One of those days

Skrivet den 15 augusti kl 22.30

It’s been one of those days... Det börjar med att jag kommer till jobbet och får reda på att kollegan M är sjuk, och därmed hemma. Jag är ensam på kontoret. Det är min andra vecka på jobbet, och jag har Ingen Koll ™.

Idag är även dagen när alla teknologstudenter anländer, så naturligtvis är det en anstormning av folk på expeditionen. Folk som förväntar sig att jag ska kunna lösa deras problem, vilka dessa än må vara. Och jag faller för det. Jag vill ju göra ett bra jobb. Jag är den enda person de har att fråga om vissa frågor, så jag måste kunna svara; jag måste kunna hjälpa dem.

Så idag hade jag en halvtimmes lunch, vilken jag tillbringade framför datorn, svarandes på mail och hjälpandes studenter som letat sig in genom personalingången. Inga raster. Ingen annan tid vid skrivbordet. Åtta timmar gick åt att springa fram och tillbaka, svara på frågor, hitta på svar, uppfinna lösningar och allmänt köra slut på mig själv. Vid dagens ände hade jag tväront och var så trött att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Och ändå hade jag inte hunnit med hur mycket som helst som hade behövt göras.

Jag hade verkligen behövt ta några pauser. Små korta ögonblick för mig själv där hjärnan fick nollställa sig själv. Men det är ju så svårt! Om det finns jobb att göra kan jag inte låta bli att göra det; inte ens en kort stund.

När jag kom ut vid arbetsdagens slut började det ösregna. Jag cyklade hem; 30 min genom en ridå av vatten. Stannade till och köpte ett välbehövligt paket kattsand på vägen. Kattsand kan antingen vara billigt och uruselt eller svindyrt och bra. Jag gillar inte usel kvalitet. Ergo.

Kommer hem; tar ner det 15kg tunga paketet från pakethållaren. Blir ståendes med handtaget i handen när hela toppen på lådan går av och sanden rinner ut på uppfarten.

One of those days.

P ringde lägligt just när jag hunnit komma hem, städa bort det värsta av kattsanden från trapphuset (sanden som var kvar i paketet gjorde sitt bästa för att läcka ut på vägen upp) och satt mig i soffan för att gråta. Han kom över ett tag, satt vid mig och gav ifrån sig lugnande, medkännande ljud tills jag slutat tycka att allt var helt oövervinneligt och förjävligt. Han har sina ljusa stunder den pojken; inte som livskamrat, men väl som vän. Och därefter dröste Å in, utrustad med en flaska vin och en hel säck sympati. Vi satt och pratade till sent in på kvällen.

Nu känns världen ok igen. Jag har fortfarande ont, och morgondagen lär bli lika illa som idag, arbetsmässigt sätt. Men jag är väldigt tacksam för mina vänner, och snart är det helg. Gudar vad jag behöver denna helg, denna ledighet. Jag ser så fram emot det.