Bläh!

Så; hur många gånger ska man stånga huvudet i väggen innan man inser att det hela är ett tämligen meningslöst företag? Det gäller min syster naturligtvis. Hon är ett egoistiskt kräk, och inget jag gör eller säger kommer att ändra på detta. Hmmm. Ok, fair enough. Men vad ursäktar det bibliska IQ-fall som måste ha rått när jag gick med på att hon skulle få bo här i några dagar?
Hon är tolererbar så länge allt går som hon vill. Jag bad henne att diska igår (efter att jag lagat mat) och det hade hon gjort när jag kom hem idag. Men när jag tittade närmare insåg jag att disktrasan och diskborsten guckade runt i diskhon, och ett glas fortfarande var ganska skitit. Jag valde att inte titta på resten av disken. Hon hade också lovat att fixa mat tills jag kom hem från jobbet. Trevligt! Men när jag väl kom hem var hon inte där, och det var inte maten heller. Ringde unga fröken en timme senare och då var hon ute med sina polare och vadåååå, var jag redan hemma, nej hon hade inte sagt att hon skulle laga mat, ok hon hade sagt det men hon trodde jag skulle komma hem senare och hon vet inte hur man lagar mat så vad skulle hon handla? Någonstans här såg jag att hon tagit pengar ur min plånbok. Och ja, jag hade sagt att hon skulle få pengar av mig för att handla mat, men det innebär fan inte under några omständigheter att man tar pengar ur plånboken utan att fråga eller att säga till.
Här tröt mitt tålamod. Så jag talade om för henne, lugnt och sansat vad jag tycker. Hon svarade "Aaa, men tyck det då". Eh, ursäkta? Hamstrar är bättre på konflikthantering än så! Så jag, tapper väggstångare som jag är, försöker igen; nu med den extra kryddan av att visa på vikten att kunna bemöta kritik medelst flerstaviga ord. Och det går bara inte in. Syster kör en Paris Hilton och är helt enkelt för fin för att bry sig om att andra människor gör stor affär av skitsaker. För det är så mycket enklare att se det som att andra är puckade för att de brusar upp sig, än at tinse att man gjort något fel och att omgivningen faktiskt vill påpeka det.
Hon avslutade det hela med ett "Amen, jag blir så himla arg när folk säger att jag är egoistisk, för det är jag faktiskt inte" och storma ut ur rummet. Man kunde ju tro att om folk nu gång efter annan påpekar för en att man är ego, så skulle man förr eller senare ta hinten... Dum som ett ägg, och inte tillräckligt snygg för att komma undan med det. *suckar*
Fast frågan är hur mycket klokare jag är, som låter mig utsättas för det här. Det finns inga andra skäl än rent sentimentala för mig att hålla kontakten med varken henne eller mor. Det kostar mer än det smakar, även om kvällens dispyt verkligen bara var en piss i havet. Men jag är urläss spå dem båda. Och trött. Trött på jobbet och på att aldrig vakna pigg och på att ha ont och på att livet inte är mer spännande än så här. Bläh. Bläh, bläh, bläh. Och ja, jag är förjävla gnällig nu. I-landsproblem, och så där och så vidare. Bläh ändå!