Fan

Jaha, då kom nackdelarna med det här jobbet fram. Fick just en redig utskällning från en student som fått avslag på sin studiemedelsansökan på grund av en miss som han påstår att jag har gjort. Enligt honom sa jag att han inte behövde skicka in några intyg på sitt engagemang i en studentförening, något som under vissa omständigheter kan ge anstånd från CSN:s poängkrav. Jag å andra sidan kan inte tänka mig att jag sa någonting sådant. Jag brukar vara noggrann med att påpeka att alla intyg är bra och ju fler man har att visa upp, desto bättre. Men vem vet? Jag kanske tänkte konstigt just denna dag. Jag minns inte. Och jag förstår att killen är förbannad. Sett ur hans synvinkel har jag just kostat honom denna termins studiemedel.

Så vad gör man? Jag känner mig alldeles usel, händerna skakar och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Det är aldrig kul att bli så skälld på, särskilt inte när det finns en chans att man faktiskt har tabbat sig å det grövsta. Å andra sidan; den hjälp som jag erbjuder är ren bonus. Hade han läst på något annat universitet är chansen minimal att han hade fått prata med en studentrepresentant som är insatt i CSN:s regelverk. Då hade hans brev behandlats precis i den form han ursprungligen skickade in det, nämligen utan ett endaste intyg.

Vi kom i vart fall överens om att jag ska vidarebefordra de intyg som inte kom med till CSN när han kommer in med dem imorgon, och dessutom personligen tala för hans sak. Och visst kan jag göra det, men jag tror inte det kommer göra den minsta nytta. Beslutet är fattat. Det han kan göra nu är att överklaga, men det gör man via överklagandenämnden och det är inte den minst bökiga av processer. Jag har försökt tala om för honom att det verkligen inte är säkert att intyg som skickas in i efterhand kan göra någon skillnad, men han tryckte på och sa att eftersom jag missinformerat honom så ska jag nu göra allt jag kan för att CSN ska ta hänsyn till de nya uppgifterna. Och återigen; visst kan jag göra det. Jag vill ju verkligen att studenter ska få en så rättvis bedömning som möjligt. Men jag är rädd för att CSN ska avskriva de nya intygen som för sent inkomna, och så är jag tillbaka på ruta ett med den arga studenten…

Lyxdax

Idag ska jag kompa ut runt tre, äta snabbmat hemma, spela WoW och avsluta kvällen med ett bubbelbad (compliments of Lush). Kurrr...

These Boots Are Made for Walkin

These Boots Are Made for Walkin sjöng Nancy Sinatra på 60-talet, och jag har nu hållfasta bevis för att kängorna hon syftade på inte var ett par nya Grinders. Sådana har jag nämligen försökt gå runt i idag, och det är fan inte en lätt uppgift. I morse ställdes jag inför två alternativ; att snöra kängorna hårt och bara få lite skoskav men i gengäld stå ut med att fötterna gör tväront när de rätas ut mot sin vilja, eller att snöra dem löst och förvisso slippa bråka med mina sneda fotleder men istället få hälarna avskavda. Hmm, alla dessa val…

Men det är trevligt med nya kängor. Jag behövde verkligen ett par skor som det inte tar en halvtimme att snöra. Förvisso kommer jag även köpa mig ett par nya kängor av samma knähöga, spännbeklädda modell som jag hade förut, men det är verkligen praktiskt att ha låga kängor att alternera med.

Så; tips på hur man går in nya kängor förhållandevis smärtfritt?

Kurs och lite till

Jag är just hemkommen från en utbildning som jag borde ha fått för flera veckor sedan. Det har varit... intressant...

Utbildningen i sig var förhållandevis intressant och innehållsrik, om än i kortaste laget. Å andra sidan framgick det att de andra deltagarnas tjänster inte innehöll ens hälften så mycket ombudsjobb som min, så den mängd information som gavs under dagen var väl anpassad för dem och deras behov. Det var rätt intressant faktiskt att se verksjuristen (den ena av våra två föreläsare) tappa hakan lite när jag beskrev vad jag gjorde, särskilt med tanke på att jag gjorde det utan någon formell utbildning inom sakområdet och till synes med mycket goda resultat.

