. Här blir jag en tjurig unge som tycker att jag inte vill ha saker som ligger på min burk och tar plats enkom i syfte att möjliggöra läsandet av saker som endast och allena han har skrivit
Skriv i blody Word! Men nej. Han hoggar information som om den vore guld. Viktigt att andra inte vet och kan lägga sig i... Till slut fick jag projektplansfilen som html. Kunde jag läsa den i sin helhet? Nope. Självklart beklagade han detta och skulle ordna ett annat sätt för mig att öppna den... Och har sedan dess inte återkommit i frågan. Så klart.
Men han är som sagt här var och varannan dag och har nya glada idéer om saker som vi ska ha på websidan, om övertagande av hemsideadministrering för studentföreningar och allt möjligt annat, som han vill ha åsikter om. Varje gång säger jag; Det låter skitintressant, men gör klart det du börjat på. Det avfärdar han likaledse varje gång med att han inte kan göra det just nu, på grund av saker utanför hans kontroll. Det väntas på besked från styrelsen, från styrgruppen, från gud allsmäktige.
Utvecklingspsecifikationen
Detta för oss direkt in på ännu en av dessa saker som inte kan göras nu, nämligen en utvecklingsspec. Utvecklingsspec. för en funktion som det pratats om inom organisationen i flera år, som vore en fantastisk avlastning för mig i mitt arbete och som tar en pisskvart att koda och implementera i hemsidan. Specen ska lämnas till universitetets IT-avdelning som administrerar det berörda systemet. För att implementera funktionen krävs ett ok från en instans som jag numera har förträngt vilken det är. Möjligen är det gud där med. I vart fall så står hela projektet still i väntan på detta godkännande.
Men i min värld kan man skriva en spec. för det jämrans projektet innan man fått ok. IT-avdelningen behöver ju inte ha få den officiellt överlämnad förrän man fått det där okay:et. Däremot kan man använda tiden till att diskutera fram en spec som är klar in i minsta detalj när godkännandet kommer, för att det kommer råder det ingen tvekan om. Men nej, istället ska man börja på saker när precis allt är klart inför dem. Under tiden ska man tydligen även samla på sig så många biprojekt man alla kan komma på, för optimal förvirring.
Hur länge sedan var det nu vi var och träffade IT-avdelningen för att diskutera den här iden? Väl över en månad sen i alla fall. Har han skrivit specen? Nej. Har jag tjatat? Ja. Eller; det är var inte riktigt rättvist. Jag vet inte om han har skrivit någonting. Varken jag eller någon annan har fått del av ett dylikt dokument i alla fall, hur informellt författat det än månne vara. Så jag väntar. Väntar och blir förbannad för att jag slösar min tid på oväsentligheter, för att jag ingenting annat kan just nu.
Jag har försökt ta upp det här med honom men han avfärdar alla argument med att saker i princip är klara. Allt är jätteenkelt. Det som inte görs nu väntas med av en fantastiskt bra anledning... När han pratar så låter det så himla övertygande och självklart. Man blir alldeles tryggt förvisad om att allt är under kontroll och det finns ingen anledning till att fundera över detta närmare. En timme senare så sitter man likväl där och undrar varför saker inte funkar, eller blir gjorda. Undrar över vad det var han egentligen sa.
Det värsta är att jag tyckte riktigt bra om honom! Han är jätteintelligent, skärpt, dryg, nördig och trevlig. Och jag tror absolut att han har intentionen att fixa allt i hela världen helt superbra. Men han är ju samtidigt helt jävla förvirrad, oorganiserad och har svåra kontrollbehov, samtidigt som han saknar sjukdomsinsikt. Jag är besviken på honom. Besviken och frustrerad.
Jag kan ju bara skita i det här, göra mitt jobb strikt enligt arbetsbeskrivningen och låta honom hållas. Spela WoW på arbetstid för att jag inte har något bättre för mig. Men jag funkar inte på det sättet! Jag vill ordna upp allt detta som bara skriker över att behöva ordnas. Jag sitter här och ser alla hålen men får inte laga för att… Ja, fan vet egentligen. Det är helt otroligt frustrerande. Och kanske är allt bara ett missförstånd; men hjälp mig i så fall att förstå hur allt är tänkt!
Under loppet av den här postens skrivande har jag i vart fall bestämt mig för att börja nysta i härvan av alla projekt och försöka göra någonting på egen hand. Jag ska börja med den gudsförgätna specen. Inte för att jag egentligen har nog med tekniskt kunnande och bakgrundskunskap för att kunna färdigställa den, men skit samma. Jag kan börja. Kanske blir jag av med ytterligare lite frustration på det sättet. Eller kanske inte. Bets anyone?
