One of those days

Skrivet den 15 augusti kl 22.30

It’s been one of those days... Det börjar med att jag kommer till jobbet och får reda på att kollegan M är sjuk, och därmed hemma. Jag är ensam på kontoret. Det är min andra vecka på jobbet, och jag har Ingen Koll ™.

Idag är även dagen när alla teknologstudenter anländer, så naturligtvis är det en anstormning av folk på expeditionen. Folk som förväntar sig att jag ska kunna lösa deras problem, vilka dessa än må vara. Och jag faller för det. Jag vill ju göra ett bra jobb. Jag är den enda person de har att fråga om vissa frågor, så jag måste kunna svara; jag måste kunna hjälpa dem.

Så idag hade jag en halvtimmes lunch, vilken jag tillbringade framför datorn, svarandes på mail och hjälpandes studenter som letat sig in genom personalingången. Inga raster. Ingen annan tid vid skrivbordet. Åtta timmar gick åt att springa fram och tillbaka, svara på frågor, hitta på svar, uppfinna lösningar och allmänt köra slut på mig själv. Vid dagens ände hade jag tväront och var så trött att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Och ändå hade jag inte hunnit med hur mycket som helst som hade behövt göras.

Jag hade verkligen behövt ta några pauser. Små korta ögonblick för mig själv där hjärnan fick nollställa sig själv. Men det är ju så svårt! Om det finns jobb att göra kan jag inte låta bli att göra det; inte ens en kort stund.

När jag kom ut vid arbetsdagens slut började det ösregna. Jag cyklade hem; 30 min genom en ridå av vatten. Stannade till och köpte ett välbehövligt paket kattsand på vägen. Kattsand kan antingen vara billigt och uruselt eller svindyrt och bra. Jag gillar inte usel kvalitet. Ergo.

Kommer hem; tar ner det 15kg tunga paketet från pakethållaren. Blir ståendes med handtaget i handen när hela toppen på lådan går av och sanden rinner ut på uppfarten.

One of those days.

P ringde lägligt just när jag hunnit komma hem, städa bort det värsta av kattsanden från trapphuset (sanden som var kvar i paketet gjorde sitt bästa för att läcka ut på vägen upp) och satt mig i soffan för att gråta. Han kom över ett tag, satt vid mig och gav ifrån sig lugnande, medkännande ljud tills jag slutat tycka att allt var helt oövervinneligt och förjävligt. Han har sina ljusa stunder den pojken; inte som livskamrat, men väl som vän. Och därefter dröste Å in, utrustad med en flaska vin och en hel säck sympati. Vi satt och pratade till sent in på kvällen.

Nu känns världen ok igen. Jag har fortfarande ont, och morgondagen lär bli lika illa som idag, arbetsmässigt sätt. Men jag är väldigt tacksam för mina vänner, och snart är det helg. Gudar vad jag behöver denna helg, denna ledighet. Jag ser så fram emot det.

Lunchbetraktelser

Jag gillar verkligen universitetet så här i början på terminen. Särskilt höstterminsinledningen kännetecknas av galningar med säckpipa och dinosauriesvans, studentfester och andra studentikosa aktiviteter. Den här världen är inte riktigt som världen utanför. Det här är Neverland; här leker jag med the lost boys (datateknologerna) och här behöver jag inte växa upp, om jag inte vill.

Tredje dagen – ljusning

Hör och häpna; ingen på jobbet har varit aktivt otrevlig mot mig idag! Woohoo! Kollegan M och f.d kollegan B var förvisso inte heller aktivt trevliga, men idag kan jag skratta åt de spännande situationer som uppstått. Vad säger ni tex. om följande?

Kollegan M ska skicka mig en fil via mailen och jag ska ladda upp den via en hemsida till en av våra samarbetspartners. Mailet jag får av henne innehåller ingen bilaga, bara en bunt med text. Filen som ska laddas upp måste vara i .txt-format, vilket framgår klart av hemsidan.