Diskussionerna blev som de brukar; kursarna kom med kreativa åsikter och jag hade full koll. Som vanligt. Det kunde ha varit en självförtroendeboost; detta att känna att den enda person som kunde resonera på samma nivå som jag var just fru verksjurist. Men istället kändes det (även det som vanligt) lite tragiskt att dessa andra människor inte hade mer vett än så.

Under en av rasterna försökte jag diskutera olika aspekter av kårobligatoriet med en av kursarna, vilket ganska snabbt urartade till nedsättande kommentarer gällande min intelligens från hans sida. Själv log jag bara och försökte, desperat, föra tillbaka diskussionen till en civiliserad nivå. Vilket inte gick. Det ar inte så att han var rakt ut jävlig, men när hans argument (jo, men så här är det – jag har rätt) inte visade sig få avsedd effekt så fanns för honom inget annat att ta till än ett ifrågasättande av mina möjligheter att formulera giltiga argument över huvet taget. Ett sådant slöseri med energi, att inte vara klokare än så.

Låter det här som hybris för min sida? Då kanske jag bör föra till protokollet att jag inte tror mig sitta inne med det rätta svaret varken på den specifika fråga som vi diskuterade, eller på frågor i allmänhet. Men jag verkar trots allt besitta en sällsynt förmåga, må den vara bra eller dålig, att kunna diskutera saker ur olika perspektiv utan att blanda in personliga påhopp (förutom något senare, i min blogg...), att inte missta mina preferenser eller moraliska ställningstaganden för allmängiltiga sanningar eller ens för generella rekommendationer. Hittills har jag väl träffat en handfull likasinnade. Jag undrar om vi är ett utdöende släkte, eller om vi kanske aldrig har varit så många. Och mer viktigt; tillför vi egentligen någonting av värde till mänskligheten?

Nåväl. Det var i alla fall en intressant dag, och till största del riktigt trevlig. Jag pratade en hel del med fru verksjurist och konstaterade att hennes jobb inte alls lät så dumt. Hon å sin sida tyckte jag verkade ha en bra utbildning (särskilt kombinationen av juridik och sociologi) och detta gladde mig att höra. Hon var smart och trevlig och kompetent, och jag tänker bli som henne när jag blir stor!

Det var också hemskt trevligt att träffa C och TB kvällen innan kursen, även om det med blev alldeles för kort. Jag insåg efteråt hur mycket jag saknar den typen av dricka-te-snacka-skit-umgänge. Det finns för få människor att göra det med här i stan. Jag behöver skaffa mig ett liv, men jag är faktiskt lite trött på mitt gamla. Att skaffa sig ett nytt däremot kräver lite samarbete, och ligger väl delvis utanför min kontroll. Får jag använda det som ursäkt för att inte göra någonting åt de andra aspekterna av ”nytt liv” heller?

Det börjar i vart fall klia lite i fingrarna att flytta från stan. Jag konstaterade när jag satt på tåget på väg mot utbildningen att jag skulle vilja bo någonstans på landet. Eller; inte landet-landet, bland komockor och grisbönder, utan på vad vi stadssjälar kan tänkas kalla landet – eg bland träd.

Jag saknar tallarna. Tallarna, ljungen och den barrtäckta marken mellan klipporna i skärgården. Här borta har vi mest björk, ek och någon typ av bladsly som jag inte alls kan artbestämma. Jag älskade ekbackarna när jag flyttade hit och jag tycker väl fortfarande att de har sin charm men jag inser samtidigt att jag får någonting drömmande i blicken när den när lite mer karga sörmlandsskogen skiftar förbi utanför tågfönstret. Uppsala har börjat locka en hel del (Nej, det ligger inte i Sörmland. Men de har tallar ändå!) men jag vågar inte uttala mig om vart jag hamnar när jag är klar här. Det finns för många okända variabler i den ekvationen.