Huvudet är koffeinstint och pulsen rejsar. Allt, allt, allt måste hinnas med och det är så mycket att göra och… Nej. Det är ju inte det. Eller; jag har fullt med deadlines på jobbet, fullt med saker som inte fungerar och som jag inte kan få att fungera och som enligt avtal skulle ha varit klara för länge sedan, men jag kan ingenting göra åt det. Det är inte mitt fel, även om det tyvärr är mitt problem. Men framför allt har jag inte beretts resurserna för att lösa de problem som uppstått. Jag kan ingenting göra. Punkt. Bryr sig stressnivåerna om det? Nä…
Jag satt i timmar igår och försökte få fram tryckmaterial från en annonsör som ska vara med i vårt informationsblad. Man skulle kunna tycka att det ligger i deras intresse att skicka oss tryckfärdiga bilder 1) i rätt format och 2) som inte kräver en djärv komandoräd för att öppna. Haha. Första filen jag fick var helt enkelt korrupt. Mailade och bad att få en ny. Fick så en, i tryckvänligt format och allt. Öppnade, och fick felmeddelandet att jag saknade typsnittet som krävdes för att bilden i fråga skulle kunna visas rätt. Jaha. Så det var inte bara en bild, utan även en bunt text som låg just som text och bara väntade på att inte kunna läsas.
Mailade tillbaka och bad att få en bild som bestod av ett lager där texten ingick (och inte var en separat del) alt. att få typsnittet. Fick typsnittet. Trodde jag. Förutom att annonsörens mailserver hade raderat den bifogade filen eftersom den tyckte att sådana inte skulle mailas. Ringer upp människan som jobbar som reklamansvarig åt det stora försäkringsbolag som det rör sig om här. Förklarade läget. Fick en nedlåtande kommentar om att hon skulle försöka zippa filen till svar. Fick zippfilen. Öppnade. Insåg att typsnittet behöver installeras och köras genom Adobe Font Manager, som verkligen inte bör anses vara standardutrustning på de flesta ideellt drivna organisationers datorer.
Blev förbannad. Ringde igen. Samma dryga svar om att vi kan få bilden som pdf istället, dådå. För att vi krånglar så mycket. Jävla kärring. Fick bilden i pdf-format. Men i ändrad layout, som vi nu måste omarbeta för att kunna lägga in den i utskicket som det var tänkt. Och det enda program jag har att arbeta i är Word.
Så hem och fixa och dona, upp tidigt i morse och fixa med bilden. Lämna den till tryckeriet. Inse att det fortfarande finns fel kvar. Men nu lägger jag ner det här ett tag, för det fungerar inte att försöka göra någonting bra om man inte har resurserna för det. Jag har lyckats övertyga folket som sitter på pengarna här omkring att det är en bra ide om de köper in Adobe CS2 så jag slipper sitta här med bakbundna händer och bli så jävla frustrerad på att jag ingenting kan göra. Frustrerad och stressad.
Mer kaffe i magen, nya problem. Mycket som inte funkar, som behöver tas tag i, som människor kommer till mig med. Och så lajvet. Lajvet som jag ser skitmycket fram emot, inte minst för att det kommer vara min julafton i år. Men som ändå ingår i högen av saker som jag måste hinna med att förbereda, att fixa med, har jag glömt någonting nu, vad var det mer jag skulle göra, hur optimerar jag det här..? Jag kan inte optimera mer. Jag har ett väl upplagt schema. Men ändå, ändå…
Storebror sa här om dagen att han brukar drömma att jag håller på att drunkna i ett träsk, men att han inte kan dra upp mig för att jag inte vill det. Hum, hum, hum… Själv drömde jag en riktigt häftig dröm inatt. Den var precis som en film och en av de scener jag mins bäst är den med rummet och statyerna. Tänk dig ett fallfärdigt hus sär ingenting utom de nakna tegelväggarna är kvar. Men det är inte fallfärdigt på ett dåligt sätt utan tvärt om vackert, som det starka skelett som blir kvar när man tagit bort allt onödigt. Det är även helt övervuxet av murgröna.
Färgerna är mättade och skarpa; grönskan riktigt lyser mot de tegelröda väggarna. Och överallt i rummet står vita stenstatyer. Jag tittar på dem i de kort jag har tagit och inser att statyerna rör sig, om man tittar på dem på ett speciellt sätt. De rör sig och interagerar med varandra. Människorna som de en gång var är döda nu, men statyerna lever vidare. Den unga kille som visade mig huset är också död, men det bekymrar mig inte. Han är väldigt trevlig att ha att göra med. Han letar efter tjejen som han älskade när han levde, men som han aldrig han tala med innan han dog som ung. Jag försöker förklara för honom att det var så länge sedan att hon också är död nu, att han kan hitta henne men att han letar på fel ställe när han letar bland de som lever.
Men han lyssnar inte riktigt på det. Istället går han till huset med statyerna och tittar på när de umgås. Han kan inte prata med dem, men han känner sig i vart fall inte ensam där. Jag går dit någon gång för att möta upp honom, men han är inte där. Istället ser jag att han har gråtit, för tårarna som fallit på marken är alldeles självlysande. Men bara för mig. När jag pekar ut dem för en vän som är med, kan hon inte riktigt se dem.
Det låter alldeles sorgligt när jag skriver om det hela nu, men det kändes inte så sorgligt när jag drömde det. Lite melankoliskt kanske, men även spännande och vackert med alla färger. En klar förbättring mot många av de drömmar jag drömt på sista tiden.
Lunchen är slut. Åter till jobbet. Trycksaker ska tryckas, studenter ska tas om hand. Problem ska lösas. Here I go.
