Det här är såååå karakteristiskt…

Fick följande mail från programadministratören idag:

”Hej, Jo! Nu har jag fått resultatlistan från L ang. hemtentan som ni skrev. Du fick VG, Grattis! Problemet är nu att […]”

Ja, problemet visade sig vara att jag saknar 1,5p i kursen som sådan, efter en omorganisation där två kurser slogs ihop. Kurs A och Kurs B, som tidigare bara hade gemensamma projektarbeten ihop, blev sedermera kurs C. Jag har läst och klarat av kurs A, samt alla de gemensamma arbetena kurs A och B emellan. Tanken var nu att jag skulle läsa kurs C, och få tillgodoräkna mig allt därifrån, inkl de gemensamma arbetena. Och så skulle jag så klart skriva den hemtenta som motsvarade tentan i kurs B. Men då saknades det som sagt dessa organisatoriska 1,5p. Jag gick och pratade med administratören, och fick ett muntligt ok på att de där 1,5p kunde vi gott strunta i. Det var då det.

Detta är nu. Och nu är diverse muntliga löften överspelade. Lösningen som föreslås istället är att jag gör ytterligare en kompletteringsuppgift som tillskrivs mig i kurs B, så att det sedermera på mitt examensbevis står att jag klarat kurs A och B istället för bara kurs C. Och jag är bara så less på alltihopa!

Jag orkar inte tjafsa mer om saken, utan håller god min, kontaktar ansvarig lärare och ber om att få komplettera. Står där med mössan i handen och känner mig jobbig och krånglig och besvärlig för att jag strular så dant och uppenbarligen Inte Har Koll PÅ Vad Som Gäller ™

Bläh och dubbel-bläh! Just nu önskar jag mig mest av allt att mitt liv kunde få vara enkelt en hel vecka i sträck.

Ledsen

Och så sitter man här och gråter för att man känner sig som ett så fullkomligt meningslöst as. Meningslös och fånig och sjåpig. Jag fattar verkligen inte att folk står ut med mig i längden. Hur länge ids man höra på någon annans gnäll innan man lessnar? Borde jag lära mig att hålla käften? Skulle det göra någon nytta? Varför håller jag på så här? Kommer någon orka med mig?

Jag orkar inte bry mig idag

Jag orkar inte bry mig idag. Kom hem och skulle installera Vista för att få ut mesta möjliga ur min uppgraderade dator. Det sket sig redan från start (Skivan vägrar boota i windows-läge och påstår att ”Setup can not run on this version of the Operating System”. Om jag botar från cd vid uppstart får jag bara välja att göra en nyinstalation av windows, inte en uppgradering som jag vill. Anledningen till att jag inte vill göra en nyinstallation är att jag inte vill bli av med all info som ligger i registret. Och på den vägen är det.) och för en gångs skull orkade jag inte jaga rätt på svaren eller försöka lösa problemen. Orkar inte tänka. Orkade som bara inte engagera mig. Jag vet att jag skulle kunna googla på det. Men jag ids inte.

Samma sak gäller AoC. När jag WoW:ade kunde jag knappt bärga mig tills jag kom hem och fick spela efter arbetsdagens slut. Jag kunde slänga i mig en macka framför datorn för att ta bort de värsta av hungerkänslorna bara för att få så lång speltid som möjligt. Och det var verkligen skitkul att spela med folk, att levla, och att upptäcka världen. Jag känner ingenting av det här inför AoC.

Jag inbillar mig lite att det beror på att jag spelat så lite hittills, och att det strulade så mycket för mig innan jag uppgraderade datorn. Men faktum kvarstår; jag tycker inte det verkar särskilt spännande längre. Det är inte snyggt. Det är inte fängslande. Och det är inte socialt på samma sätt som WoW. Inte än iaf. Men det är ju nu det behöver fånga mitt intresse, annars kommer jag aldrig över lvl 20.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag blev fast anställd idag, med en klart bättre lön och massor med avtalsrättsliga arbetsuppgifter att se fram emot. Och nog tror jag att jobbet kommer vara spännande, och utvecklande och skitbra att kunna sätta upp på sin CV. Allt det är ju lyx, krasst sätt - jag borde vara skitnöjd. Men det är jag inte. Jag jobbar på, gör det jag ska och mer därtill. Som vanligt. Jag håller god min och ler och har massor med idéer och får massor med beröm, men jag är inte ens lite engagerad. Jag tycker inte illa om det, jag tycker inte bra om det. Jag tycker ingenting.

Jag saknar att se fram emot saker! Fan, jag saknar det där suget i magen som jag fick när jag spelade WoW och jag saknar att umgås med folk online. Jag saknar de små nördpojkarna på servern. Jag saknar att bli fånigt lycklig över småsaker. Men jag saknar det bara intelektuellt. Det finns ingen känsla i det. Det enda jag i någon mån verkligen vill, är att den här kvällen ska gå så att jag kan få gå till jobbet imorgon och vara upptagen med saker och slippa tänka.