Och nu ska jag sova.

Inte så dumt

Jag fick just en hjärtlig kram av en student som jag varit ombud åt, och som blev beviljad studiemedel idag. Hon blev helt fantastiskt glad när hon fick veta att hennes ärende gick igenom.
Ibland är det här jobbet inte så dumt =)

Drömmar

Inatt drömde jag en av mina fantasifulla drömmar igen. Denna gång var miljön någon typ av sjökustremsa/träskmarker. Som vanligt i den här typen av drömmar var färgerna väldigt klara, detaljerna väldigt tydliga. Det var en ganska lång dröm med en ordentlig story, och den handlade om en man som var kannibal och som torterade och låste in människor i små, mörka utrymmen för att de skulle börja äta av varandra. Ångestdrömmar, anyone?

Jag minns särskilt slutet på drömmen. Eller; jag har svårt att få det ur huvudet. Jag och tre kvinnor (systrar) hade blivit begravda levande i ett litet utrymme. Mannen hade tyckt att det skulle vara särskilt intressant att förmå tre systrar att äta av varandra, och jag var där för att någon skulle få beskåda det hela. Men hur det nu var hade han gjort fel när han byggde våran grav, så vi tog oss ur. De tre kvinnorna sprang raka vägen tillbaka till mannens hus och jag följde efter. Någonstans på vägen fick vi även med en annan man som hade låsts in och ätit upp sitt ena ben.

Kannibalen bodde i en ganska söt lite stuga omgiven av björkar, och han stod utanför när vi kom springandes. En av kvinnorna fick tag på ett grytlock av gjutjärn och började slå mannen i huvudet med det. Hon slog och slog, slog hans huvud med locket mot en av björkarna tills det bara var en sörja av hjärnsubstans och benflisor kvar. Jag minns just den mycket väl.

Jag drömde andra drömmar senare den natten, och även om inget av det var fullt lika färgsprakande som detta så var alltihop ganska stressrelaterat. Vaknade och mådde inte helt toppen. Gick ut och tog en cigarett, för canser-on’a-stick får mig alltid att må lite bättre av någon anledning. Ska sätta mig och sy lite, dricka te och ta det lugnt nu. Men framför allt ska jag försöka skaka av mig bilden av grötig hjärnsubstans och känslan av att jag är en mycket, mycket störd liten flicka.

Av alla saker att ha ångest över...

För många år sedan drabbades jag under en period av ganska allvarlig social fobi. Att gå ut, att gå till skolan triggade en typ av skruvad självmedvetenhet där jag vägde och mätte varje handling hos mig själv och bedömde att min omvärld fan detta handlande vara skit värt. Bara att vistas ute bland människor innebar att jag kände, bortom det rimliga resonemangets gräns, att alla tittade på mig och att de allihop tyckte att jag var fel. Det var naturligtvis väldigt ångestframkallande och gick, trots mina bästa försök, inte att komma över med hjälp av logiska argument.

Det är svårt att förklara känslorna bakom en fobi för någon som inte varit fobisk för någonting själv, och naturligtvis är fobier sinsemellan tämligen olika. Efter att ha gått igenom halva listan vill jag dock påstå att det de definitivt har gemensamt är att den där fobiska känslan som griper tag i en och sveper bort en inte kan hejdas med någonting som kan tänkas eller sägas. Jag visste att de allra flesta människor faktiskt inte kunde bry sig mindre över vad jag gjorde och vem jag var, men det hjälpte föga. Regel nr 1: Irrationella känslor kan inte påverkas av rationella argument.