Jo: Det finns ingen bilaga med i mailet..?
K-M: Du ska ladda upp filen via ftp. K-B kan visa dig hur man gör.
Jo: Jag vet hur man gör. Det ska gå via hemsidan… Men du bifogade ingen fil, bara text. Jag sparar ner den som en fil nu..?
K-M: Ja, jag skickade den till dig.
Jo *tyst*
Något senare
Jo: Ska jag spara ner den under något särskilt filnamn? (Bakgrund – de flesta andra filer som laddades upp till den sidan såg ut att vara döpta till div. serienummer)
K-M: Du ska spara den som en textfil.
Jo: Jo, jag vet. Men ska den heta något särskilt?
K-M. *idiotförklarande blick* Spara den som en textfil.
Jo: *lugnt och sakta* Jag vet det. Men bör den heta något särskilt, eller kan jag döpa den till vad som helst?
K-M & K-B: *i kör* Det ska vara en ._t_x_t_-fil!!!
Jo: *begår harakiri*

Men det har trots allt gått bra att jobba idag. Jag har fått göra mina saker i princip i fred. Jag har haft nog med tid för att hinna inse att jag faktiskt kan det jag gör. Det enda jag kanske skulle kunna önska nu är att min tuberkulosimiterande hosta ger sig, och att bli av med förkylningen vore inte så dumt det heller. Nåja, det kan tänkas att jag önskar mig fler saker, men de är inte så här små och fåniga och gör sig därmed inte lika bra att gnälla över.

På tal om önskningar så står en projektor just nu överst på min pryl-önskelista. Ska se till att ordna fram en så fort som möjligt så att jag kan titta på film nedkrupen i soffan, istället för som nu; rak i ryggen vid skrivbordet. Skrivbord är bra till mycket, men de håller låg gosfaktor. Ett par högtalare till datorn vore inte heller helt fel. Hade det inte varit för att fyra katter (jag är kattvakt åt P:s två glin just nu…) gör sitt yttersta för att riva min lägenhet, så hade där rått en sällsynt tystnad. Ingen musik, ingen film, inga spelljud. Knappt så man tror att jag bor där. Men snart, (fast inte snart nog…), får jag lön och då jävlar ska det handlas. Och i slutet på månaden har jag blivit försäkrad om att jag ska ha en uppkoppling igen. Undrens tid är sannerligen inte förbi.

Vad kommer härnäst? Mmm, what, indeed. Jag kanske förvånar er?

Andra dagen

Andra dagen på jobbet är snart över. Thank god. Det var förvisso inte lika illa idag som igår, men det var fan inte bra heller. Shit vad trött jag är. Trött och sliten. Vill bädda ner mig hemma med en stor kopp te och ligga och vara ynklig och förkyld ifred. Istället blir det till att ta med sig pärmen med arbetsbeskrivningen hem och läsa på så att jag i vart fall får en rimlig chans att veta vad, och framför allt hur, jag ska göra här.

Känner mig skitgnällig. Känner mig överkörd av en gräsklippare. Med släpvagn. Känner att jag inte har tid att känna så. Bland annat måste jag lämna in mitt x-jobb till tryck nästa vecka, så det blir till att redigera det i helgen. Fast det ska bli så skönt att lämna in det, så att jag får det hela ur mitt liv. Betyget är redan satt men inte inrapporterat och jag har duckat hela sommaren (alldeles för länge!) med att lämna in den slutgiltiga versionen just för att det ju i princip är klart. ”I princip klart” är kanske det farligaste som finns; jag har lätt för att fastna där. Måste ordna upp det nu.

Men urr, nu är det bara svammel igen. Har knappt koll på vad jag just skrivit; jag sitter och läser och läser om samma mening utan att förstå innehållet. Ska åka hem. Äta något. Fortsätta jobba. Så är det.