Det är så här att vara bipolär, men jag hatar verkligen de här mellanlägena. När jag mår riktigt kasst är världen svart, eller inte riktigt riktig. Men någonstans inom mig finns Fröken 2 kvar, och säger att det är ok att må kasst ett tag och att det går över. Som läget är nu däremot känner jag inte att jag mår tillräckligt dåligt för att få må dåligt. ”Har du då inte allt, ditt vita, välnärda, as?” som Jan Berglin uttryckte det.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag vet inte hur jag ska lyckas få tillbaka känslan bakom mina handlingar. Vet inte hur jag ska få tillgång till några känslor alls just nu. Antagligen är det väl bara frågan om att vänta ut den här perioden, men det alternativet suger. Allt roligt som händer springer om mig, och jag ids bara inte haka på.

Stanford-Binet is no help at all

Ibland undrar jag hur osmart man kan vara med en IQ på 120+. Svaret är naturligtvis ”Nästan hur osmart som helst” vilket säger en del både om IQ-måttet och om mig.

It’s been one of those days. Allt möjligt har blivit fel från början till slut och när Det Jävla Skitspelet satte sig på tvären höll jag seriöst på att börja gråta i ren frustration. Och så har jag så klart Fröken Två i bakgrunden, med korslagda armar och snörpande mun, som säger ”Och hur intelligent är det att bli ledsen över att ett datorspel inte gör som du vill?”

Men tack då. För det handlar ju naturligtvis inte om att det är ett datorspel. Det hade kunnat vara en bil eller ett mattetal eller vad som helst annars som inte funkade hur jag än vände och vred på det. Fast samtidigt så tror jag att jag har mycket mindre tålamod med mig själv än vad som är strikt nödvändigt när datorer är involverade. Och så handlar det så klart om att jag vill umgås med M för jag saknar honom så det är fånigt. Och jag kan inte. Och då blir jag frustrerad. Och så blir jag ledsen. Och sen spelar det ingen roll hur intelligent jag är för datorn är fortfarande Dum.

Man skulle kunna tro att det liksom var läge att lägga ner där. Kanske krypa ner i soffan, se en film, klappa katterna osv. Eh, nej. Nej, det hade ju kunnat skänka mig någon typ av själsro – gud förbjuder! Nej, istället tackade jag ja till P’s inbjudan att se på film hemma hos honom. Let me re-cap; jag är alltså arg och frustrerad och på gränsen till ledsen, och jag bestämmer mig för att det är en bra ide att umgås med mitt ex…

Jag vet hönsägg som är smartare än såhär.

I vilket fall; jag går dit, får lite kvällsmat, och så börjar vi snacka. Och någonstans nämner jag att jag är frustrerad över saker i mitt liv, bl. a över att jag inte kan avgöra om jag är lat eller om jag bara inbillar mig att jag är det.

Att säga något sådant till P är som att vifta med ett rött skynke framför den redan uppretade tjuren. Naturligtvis följde en diskussion som hämtad från vår sista tid tillsammans, där båda två gjorde sitt yttersta för att provocera den andra. Och naturligtvis vann jag, för P har inte en argumentativ susning mot mig. Vilket han vet, vilket gör honom extra irriterad.

Och det spelar ingen roll att han drog det här lika mycket som jag, för jag borde ändå haft vett att säga nej och bara hålla käften. Det är en erkänt dålig ide att försöka ha någon form av teoretisk diskussion med P. Särskilt en som handlar om hur man ser på ens liv. Jag vet det här mycket, mycket väl. Jag har hjärnkapaciteten till att dra långtgående slutsatser om ett paradigms inflytande på gängse rättsnormer, men placerad i ett rum med någon jag känner utan och innan beter jag mig fortfarande mer än nådigt hjärnstört.

Vad fan ska man med de där 120 poängen till egentligen? Kan jag få köpa lite smarthet för mina?

Nåja, nu känns det bättre iaf. Jag mailade P nyss och bad om ursäkt, och även om jag inte vet om jag bad om ursäkt för att jag betedde mig dumt eller om jag gjorde det för att det alltid kan reta folk att man är ödmjuk och insiktsfull innan de hinner vara det, så är jag i vart fall inte lika frustrerad på mig själv längre. (F.ö uppskattar jag att folk säger åt mig när jag beter mig dumt mot dem. Det är lite därför jag skriver det här – om jag gör så här mot någon av er så slå mig!)

Nu ser jag fram emot MS besök nästa helg, för äntligen får jag träffa någon som inte går i taket för att jag egentligen är minst lika intresserad av hur folk säger saker som av vad de säger. Och som vet vad ett cirkelargument är. Och så ser jag fram emot att få bli en bild på en vägg. Jag behöver bli påmind om sånt ibland. Det var bra att jag blev det ikväll. Jag har skygglappar när jag är frustrerad, och allt som finns är det jag ser. När allt jag ser är ett skitlass, well, skit, är det bra om någon vrider mitt huvud i en annan riktning.

Nåja, så är det iaf. Nu är det sovadax! Natti!