Den (kategoriska) sociala fobin gick över. Jag tvingade den att gå över genom att ge mig ut, helst i rusningstid, och trängas med folk på stan. Jag tvingade mig själv att gå till skolan i kläder som jag tyckte om, trots att jag visste att en och annan där faktiskt skulle stirra på riktigt. Det var otroligt plågsamt, men det fungerade. Jag använde samma strategi mot min höjdskräck; klättrade upp och ner i lastkranar i hamnen tills den fåniga höjdskräcken gav med sig. Och nu spelar jag WoW. Den nya fobin är nämligen människor online. Don’t ask... (Det är i vart fall inte svampar. Jag har en bekant som är svampfobiker. Vi pratar champinjoner, kantareller, that kind of shit. Att tänka på henne får mig nästan alltid att känna mig förhållandevis sane.)

Jag har kommit så långt nu att jag inte loggar ut bara för att någon börjar prata med mig, vilket jag faktiskt gjorde i början. Det är naturligtvis prestationskrav som ligger i bakgrunden; där som i mina andra socialt orienterade fobier. Jag är fånigt, fånigt rädd för att göra fel. Jag är fånigt rädd för att andra ska se att jag gör fel. Och inga logiska argument hjälper här; ingenting om att det bara är ett spel och att alla har varit nybörjare och att ingen tar det hela på allvar hjälper. Jag vet att allt det där är sant, naturligtvis. Ändå var jag tvingen att lägga ner spelet idag för att jag helt enkelt inte orkade fortsätta spela i grupp. Det blev så ångestframkallande att jag inte klarade av att tänka på annat; det blev som ett slukande svart hål som hotade att dra ner mig i någonting jag inte alls kunde hantera så jag valde att fly.

Jo, jag hör ju själv hur löjligt det låter. Fobiskt rädd för att min onlinekaraktär ska göra något fel i åsynen av andra onlinekaraktärer som styrs av människor jag aldrig träffat? Fröken 2 bara skakar på huvudet och suckar. Det är ett spel. Du tycker att det är skitroligt. Så spela då, flicksnärta! Spela och lär dig. Lär dig framför allt att dina misstag inte är så himla viktiga att någon egentligen bryr sig. Lär dig att världen inte kretsar kring dig. Lär dig att ta saker med en klackspark; eller sluta spela, för nu beter du dig bara larvigt. Jo, jag vet. Men hjärtat dunkar och hålet i magen blir större och större och när fröken 1 börjar gråta så måste jag sluta.

Det håller som sagt på att bli bättre, men under tiden har jag gott om tillfällen att känna mig som världens fjantigaste människa. Dear god, vilka problem man har... Ibland önskar jag mig svält, krig och (mer) sjukdom så att jag åtminstone kan få ha ångest över någonting som spelar någon roll. Men men. Tills vidare får jag väl fortsätta spela och hantera de problem jag nu trots allt råkar ha. Och jag borde hitta mig några kranar med, för höjdskräcken är tillbaka. Vad gör man egentligen med trasiga flickor som mig?

No For An Answer

I'm just calling to say that finally I've lost counting
How many broken dreams and wasted hours waiting
With a feeling of being somewhere to fill the space
Just to leave once again knowing you're still hesitating

No for an answer was not what I was hoping for
I'm sure I could have taken it if you had told me before
I dressed up in armour to dare follow you home
Now I let you believe
My nerves are out of steel and my heart out of stone

I'm sick of the dips and the kicks and what comes
With the price of your company
Kisses won't stick and like water praisings run off of me
Doing whatever I please as if you were serving a royalty
When you say I'm sweet with my needs all I hear is you pitying

No for an answer was not what I was hoping for
I'm sure I could have taken it if you had told me before
I dressed up in armour to dare follow you home
Now I let you believe
My nerves are out of steel and my heart out of stone

Waking up in the middle of comedy and tragedy
Where I'm desperately trying to spot some kind of loyalty
Is it all in my mind is it dragons and demons and fantasies
That your righteous ambitions would only be phrases and charity

No for an answer was not what I was hoping for
I'm sure I could have taken it if you had told me before
I dressed up in armour to dare follow you home
Now I let you believe
No for an answer was not what I was hoping for
I'm sure I could have taken it if you had told me before
I dressed up in armour to dare follow you home
My nerves are out of steel and my heart out of stone

Lite otippat, men Sahara Hotnoights kan de med ibland

En dag på jobbet

Oh joy, jag jobbar med f.d kollegan B idag, vilket även innebär att hans flickvän har slutit sig till inventarierna på kontoret. Om hon ska fortsätta pinka in sitt revir så här kommer jag behöva skaffa gummistövlar.

