En god vän till mig är stor förespråkare av ”klipp dig och skaffa dig ett jobb”-filosofin vad gäller depressionshantering. Faktum är att hon börjat bli närmast militant i frågan; hon blir genuint upprörd när hon hör om människor som ”inte gör någonting åt sin situation”, en beskrivning som tillämpas både på folk som har en tendens att gnälla för att få uppmärksamhet och på personer som brottats hela sitt liv med kemiska depressioner. Man ska rycka upp sig så blir saker snart bättre; i annat fall går man bara runt där och är en aktiv förolämpning mot världen i allmänhet och henne i synnerlighet.
Jag har mina egna teorier om varför hon reagerar så starkt på det här, men just dessa är inte föremål för dagens blogginlägg. Snarare gäller det min egen syn på hur man bör hantera människor som mår dåligt. Även jag har nämligen varit en stor förespråkare av ”klipp dig och skaffa dig ett jobb”-filosofin. Men det var länge sedan nu. Länge, länge sedan och jag har hunnit fundera sedan dess.
De flesta i min generation är jobbiga jäkla as som inte kan ta vara på sig själva, som har en pappa som betalar allt och en mamma som curlar vägen till framgång åt dem så att de aldrig (gud förbjuder!) ska behöva hantera en endaste motgång på egen hand. Kommer någon av dessa snorungar snyftandes, är min första impuls att ge dem en örfil och sen förklara att deras problem är skit värda. Att de behöver rycka upp sig, inse fakta och möjligen klippa sig och skaffa sig ett jobb.
Sen finns ju den andra änden av spektrat. Människor som står mig mycket nära, som jag tycker om och som jag verkligen inte vill se må dåligt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville ge även dem en örfil och en sax ibland. Jag vill inte se dem må dåligt så jag önskar att de kunde skärpa sig, inse sitt eget bästa och ta till den där snabba fixen, den patenterade lösningen som gör allt bättre. När jag har kommit så här långt i tankekedjan måste jag titta mig i spegeln för att se efter om det inte är P som tittar tillbaka. Han var de patenterade lösningarnas riddare och förkämpe. Jag gjorde slut med honom ganska mycket på grund av det.
Ingen människa, varken intelligent, underbar, trögfattad, bortskämd, tjänar på att höra att de är korkade när de mår dåligt. Man kan skälla lite ibland, och ibland behöver människor som fastnat i trygga mörker en spark i rätt riktning. Men ingen, /ingen/ mår bra av att bli idiotförklarad, att ha någon som skaldrar uppenbara sanningar över ens huvud och fråntar en bestämmanderätten eller insikten över den situation man befinner sig i.
Det är frustrerande med människor som mår dåligt, särskilt om man tycker mycket om dem och vet att de mått dåligt i åratal, och att det inte finns någon ändring i sikte. Men min mycket bestämda åsikt i frågan är att även om man förvisso kan uppnå förändring hos andra genom att vara auktoritativ och styrande, så är det sällan värt det. Kanske består förändringen, kanske inte. Men även om den består; vet du då verkligen vad du har skapat? Eller hur äkta det är, under den välpolerade, blanka ytan?
Människor gör dumheter. Människor kommer fortsätta göra dumheter vare sig jag lägger mig i eller inte. Så jag tror att det bästa jag kan ge någon inte är goda råd, utan tålamod. Jag bryr mig massor; jag bryr mig så mycket att det gör ont i själen ibland, men jag övar mig på att bry mig på respektfullt avstånd och på att inte blanda ihop mitt eget behov av att vara behövd med andras behov av att behöva.
En annan god vän till mig berättade att sjukvårdare får lära sig HHH-metoden som hjälp vid hantering av människor i chock eller kris. HHH står för ”håll om, håll tyst, håll ut”. Som vän eller partner kan man inte göra det i evigheter; man har egna behov, egna mörker, som behöver tillgodoses med. Men jag tror att man kan göra det mycket, mycket mer än vad många gör nu. Jag tror faktiskt att man i många lägen gör gått i att hålla tyst. Det du säger är sällan så viktigt som du tror. Det är att du orkar stå ut som räknas.
Jag insåg just att jag skrivit en post som denna en gång tidigare redan. De nada; vissa saker tål väl att upprepas.
