Mer klagan

Och här sitter jag nu, någonstans mellan mitt i natten och ännu ett avsnitt av Dead like me, och är ensam igen. Ensam på det där sättet att resten av världen inte riktigt finns. Och om jag skriker; skulle någon höra? Skulle någon lyssna? Jag vågar inte lita på att de skulle det. Jag antar att det är därför jag är ensam.

Här har vi varit förr; för fy fan vad melodramatiskt det där låter. Mmm, du förstår, det här är Fröken 1 och Fröken 2 in work. Och jag undrar vad /jag/ egentligen känner. Fast det är inte riktigt sant. Jag vet precis vad jag känner i många andra sammanhang. Men så här på kvällen, when all is said and done, hur mycket koll jag än har på livet, på mig själv, annars, kan saker ändå kännas rätt jävliga. Jag är van vid att studsa så här. Men tänk om jag inte studsar tillbaka någon gång? Fan; tänk om det här fortsätter hela livet? Jag vill inte göra så här. Någon gång vill jag inte behöva hålla mig själv uppe.

Någon gång vore det även trevligt att fylla den här bloggen med poster som inte tröttar ut samma tema, gång efter annan. Men vi kanske bara är kod, och mycket copy/paste togs till när vi skapades. Tänk på det; hur mycket av vårat liv är egentligen originellt? Jag skriver samma sak, gång efter annan, i förhoppningen att om jag processar det här en gång till så får jag ihop kompileringen. Jag gör samma misstag gång efter annan, fastän jag är helt säker på att jag minsann har lärt mig av dem. Jag borde veta bättre vid det här laget. Hindesigt bias; det fina med att vara intelligent är att man kan se alla aspekter av hur puckat man beter sig.

Men jag vill inte ha det så här längre. Jag inte bara vet, utan känner det numera. Jag vill inte ha det så här och jag tänker göra någonting åt det, för jag vet hur jag vill ha det. Jag är rädd att det ska göra ont att ändras. Det är läskigt, för det finns så många hål att kliva i här, och så lite jag kan ha kontroll över. Skit samma. Det är dags att kliva rakt ut i luften igen. Eller... Mmm, jag kanske ska känna mig för lite innan jag gör det. Inte för mkt dock. Jag måste falla lite, om inte annat så för att hitta nya ställen att stå på. Men jag tänker inte fortsätta göra det ensam.