Mycket att göra idag. Kollegan M är på konferens, så självklart dyker det upp en massa frågor som bara hon kan svar på men som behöver ett svar akut. Dessutom har jag upptäckt att hon eventuellt har klantat sig rätt mycket, och har ingen möjlighet att fråga henne om det förrän om två dagar. Något att se fram emot alltså…

F.d kollegan B har för övrigt visat sig vara fantastiskt arbetsovillig. Så till den milda grad faktiskt, att jag kommer behöva arbeta över runt två timmar idag för att hinna med det jag och kollegan M normalt hinner på en dag, därför att den ärade f.d kollegan B har ägnat dagen åt att hångla med sin flickvän och surfa på Facebook. Jag har sagt till honom flera gånger under dagen men bara det faktum att telefonen ringer, folk väntar på hjälp och jag sitter upptagen och säger åt honom att få tummen ur och slita sig från datorn verkade inte vara hint nog att faktiskt jobba. Spännande det där… Så mer övertid till mig.

Jobbet som ombud har fört med sig en överraskning som jag fortfarande behöver lära mig tackla; jag förväntas göra moraliska bedömningar. För er alla som någonsin haft kontakt med CSN och (liksom jag tills alldeles nyligen) trott att de fäller sina bedömningar utifrån ett fastslaget regelverk och med rättsäkerhet i åtanke så säger jag – Ha! As of… Ett typiskt överklagande hanteras i princip med att vi pratar lite om det hela och fäller ett utslag ganska mycket baserat på vad som känns bra. Det finns väldigt mycket möjlighet för mig att styra ärendena åt vilket håll jag vill; det enda som behövs är att kunna argumentera bra. Och det kan jag. Samtidigt så inser även jag att en del av studenterna som ansöker om anstånd med poängkravet på grund av särskilda skäl ibland faktiskt inte ska ha något. Skäl som ”jag var tvungen att lära mig laga mat och städa och kunde därför inte ta mina poäng” är bara inte skäl nog. (Jodå, det har anförts…) Så där sitter jag och måste avgöra vilka jag känner är värda att ta parti för.

Moraliska bedömningar… Hade jag velat fatta sådana i min dagliga verksamhet hade jag inte utbildat mig till jurist. Jag vill argumentera för eller emot, men att säga vad som bör vara är inte min grej. Den typen av bedömningar är läskiga; för vem är jag att tro mig kunna fatta dem? Nej, hade jag velat få betalt för att skilja mellan rätt och fel, rimligt och orimligt, bra och dåligt, så hade jag blivit politiker. Pray that I never will.

On a nother note så ska jag försöka att inte spela WoW idag, i ett tappert försök att inte ådra mig permanenta skador i rygg och axlar. Det kommer vara svårt! Sedan jag fick nät har jag setat nästan varje ledig stund med det där spelet, fullständigt fast i en nytändning. Weee! Igår kväll var jag så trött att jag såg i kors, men nog fan skulle det spelas ändå. Nu har jag ont överallt. Mer ont än normalt faktiskt, vilket är lite oroande. Har haft mycket ont i kroppen de senaste veckorna, och det vill liksom inte ge med sig. Mitt humör är därefter, tyvärr. Och att spela är roligt, men det får jag mer ont av. Skräp. Idag blir det alltså paus. Um, ett tag. Eventuellt måste jag logga in en liten stund bara och kolla AH. Kanske questa lite… Eventuellt kanske jag inte behöver sova så mycket egentligen. Hmmm…